Hejsan!
Skapar en tråd för alla oss som fick kämpa ett tag för att få ett plus på stickan, oavsett om det är genom IVF eller på naturlig väg. Vill gärna dela resan som gravid med andra som har varit i liknande situation. Spelar inte heller någon roll när BF är:)
Har försökt med ett syskon i ett och ett halvt år och blev gravid nu i augusti och BF 22 april!
Välkomna!
Nu är han här! Straxt efter nio i förrgår morse kom han till slut till världen via kejsarsnitt efter en långdragen, misslyckad igångsättning. Han var stor: 54 cm och 4890 g. Allt gick bra och vi mår bra allihop. Jag har lite svårt att förflytta mig, men det går bättre hela tiden och imorgon ska vi nog få åka hem. Lycka.
Tack så mycket för grattisar och lyckönskningar! Ni är så många som varit med mig på den här resan och ni är och har varit så viktiga! Jag kan fortfarande nästan inte fatta att han är här. Och att han är vår! Det är så underbart och fantastiskt att det nästan är som en dröm. Men här ligger han bredvid mig och är helt verklig och världens underbaraste lilla bebis.
Idag på morgonen kom vår dotter ut genom planerat snitt. Jag mår sjukt bra och lillan också.
3080 g och 48 cm lång.
Riktigt bestämd dam som är en riktig famnbebis!!
Idag på morgonen kom vår dotter ut genom planerat snitt. Jag mår sjukt bra och lillan också.
3080 g och 48 cm lång.
Riktigt bestämd dam som är en riktig famnbebis!!
Idag på morgonen kom vår dotter ut genom planerat snitt. Jag mår sjukt bra och lillan också.
3080 g och 48 cm lång.
Riktigt bestämd dam som är en riktig famnbebis!!
Tack :)
Skriver här då jag vill ventilera men samtidigt känner mig lite dum som känner som jag gör. Tänker att det kanske ändå finns någon här i tråden som kan relatera. Jag är gravid via ivf (hurra!). Men mitt huvud hänger inte riktigt med på något vis. Fick nyligen reda på att ett annat par i min närhet är gravida på mer eller mindre första försöket och min första känsla var att jag blev arg. Inte på dem såklart men på att det är så JÄVLA orättvist. Att vi har behövt kämpa, genomgå utredning, hundra läkarbesök och missfall. I mitt huvud är jag fortfarande ofrivilligt barnlös i ivf-processen på något vis. Jag tror inte att jag har lyckats ställa om till att jag faktiskt är gravid.
Är det någon som känner igen sig? Går det över? Det är ju inte den reaktionen eller de känslorna man vill få när någon berättar att de väntar barn.
Idag på morgonen kom vår dotter ut genom planerat snitt. Jag mår sjukt bra och lillan också.
3080 g och 48 cm lång.
Riktigt bestämd dam som är en riktig famnbebis!!
Tack så mycket för grattisar och lyckönskningar! Ni är så många som varit med mig på den här resan och ni är och har varit så viktiga! Jag kan fortfarande nästan inte fatta att han är här. Och att han är vår! Det är så underbart och fantastiskt att det nästan är som en dröm. Men här ligger han bredvid mig och är helt verklig och världens underbaraste lilla bebis.
Skriver här då jag vill ventilera men samtidigt känner mig lite dum som känner som jag gör. Tänker att det kanske ändå finns någon här i tråden som kan relatera. Jag är gravid via ivf (hurra!). Men mitt huvud hänger inte riktigt med på något vis. Fick nyligen reda på att ett annat par i min närhet är gravida på mer eller mindre första försöket och min första känsla var att jag blev arg. Inte på dem såklart men på att det är så JÄVLA orättvist. Att vi har behövt kämpa, genomgå utredning, hundra läkarbesök och missfall. I mitt huvud är jag fortfarande ofrivilligt barnlös i ivf-processen på något vis. Jag tror inte att jag har lyckats ställa om till att jag faktiskt är gravid.
Är det någon som känner igen sig? Går det över? Det är ju inte den reaktionen eller de känslorna man vill få när någon berättar att de väntar barn.[/
[quote=79890060][quote-nick]LimeLime skrev 2019-09-09 20:01:16 följande:[/quote-nick]Skriver här då jag vill ventilera men samtidigt känner mig lite dum som känner som jag gör. Tänker att det kanske ändå finns någon här i tråden som kan relatera. Jag är gravid via ivf (hurra!). Men mitt huvud hänger inte riktigt med på något vis. Fick nyligen reda på att ett annat par i min närhet är gravida på mer eller mindre första försöket och min första känsla var att jag blev arg. Inte på dem såklart men på att det är så JÄVLA orättvist. Att vi har behövt kämpa, genomgå utredning, hundra läkarbesök och missfall. I mitt huvud är jag fortfarande ofrivilligt barnlös i ivf-processen på något vis. Jag tror inte att jag har lyckats ställa om till att jag faktiskt är gravid.
Är det någon som känner igen sig? Går det över? Det är ju inte den reaktionen eller de känslorna man vill få när någon berättar att de väntar barn.