Abort hur funkar det?

Hej!

När jag gjorde abort i vecka 8 fick jag först en tablett att svälja och dagen efter fick jag fyra tabletter att föra upp i vaginan. Fick även smärtlindring. Efter 4-5 timmar började det och det var en fruktansvärd smärta som höll i sig i 6 timmar. Jag kunde inte vara still utan var tvungen att byta ställning hela tiden och det kändes som att nån gjorde tusen nålar på livmodern ungefär. Blödde ganska rejält. När själva blodklumpen åkte ut försvann smärtan i samma sekund. Då var jag helt utmattad.

Om du känner att du kan tänka dig barn om ett år så kanske du även kan tänka dig ett barn nu, det dröjer ju innan bebis föds. Du får helt enkelt göra det som känns bäst. Jag hade behållt det om jag var du om det var de enda skälen

Jag fick titta på ultraljud innan. Men fostret var så litet att jag inte kunde se något.

Jag fick tabletter för aborten och smärtstillande. Jag fick även använda en tensapparat. Det gjorde väldigt ont.

Jag var på sjukhuset några timmar och fick prata med en spydig och otrevlig kurator efteråt. Men själva fostret kom ut när jag var hemma. Om det var samma dag eller några dagar efteråt kommer jag inte ihåg.

Angående att ångra sig. Ett år efter aborten är det standard med så kallad abortdepression. Jag var 15 när jag gjorde abort och ångrar mig inte idag. Men jag har tre barn för jag har hela tiden velat ha fler barn eftersom jag egentligen skulle haft ett barn till. Men nu är jag nöjd och vet att jag inte hade kunnat gett barnen det liv jag kan utan aborten och jag hade inte haft de barnen jag har.

Idag vill jag inte ha fler barn. Men om jag ändå skulle bli gravid. Kommer jag Aldrig göra en abort igen. För det är en fruktansvärd upplevelse att gå igenom. Men om man inte kan ge sitt barn ett bra liv är det för vissa nödvändigt.

Vi har egentligen alla förusättningar att ge ett barn ett bra liv. Och det är inte det första barnet för någon av oss. Så vi vet vad vi ger oss in på. Men relationen är väldigt ny. Därav att det hade känts bra med mer tid. Men vi är ju inga ungdomar längre heller.. Så klockan tickar.

Om du velar och egentligen är emot abort så gör det inte! Det säger jag av egen erfarenhet. Du kommer ångra aborten resten av livet men ett barn ångrar du inte. Minsta lilla tvekan så behåll.

Det är så jag tänker. Jag vill verkligen inte ångra mig. Men jag vill också ge oss och vårt förhållande rätt förutsättningar för att lyckas. Ett barn tidigt är inte alltid det ultimata. Och jag vill inte ha en skiljsmässofamilj till...

Allt det där kommer fixa sig och dessutom skriver du att ni egentligen har alla förutsättningar att ge barnet ett bra liv. Jag hade lätt behållit om jag va du för jag hade inte velat må dåligt igen i flera år och behövt äta antidepressiva. Barnet kommer ge dig så mycket lycka resten av livet

Nu var vår "abort" ofrivillig då det konstaterades att fostret var dött v14. Det hade dött i v8 men hinnsäck etc hade fortsatt växa till v10 ca.

Bad om skrapning (vakuumex.) men läkaren bestämde att medicinsk abort var bäst.

Fick bli inlagd 3 dagar senare och fick totalt 3 eller 4 doser Cytotec utan önskad effekt den dagen. Fick hemska sammandragningar och fruktansvärd smärta av slemhinna som passerade en livmoderstapp som aldrig öppnade sig. Fick oregelbunden hjärtfrekvens och frossbrytningar. Grät som ett as då graviditeten var både önskad och sedan länge efterlängtad. Var enormt hungrig då jag tydligen inte fick äta, något de inte berättat innan. En bm kom in var 3:e timma med en ny dos medicin som hjälpte lika lite som den förra. Hade med mig Naproxen som smärtlindring då morfin inte funkar på mig. Räckte inte på långa vägar...

Tillslut sade maken ifrån och tvingade dem att göra vul. Hade då pågått i 15 timmar. De konstaterade att tappen var totalt stängd, fostret var kvar, vattnet inte gått och allt annat vitalt inte kommit ut. Jag ormade mig i gynstolen då jag hade så ont. De förordnade ytterligare Cytotec, men min ängel till make vägrade och sa att nu får de skrapa då det var vad jag velat från början.

Rullades till akutop då jag mådde så pissigt. Personalen på kk och op argumenterade över mig på britsen då op tyckte jag borde fått skrapas för flera timmar sedan... jag sa bara "söv mig!"

Vaknade smärtfri. Allt var så pissigt som det brukar vara för mig efter op, men det är ju inte oväntat. Hjärtrytmstörningen försvann de närmaste dagarna.

Sammanfattningsvis:

Nej, jag skulle aldrig klara att göra en abort utifrån de skäl du beskriver.

Ja, abort är helt klart det värsta jag någonsin gått igenom smärtmässig och utifrån övrig fysisk påverkan.

Tvingas jag göra en till av ett dött foster blir den kirurgisk- 1000%

Själva aborten är inget att oroa sig för, även om det såklart inte är en trevlig upplevelse.

Utan det är själva beslutet och tiden efter som är det viktiga.

Jag har gjort två aborter. Den första i vecka 9. Det blödde mycket, det gjorde det. Men tack vare bra smärtstillande gjorde det inte mer ont än lite mensvärk.

Kände en lättnad efteråt, och har inte ångrat mig.

Andra aborten var i vecka 12. Smärtan var inga problem, men psykiskt var det jobbigt. Jag ångrade mig dessutom efteråt, kände att jag inte kunde leva med mitt beslut, blev sjukskriven och fick psykologhjälp.

Jag valde att inte titta på ultraljuden.

Kirurgisk abort var aldrig något alternativ för mig, och skulle jag göra abort igen så skulle det utan tvekan bli medicinsk.

Du ska inte göra abort om du är så pass osäker som du är nu. Ta gärna hjälp av kurator för att fatta ditt beslut, det erbjuds kostnadsfritt på abortmottagningen.

Kuratorn kommer inte påverka dig till det ena eller andra, utan hjälpa dig att fatta ett eget beslut utifrån dina egna tankar och känslor.

Tack alla för att ni delar med er. Det känns solklart nu, här blir det ingen abort. Så spännande med en liten till framåt våren ????????