Min dotter vill inte vara ensam i skolan

Jag beklagar, både att ni förlorat er man/pappa, och att skolan verkar hantera situationen så dåligt. Jag skulle ha anmält till Skolinspektionen. Men jag vet inte hur lång tid det tar innan det kan ge någon effekt. Kolla också igen med andra skolor för att se om det kan finnas någon möjlighet till byte (berätta om er situation). Jag har också sett att det finns en Facebook-grupp som heter "Elevens rätt". De jobbar för att elever ska få det stöd de behöver i skolan. Jag tänker att du säkert kan få en del stöd och råd därifrån.

Hoppas verkligen ni hittar en lösning så snabbt som möjligt.

Tack <3

Jag funderar på att anmäla till skolinspektionen men är rädd att det slår tillbaka på min dotter

Jag har skickat ett meddelande till elevens rätt :)

Hej! Jag förstår att det är en jättetuff situation för dig och din dotter, men jag håller med skolan ang frånvaron. Barn mår bäst av rutiner, att allt är som vanligt. Sorgen kommer och går - men att sitta hemma ensam istället för att vara med klasskompisarna och lärarna gagnar henne inte alls. Hon kommer att sakna sin pappa hela livet. Men livet går vidare och hon ska gå i skolan, utvecklas, träffa vänner, lära sig saker....

I all välmening, K

Först och främst vill jag beklaga sorgen! Förstår att ni går igenom något fruktansvärt. Jag har egen erfarenhet och vill bara säga att det kommer att lösa sig tillslut. Men det är en lång resa. Förstår att du är besviken och frustrerad. Jag tycker det låter bra att skolan har försökt med kurator och elevassistent. Dom har säkert också försökt ge er utrymme att landa i lugn takt och trevar i att hitta lösningar. Förstår att ditt barn har en oro att förlora dig. Det är fullt normalt. Men tillsammans med skolan måste ni hitta en lösning där hon kan gå i skolan. Tänk vad hon missar annars! Kanske kan det ändå gå bra om du lämnar henne. Det är ju värt att testa! Det är klart att det blir jobbigt men det går ju inte alltid att du är med. Den spiralen måste ju brytas tillslut så jag hade gett det ett försök. Rent juridiskt kan man ju inte heller vara i skolan varje dag som förälder. Det handlar ju även om respekt för de andra eleverna och sekretessen som skolan råder under. Sedan är det ju två delar. Vill hon inte vara i skolan pga klimat och kompisar eller handlar det om rädslan att lämna dig? Vad säger ditt barns psykolog eller den ditt barn går hos för att bearbeta händelsen? Kränkningar är aldrig tillåtna och det hade jag rapporterat till skolledningen direkt om jag hörde något sådant. Sådana ord ska inte förekomma! Jag hoppas ni får ordning på allt. Många kramar till er i sorgen!?

Många kramar till er i sorgen! skulle det vara förstås.

Barnet ska vara i skolan, och du kan inte vara med där! Sorg är en del av livet. För oss alla tids nog tyvärr. Hur ont det än gör. För det gör det och det får det göra. Vi behöver lära oss hantera livets sorg och nu gör du ditt barn en björntjänst Precis som någon skrev. Sorg kommer och går! Ditt barn behöver gå i skolan! Få utbildning och en "vanlig vardag" mitt i all sorg med rutiner. Det är jätteviktigt för framtiden. Ge skolan en chans och samarbeta med dom. Jag hoppas du får hjälp med ditt mående. Ditt barn kanske inte vågar lämna dig pga ditt mående. Att hon behöver ta hand om dig och inte vågar låta dig vara själv. Det är inte ovanligt att barn tar på sig det ansvaret. Det behövs professionell hjälp till det som jag hoppas ni får hjälp med. Många kramar

Beklagar sorgen.
Det allra bästa vore säkert att byta skola. Vissa skolor säger att det är fullt, men det kan ändå finnas enstaka platser.
Vad säger skolan om mobbingen? Låt inte skolan komma undan detta. Tveka inte att anmäla till skolinspektionen.

Men alltså, jag skulle vilja se den vuxne som säger detsamma om en arbetsplats; "en arbetsplats med många problem, man blir kallad hora, bög, insmord fitta och andra mindre trevliga saker av sina arbetskamrater. Man blir även hånad för att ens pappa är död"... Gå till jobbet!! Du ska vara där! Knappast. Det kommer vara sjukskrivningar for hela slanten!

TS jag hoppas verkligen ni får hjälp, så här ska ni inte ha det! Definitivt byt skola.

Så jävla sjukt att barn förväntas stå ut med kränkningar i skolan. Stå upp för ditt barn TS. Ett barn ska inte tvingas genomleva fula ord dag ut och dag in. Kan inte skolan stoppa mobbning osv så måste hon få byta skola omedelbart.

Jag beklagar sorgen och förstår att ni går igenom en fruktansvärd tid. Om jag inte minns fel finns det någon organisation med andra likasinnade som förlorat någon nära anhörig, men jag kan ha fel.

Hur har dina andra döttrar hanterat sorgen? Kan syskonen finna stöd i varandra och låta livet rulla vidare med lek och skratt. 

Om jag förstod det rätt hade ni flyttat och bytt till ny skola när hon började i ettan, så hon kände inga kamrater på den nya skolan. Har hon nu hunnit lära känna några kamrater eller är hon fortfarande ensam för att hon inte kunnat lämna dig? Jag tänker att det är synd att skolan inte gjort en inskolning liknande den man har på förskolan för hon behöver frigöra sig och träna på att vara utan dig. Att ni inte lyckas med det på ett års tid är ju beklagligt. Rädslan för att du kommer försvinna är ju tyvärr något hon måste lära sig hantera och leva med. Hur gärna vi än vill rädda våra barn från jobbiga händelser så går det inte. 

Att anmälan gjorts till socialen innebär bara att skolan har följt sin handlingsplan vid hög skolfrånvaro. Tyvärr tror jag inte att barnet blir friskare eller mår bättre av att vara hemma på obestämd tid och isoleras från kamraterna och en så normal vardag det går. Som många skrivit är barns sorg randig, det vill säga de kan skratta ena stunden och gråta nästa.

Nu har jag ingen erfarenhet av sorg på så nära håll, men en av mina kollegor avled (valde själv visste vi kollegor) och jag och mina kollegor fick möta två klasser med chockade och ledsna elever. Första dagen var en sorgens dag och de fick prata, rita och skriva av sig och möttes av sina anhöriga efter skolans slut. Vårt mål resten av den terminen (någon vecka) var att bara göra vardagen så normal som möjligt och låta den rulla på parallellt med att sorgearbetet fick ske. Det var en väldigt konstig tid, då även vi vuxna hade vår sorg och om-tankar. Klassfotot fick vara kvar och vi hade en bild i vardera klassrummet. Jag tänker att din dotter kanske kan ha nytta av att ha en liten bok med bilder samlade på er familj med sig i skolan som trygghet. Jag tänker också att du genom att finnas till i skolan inte har gett henne en chans att ta en paus från sorgen.

Sedan hoppas jag att ni får ordentligt med stöd runtomkring och att hela familjen har någon form av samtalsstöd och att du även kan bolla tankar om dina döttrars sorg. Livet kommer gå vidare även om det inte känns så nu.

Sedan får skolan jobba på elevernas beteende runt omkring för det är absolut inte okej.

SKRIVER PÅ MOBILEN SÅ DET KAN BLI STAVFEL!!

I den åldern är man mer kånslig och jag förstår att hon inte vill gå. Mobbning och ett dödsfall bidrar på ångest. Jag var 15 när mun mamma dog. Var utstött i min klass och mobbad så i i norden. Jag hade en bra rektor som lät mig börja i åk 8 efter jullovet. Jag gick i åk 9 och att få börja åttan var det bästa jag kunde göra. Höjde mina betyg och hade en kurator på skolan.

Jag tror att kuratorn på din dotters skola har för bråttom. Din dotter kanske behöver tid på sig för att lära känna denne. I början kanske hon bara ska måla hos kuratorn i början. Det är en knepig sits. Om inte din dotter börjar prata om hur hon mår nu så kan det bli värre när hon blir äldre. Samtidigt så kan man inte tvinga någon att prata.

Bästa vore att börja på en ny skola men det kan även bli sämmre. Om hon byter så kan det vara bra om hon får gå om för att inte bli stressad över att hon ligger efter. Det blir en paus och så blir det lättare att komma in. Mobbningen är helt klart förjävlig. ( Ursäkta svordom )

Assistenten kanske kan träffa er utanför skolan för att bygga upp kontakten bättre?

Pratar hon om sin pappa hemma? Jag och min bror skrev brev till mamma som vi sedan brände i trädgården.

Jag hoppas att det blir bättre för er alla.

Ja skicka iväg barn som får dödslängtan av skolan. Skcka iväg barn som skolan struntar i, skolan bryr sig inte. Från en som var mobbad och som förlorat en förälder.