Varför blir jag glad om en vacker kvinna ler mot mig?
Om en vacker kvinna ler mot mig får jag en helt annan känsla än om en annan man, ett barn eller en inte attraktiv kvinna ler mot mig. Det är alltid härligt med ett leende från vem som helst, men en vacker kvinnas leende smittar av sig och gör mig glad/gladare/mindre sur.
Detta helt utan någon som helst attraktion från hennes sida, utan bara ett helt vanligt vänligt leende. Till vardags känner jag inte av den känslan så värst, men när jag var deprimerad var det väldigt tydligt hur humöret och måendet blev lite bättre i flera minuter efteråt. Visst det botade inte depressionen givetvis, men "depressionsdimman" (Jag tror ni som vart deprimerade vet vad jag menar) liksom lättade, och jag kände mig lite bortkopplad från depressionen, på samma sätt som att få skratta åt något när man är deprimerad, att det där lilla är väldigt, väldigt välkommet. Som en slags paus/andrum från depressionen. Fast utan att skratta då.
Kan det här förklaras med min sexualitet, med nånslags falsk känsla av att jag har en "chans" med den vackra kvinnan som ler? (Det har jag inte i 999/1000 fall, det vet jag logiskt. Hur mycket hon än ler, men kroppen kanske inte fattar det?) eller har det någon annan orsak frikopplad från sexualitet?
Varför "värderar" jag i mitt mående en attraktiv kvinnas leende högre än någon annans leende?