Trött på det hela

Nej, ni borde nog separera.

Han blir helt uppenbart bitter o grinig utan sex, och du vill inget sex ha. Sex är något som i alla fall jag aldrig skulle vilja kompromissa bort i ett förhållande.

Han tar antagligen inte dig på allvar när du säger att du ska flytta ut heller. "Jag står inte ut hur länge som helst" är inget man tar på allvar utan något man kan se som nåt man slänger ur sig i stunden. Sätt dig ner med honom vid köksbordet (ha gärna barnet hos barnvakt) och förklara att om det inte blivit bra innan ett viss datum (bestäm själv datum i förväg) så kommer du att börja processen med att flytta ut då. Förklara att du tittat på annat boende osv. Gör det också väldigt klart att det du sa om din sexlust när ni träffades gäller och att du INTE kommer att ha sex med honom innan du vill det, vilket kan vara om ett halvår, fem år eller aldrig (och att om han inte kan acceptera detta så får han ta och lämna där och då), samt att om saker och ting blir bättre men sedan går tillbaka till samma problem som nu så kommer det inte bli en andra chans utan då drar du med en gång.

Jag kanske formulerade mig lite tokigt, jag vill ha tillbaka suget, vill absolut inte att det ska bara obefintligt. Men det är liksom omöjligt när det psykiska påverkar så rejält. Skulle aldrig förvänta mig att det ska kompromissa bort, det jag vill utav honom är att han ska behandla mig med den kärlek och respekt han gjorde innan jag vart höggravid. Vi hade inte ett jätte aktivt sexliv, men den var liksom inte obefintlig. Ibland var det mer och ibland var det mer sällan, det verkade fungera relativt bra för båda. Men sedan ändrades hans attityd mot mig och där tog det tvärstopp, inte direkt. Men liksom efter ett tag, tycker det är så tragiskt. Försöka prata med honom om det är ju omöjligt oavsett humör, för han i princip struntar i allt jag säger och verkar ta allt med en nypa salt. Jag har föreslagit någon slags parterapi dessutom, men sådant tror han inte på. Jag börjar känna att det lutar mer åt separation, det är så tråkigt. Jag känner att jag vill att det ska fungera mer än vad han gör, men han kanske har gett upp då? Han kanske inte känner att han orkar jobba på det? Men svar på sådana frågor kommer jag aldrig få utav honom..

Har pratat om det med honom både när jag varit arg och när det varit lugnt. Det verkar inte göra någon större skillnad och dessutom så verkar han tro att allt blir bättre om jag börjar med antidepressiva.. som om det skulle lösa något problem annat än att humöret mitt skulle bli jämnare. Jag skulle ju känna mig lika illa behandlad oavsett. Synd att det ska krävas så mycket för att han ska inse.

Tänker börja med antidepressiva igen, för min egna skull då jag bryter ihop regelbundet numera och det har inte jag någon tid för, energi för. Måste orka med vardagen också. Men hoppas han tar mig mer på allvar då, att han kommer till insikt med att han faktiskt måste göra något för att rädda relationen han också.

Jag känner ju mig helt hopplös med det hela, önskar han kunde förstå hur det knäcker mig att det år såhär. Jag har till och med tänkt att särbo skulle kunna vara ett alternativ att prova på, men det är han inte villig att prova på alls, så flyttar jag så är det slut.. det är ju verkligen det sista jag vill, men jag har slut på idéer.

Jag uppskattar ditt svar, min barnmorska sa att jag måste sära på benen oavsett jag vill eller ej när jag var på efterkontroll, det var inget jag uppskattade då jag anser att sex emot min egna vilja bara orsakar mer irritation och gör problemet ännu större. Vill ju inte att det ska sluta med att jag har något agg mot min karl bara för att jag gör något jag inte vill. Så ska det ju liksom inte enligt mig vara.

Det är viktigt med respekt och kärlek i en relation för att allt annat också ska fungera.

Väl talat.

Men lämna honom igår. Gör klart för honom att du kommer tillbaka när han har en plan, gärna skriftlig, på åtminstone hur hushållsarbetet ska fördelas. Finns säkert annat också, det är du som sätter villkoren. Jag tycker som jag fattar din beskrivning att han beter sig som ett litet barn.

Du måste ju vara helt slutkörd när barnet nattat, hur ska man då orka med myspys?

Hej! Jag är i en liknande situation som din man, dock delar vi på alla sysslor i hemmet och så har det varit hela tiden, även när våra 2 barn var mindre. Min sambos sexlust försvann efter barn nummer 2. Hon var väldigt aktiv sexuellt innan mig och även under vårat första år ihop, men sen bara dog lusten. Jag har försökt med allt, jag uppvaktar ofta, ger massage, ställer upp på många sätt och vis men lusten blir ändå inte bättre. Hon kanske får sug 1 gång i månaden om jag inte har tjatat eller nämnt någonting om sex. Men 1 gång i månaden är för mig alldeles för dåligt. Vi har varit ihop i 10+ år och vårat sexliv har varit anledningen till att vi nästan Separerat vid några tillfällen.

Jag förstår dock om du inte blir sugen på din man när han beter dig sådär, känner dock igen mig lite i det då jag också kan bli ganska grinig utan sex i perioder, men försöker att inte bli det. Jag tror att vi män känner för sex precis som ni kvinnor känner för närhet och mys utan sex, det ger oss en samhörighet och känsla av att det är mer än vänskap. I mitt fall har jag alltid haft så svårt att förstå varför det är så jobbigt att ha sex med den man älskar, om man avlastar varandra och har det bra i övrigt så förstår jag inte kvinnor ibland, vi män ska ta hand om allt praktiskt när det kommer till renoveringar, fixa med bilar som går sönder, klippa gräs, tvätta, diska, laga mat, vara glada och positiva, ta hand om barnen, ja listan kan göras lång. Jag gör allt det här jag nämnde och har alltid gjort inget konstigt med det, klart man ska dela på ansvar.

Men Har liksom aldrig förstått alla kvinnor som alltid ger en massa bortförklaringar ändå, fast man delar på allt jobb med familjen osv, det handlar om prioriteringar. Man är för trött och allt vad det är, men det går att ligga med telefonen och surfa eller kolla på teve eller läsa en bok, men man kan inte ha en skön stund men sin partner som inte behöver ta mer än 5-10 minuter. Mannen ska alltid anpassa sig efter kvinnans lust och acceptera den ( behöver iof inte alltid handla om en man) man ska absolut kunna säga nej och det ska bli accepterat utan gnäll och att det blir grinigt, men när det är så mer än tvärtom tycker jag det är fel.

Man kan inte räkna med att en partner alltid ska acceptera och fortfarande hålla glöden och lågan uppe när man blir avvisad så otroligt mycket. Många kvinnor måste se så negativt på den delen där mannen bara verkar vara ute efter hennes kropp, men vänd på det och tänk ( gud vad skönt att han fortfarande attraheras av mig och vill ha mig på det sättet). Jag har sug någon gång i veckan och det kan inte vara vilken kropp som hellst, jag blir sugen på min sambos kropp och allt som har med henne att göra. Men tyvärr tror jag aldrig att vårat sexliv kommer tillbaka som det var innan barnen, och det kommer inte hålla i längden för mig. Jag behöver den typen av bekräftelse kontinuerligt.

Kanske blev ett rörigt inlägg men det är svårt, jag förstår er båda två på ett sätt men har samtidigt svårt att förstå varför det i många fall är kvinnor som tappar lust efter barnen kommer, eller när förhållandet varat i några år, känns som att när bytet( mannen) är infångad behöver man inte anstränga eller visa attraktion på samma sätt längre. Har märkt på min sambo att om man bli mer avvisande eller inte ger samma trygghet, man är borta mer och så, kanske festar, ute och gör henne mer osäker, ja då kommer attraktionen igen, men det är ju lite sjukt...

Ja, så ska det absolut inte heller vara. Som jag skrev ovan vill jag att det ska bli bättre och jag vill att det ska fungera för båda. Jag bortförklarar mig personligen inte när det kommer till det här. Jag var öppen från början med hur jag fungerar och att det sexuella kan för mig komma i svängar. Men han ger verkligen inte utrymme för att jag ska få chansen att bli sugen på honom igen. Han beter sig verkligen som en barnrumpa med det mesta och gör inget för att jag ska attraheras av honom heller, han är elak. Ganska så grovt elak och det är just det som är problemet och har varit sedan jag var höggravid.

Jag hoppas att han ska börja ta mig på allvar och inse att även han måste bättras. Det jag personligen behövt bättras med har jag jobbat stenhårt med och det har gett resultat från min sida, det som påstås ha startat det hela enligt honom bortsett från den sexuella delen såklart. För där krävs det att han ska bli bättre, jag måste trivas med honom, jag måste känna mig älskad och att han vill ha mig på alla andra sätt också. Men som det är nu får han ju det att verka som om precis allt handlar om sex, den sociala, mysiga delen fattas på båda parter. Men där är det mest jag som verkar vilja se en förbättring ändå. En kvinna går igång mer på det psykiska så som jag förstått det när jag läser om andra kvinnor i liknande sits. Det är så mycket mer än att bara ha sex, jag vill känna mig som om jag är värd mer för honom än bara det. Det gör jag inte.

Sedan att hans frustration gör det hela till en ond cirkel och min frustration över sitsen gör det inte heller bättre. Men vad gör man när man inte kan kommunicera? När man försöker och han bara sitter med sin telefon och spelar spel för att sedan plötsligt byta samtalmne? Varför är det så svårt att nå fram? Hur gör man för att nå fram till någon som verkligen inte bryr sig om att lyssna och prata? Jag har ju slut på idéer. Hade jag haft möjligheten att börja flytta redan nu hade jag nog gjort det, men jag känner även att det vore dumt för då känns det som om jag ger upp med något som jag verkligen vill lyckas bättra på.. kanske är det bara så att han behöver tid att anpassa sig efter sitt 'nya' liv, vad vet jag. Vi är helt nya på det här med att vara en familj med småbarn. Jag med mindre att ge upp än honom. Mitt liv tog en bra vändning när vi fick barn, medans för honom så verkar det nästan som om han mår dåligt över det. Jag önskar verkligen att vi kunde kommunicera, det är ju så viktigt att kunna prata och försöka förstå varandra..

När jag skummar igenom sådana här och liknande trådar dyker det alltid upp en tanke:
Hur går ni kvinnor tillväga när ni väljer er man?

Om man är krass och förenklar lite så har kvinnor och män helt olika mål när de väljer sin partner.
Kvinnor verkar väldigt ofta välja en man för att få tillfredsställa sin egen (och mammas?) önskan att bygga bo och skaffa barn. Ofta verkar det som viljan att vara målmedveten och välja en god och passande man får stå tillbaka för att i stället (ganska okritiskt och ogenomtänkt?) tillfredsställa önskan att bygga bo och skaffa barn.

Upplysningsvis kan jag berätta för er kvinnor att det oftast är helt andra önskemål och behov hos en man när han väljer sin partner, helt andra mål än att bygga bo och skaffa barn.

Fakta är också att i de allra flesta fall så är det kvinnan (inte mannen!) som väljer partner.

OBS: Jag upprepar att ovan är krasst och lite förenklat, men det har absolut en poäng.