Valt kejsarsnitt, min historia

Tack för att du delade med dig.

Jag har operationsrädsla men är nu i en situation som har ökade risker av att livmodern brister vid värkarbete och ska på förlossningssamtal imorgon för att få bestämt om jag ändå tvingas föda vaginalt eller får ett planerat snitt.

Är i v 38-39 nu.

Födde första barnet v 42+1 med akut snitt efter igångsättning, och det kändes dramatiskt och traumatiskt med allt som var. Så att få planerat snitt känns som det säkra alternativet nu. Speciellt med ökad risk för att livmodern brister och allt det kan innebära.

Känns lugnande att höra om en fin upplevelse av planerat snitt.

Har själv haft en så stark bild om att barnafödande ska vara så dramatiskt. Men också sett det fina i den upplevelsen och velat ha den. (Komplikationsfri dock. inte sånt som slutar i att man måste avbryta förlossningen för att rädda liv. )

Den bilden av att det ?ska? vara dramatik, smärta och skrik börjar dock omformas ju mer jag försöker mig göra vän med tanken om att aldrig uppleva en vaginal förlossning, utan istället välkomna nytt liv till världen via kejsarfödsel. Och då tar jag hellre en planerad sådan än akut eller urakut.

Jag och mina syskon har alla kommit till världen med kejsarfödslar. Inga komplikationer.

Tack för att du delade med dig. Jag är just nu livrädd för att bli nekad snitt, då flera i min närhet påpekar att ?dom beviljar inte snitt till vem som helst utan anledning?..

Jag hade en jobbig första förlossning som slutade med akutsnitt då sonen låg i säte och det hade missats flera veckor. Dom upptäckte det inte ens på första undersökningen på förlossningen utan det var flera timmar senare som dom började misstänka att det dom trodde var huvudet var en rumpa. I slutet innan snittet gjordes så eskalerade värkarna väldigt mycket och jag kände paniken inombords. Tiden efter förlossningen var svår då jag mådde dåligt psykiskt och jag sökte aldrig hjälp eftersom att jag skämdes för att jag mådde dåligt under den period då man borde vara som lyckligast.

Nu är jag gravid med barn nr 2 och jag har ca 11 veckor kvar till bf. Ju närmare förlossningen jag kommer desto mer panik och ångest får jag. Har pratat med två olika bm om detta (ordinarie var sjuk ett besök) och ?min? bm ska skicka remiss till en aurorabarnmorska för att jag ska få prata med någon.. jag har sagt att jag vill föda med planerat snitt och min största rädsla just nu är att bli nekad snitt. Min bm sa ?alla vill ju föda vaginalt?, men inte jag.. Bara tanken på vaginal förlossning ger mig ångest och en stor klump i magen.

Vad skönt att höra att allt gick bra! Jag ska föda med planerat snitt pga operationer i livmodern tidigare, första barnet så svårt att veta vad som väntar så kul att läsa din berättelse!