Jag minns....

....hur jag önskade att hon skulle växa någon decimeter så att jag inte behövde böja mig ner när jag skulle hålla hennes hand. Det kändes som en evighet och den gick så jävla fort.Man kan räkna fel man gjort som far och leka utpräglad självplågare. Man kan späka sig och minnas de mörkare av stunder. Men till vilken nytta och för vems skull? Att inte ångra saker och önskat att man gjort saker annorlunda är nog oundvikligt som förälder, man räcker aldrig riktigt till. Samtidigt känner jag mig oändligt stolt när jag ser vem hon blev, en liten del är min förtjänst men den största delen är hennes egen. Selfmade, men jag tänker ändå sola mig i hennes glans.Jag står där vid vägs ände och är glad, nöjd och outsägligt stolt. Underbara är de år jag fick tillsammans med- och underbara är de glädjeämnen jag upplevde med henne. Orden blir så små, de räcker alls inte till och det finns alldeles för få. Det kändes som en evighet och den gick så jävla fort. Nu flyttar hon ut, flyger sin väg bokstavligt talat, flyttar till ett annat land. Och kvar står jag där ensam till slut. Vad ska jag göra nu?