Särskolan förstörde framtiden
Hej!
I detta inlägg handlar de om livet i särskolan och efter gymnasiesärskolan. Vad som gjorde att jag hamna där, och vad som hände sen?
Det började redan i årskurs 2 Grundskolan, där dem märkte att jag var en "drömmare". Som man kalla det innan. Som person var jag blyg och tänkande. Man var så osäker och rädd för vad andra skulle tycka om en, jag ville ha kompisar och känna mig omtyckt. Men jag var nördig och ingen popularitet.
På utvecklingssamtalen sade lärarna att jag började tappa koncentrationen och hängde inte riktigt med, men vi skulle vara observanta med förändring.
Tiden gick och i årskurs 4 blev allt värre med mobbning och koncentrationen under undervisningen. Jag blev placerad hos extra lärare i Matematik, Svenska och Engelska, det gick hur bra som helst. Jag pluggade exakt lika dant som dem andra med lugnare tempo. Men efter ett tag så blev de möte med rektor, skolsköterska, specialpedagog lärare och min Mamma och med mig. Där dem berättade att skolan har inte råd med undervisning för mig. Och dem hade gjort undersökningar och sätt att jag var sen i utvecklingen och hängde inte med. Jag hade fått på papper att jag var utvecklingsstörd. Där dem tyckte att vi skulle ta kontakt med Särskolan. I årskurs 5 började jag i Särskolan på Anneberg i Malmö. Första dagen var ett helvete för mig. Vi blev satta runt ett bord där vi skulle sjunga god morgon visor till varandra, läraren tog upp en guldig skattkista och vi skulle gissa vad där låg i den. Sen öppnade dem den och där låg Barbie och bilar, som vi skulle leka med. Efter en tid kändes de som allting var hopplöst för en, var det så här de skulle vara? är jag en liten flicka igen? Hålla varandra på axlarna till lunchsalen och sjunga "tuffe, tuffe tåget går" Där jag sa i från NEJ jag vill inte! jag är inte litet barn! Jag blev placerad i en klass med damsyndrom och autismen. Det blev många samtal med föräldrar och lärare, där dem tyckte jag var en fara, ouppfostrad och helt tappat kontrollen. Till slut blev jag placerad i en annan klass Då jag kände mig mer bekväm. I årskurs 6 blev vi placerade i en 1a vid Bellevue i Malmö för dem inte visste vart dem skulle placera oss, fram till vi skulle börja högstadiet. I årskurs 7 märkte dem en förändring, där jag började mer och mer ligga före dem andra. Jag satt med årskurs 6 i dem flesta böcker. Jag kunde läsa 5 olika böcker samtidigt och komma ihåg allihopa på exakt. Under utvecklingssamtalet sa lärarna att jag inte passade in här, och jag låg längre fram än dem andra, dem sa till mig att jag var felplacerad. Att jag skulle behöva gå om årskurs 6 för att komma ikapp. Och jag ville så gärna! men där hände inget. Vi tog upp om detta men de tystades ner.
Jag började i gymnasiesärskolan där jag pluggade 4år. Och dem lovade oss nu ska ni ut i arbetslivet och kommer få fastjobb direkt. Jag var så säker på detta! och längtade, men "skenet kan bedra!" Jag slutade gick ut med något dem kallade betyg. Men egentligen var de ingenting! Jag jobbade väldigt mycket inom vården, hit och dit på alla möjliga ställen och fattade inte varför jag aldrig fick ett fast jobb? Jag var 25 år cirka och tänkte jag ska nog börja läsa till sjuksköterska, så jag sökte och var jätte glad! Jag längtade så innerligt efter få brev hem. Men när jag fick de slet jag upp de. Och dem skrev att du har inga betyg och har ingen gymnasiekompetens. Jag fattade ingenting!? jag har ju pluggat och fått VG och G i många ämnen. Så jag tog kontakt med studie och yrkesvägledare där dem berättade att du har inga betyg Patricia. Vi är ledsna för din skull. Men de enda du kan göra är att plugga upp Grundskolan och gymnasiet. Då fattade jag att jag aldrig gått i skolan på riktigt! Och därför jag inte vet så jätte mycket. Jag har väldigt stora luckor i huvudet som jag ingenting vet. Och den tiden som gått där har jag varit så ledsen och deprimerad för dem gjort så här mot mig.
Jag tog kontakt med Logopeden i Malmö där jag fick papper på att jag har dyslexi och koncentrationssvårigheter. Sen var jag hos psykologen där jag fick papper att jag var FELPLACERAD! Där jag har tappat en del undervisning och skolgång.
Min mamma tyckte det var så konstigt att jag aldrig fick ett fast jobb och kunde skaffa lägenhet. Och jag har aldrig haft en egen lägenhet eller ett fastjobb. Så jag tog kontakt med vägledning centrum och jag skrev in mig på Komvux som jag pluggar fortfarande och jag har mycket att lära mig som jag tappat på vägen under dessa år.!
Idag är jag 29 år bor tillsammans med min sambo och hans dotter. Och pluggar upp så jag kan få riktiga betyg.. Jag har gråtit många tårar och haft problem med ekonomin. Många som gått i särskolan får problem senare i tiden med ekonomin, utbildning, jobb och FRAMTIDEN! Just när man är felplacerad och fått papper på det!
Ni som läser min text visa respekt för vad jag varit med om! Jag är sårbar fortfarande. Och vill sprida min historia till dem som har lika dana problem eller känner för att vilja prata med mig. Jag lyssnar gärna och skriver gärna med dig som känner som jag. Tveka inte! Tänk er för om ni sätter era barn/ungdomar i särskolan. Hur ser framtiden ut för dem? vem kommer dem tacka för ni förstört mitt liv Mamma eller Pappa?
Sen är Särskolan bra för dem som verkligen behöver den hjälpen där i från! då är den guld värd! Men för mig FÖRSTÖRDE den!
Ha det bra med er! Med vänlig hälsning P