Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan

Ja, jag har ju inte som du läst mig in i ämnet - så visst finns det en betydande risk att barnen kommer ha de av mamman konstruerade negativa upplevelserna som saknar grund med sig in i vuxenvärlden. Men jag tänker att även om de ser saken utifrån mammans perspektiv, så kanske de ändå finner någon form av förlåtelse (av de synder som inte begåtts) när tiden har gått och söker kontakt, eller går med på kontakt.

Den forskning du hänvisar till är också säkert generell (d.v.s. det finns inget entydigt svar för att alla barn i den här situationen inte tar återupptar kontakten med föräldern). Om du kikade närmare på den skulle du säkert upptäcka att förälder och barn ibland återförenas i vuxen ålder. Det finns alltså i så fall hopp. Det som talar för det är att människor alltid har en strävan att försöka reparera sina brister i barndomen. Om barnen t.ex. skulle börja gå i terapi som vuxna skulle de kanske upptäcka indoktrineringen i barndomen och ta kontakt.

Om den juridiska vägen inte är möjlig så tänker jag då att du faktiskt ändå kan hitta på smarta strategiska saker för att öka dina chanser till kontakt nu eller i framtiden. Om vänlighet inte fungerar på mamman, ska du kanske inte använda det. Det blir dock ett dilemma att vara hård mot mamman och samtidigt visa kärlek till barnen, eftersom det då ger mamman ett slagträ att använda mot dig.

Du kan givetvis inte ge upp din nuvarande relation för att försöka få tillbaka dina barn. Däremot är ett uppslag att låtsats bryta med din partner om du tror att det skulle ha någon effekt.

Sen tycker jag det är jättebra att du tar upp den här problematiken här och i andra kanaler. Det är ett problem som inte uppmärksammas tillräckligt mycket, och som vi alla behöver få veta om. Särskilt de människor på soc och andra myndigheter som ska bedöma sådana här fall! Låter som ett jätteintressant sommarprat, för övrigt.

Otäckt detta med Breivik. Visar ju hur viktigt det är att båda föräldrarna finns i barnets närhet, särskilt i sådana fall där en av föräldrarna har en psykisk störning.

Den här boken är skönlitterär, men också biografisk, och handlar om en situation liknande TS..

www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/50rdAE/en-dansk-mans-narkamp-med-sverige

Ja, alla situationer är ju olika och tvång är sällan bra. Något måste ju ligga bakom.

Min pappa dödade vår familj. Han var otrogen(det fattade jag redan då, men fick bekräftelse på först som vuxen). Jag var 10 då pappa tog ut skilsmässa och träffade en ragata. Jag ville aldrig se pappa igen. Jag hatade honom och hatar honom fortfarande. Men både han och mamma tvingade mig att träffa honom och att de första åren bo varannan vecka. Jag led och mådde så dåligt. Jag är fortfarande ganska uppfuckad och det var först när jag(som ung) träffade min man(äldre, hello daddy issues) och knöt an till honom och fick en sund relation som jag fattade hur störd min anknytning till BÅDA mina föräldrar är.

Tvång ger aldrig något gott!

Ledsamt att höra. Du menar att pappas otrohet skapade en orsakskedja som bildligt dödade er kärnfamilj? Och att den otroheten varken kan förstås eller någonsin i livet förlåtas av dig som din pappas dotter?

Tvång är aldrig bra. Men du beskrivet inte ett fall där den ene föräldern lierat sig med barnet för att frysa ut den andre föräldern. Det är sådana fall vi pratat om i tråden. Ditt avståndstagande har ju skett självständigt om jag förstår dug rätt?

Det säger ju iofs mina barn med (mitt hem är inte hemtrevligt, jag skrev för desperata meddelanden när de rymde för flera år sedan, de vill aldrig lära känns Bonusfamiljen) men de har de åsikterna från sin mamma som stöttar dem med att de därmed har fullgott skäl att inte bo varannan vecka eller svara i telefon eller ens ses en sekund på helger eller kalas... du träffade ju allt din pappa under åren även om ni aldrig fick tillbaka barndomens tillit igen?