Åh vad jag känner med dig!!! Var med om samma sak för några år sedan, min första son dog i magen i v 39. Vaknade och kände minskade/annorlunda rörelser en natt men var trött och somnade om och på morgonen var det för sent. Anklagade mig själv så jag blev sjuk...men i efterhand har jag lärt mig leva med att jag somnade ifrån honom, det var en lång process med mycket vånda och ångest. Men på nåt sätt vill man inte tro i den stunden att det kan vara så illa...det fanns inte heller något jag hade kunnat göra egentligen tror jag, för det hade tydligen gått väldigt snabbt.... Har fått två barn till efter det, jag brukar ofta säga att jag har tre barn, två på jorden och ett i himlen. Man tror inte man ska överleva när det händer, men det gör man! Livet kommer gå vidare och det hemska bleknar till slut. Massor med kramar och styrka till dig??