Min erfarenhet av spiralinsättning
Jag tänkte skriva om min erfarenhet av att sätta in en kopparspiral, eftersom jag själv kollade runt en massa på det här forumet om erfarenheter av att sätta in spiral innan jag själv gjorde det. Jag tror det är bra att läsa både bra och dåliga erfarenheter innan man gör det, så man inte målar upp en tvärsäker bild av hur det kommer vara.
Jag är 25, har inga barn, har ett seriöst förhållande. Satte in spiralen igår.
Sammanfattning av erfarenheten: Inte alls så smärtsamt som jag trodde, men väldigt obehagligt. Det värsta var att få livmodern mätt, men det var mest som intensiv, koncentrerad mensvärk. Blev svagare och tröttare efteråt än vad jag trott. Att andas lugnt hjälpte betydligt mer än vad jag anat. Jag är glad att jag tog många värktabletter innan och att min pojkvän följde med och höll min hand!
Lång historia:
Tog ledigt från jobbet från lunch. Åkte hem och tog två paracetamol och en ipren och en pytteliten skvätt vin för att lugna nerverna (kanske inte så hälsosamt och jag rekommenderar det inte, men det lugnade mig kanske något). Lyssnade på peppig musik och åt lunch, för de sa åt mig att äta ordentligt innan.
När min pojkvän kom gick vi dit tillsammans. Barnmorskemottagningen ligger ca 400 m från min lägenhet. När vi kom dit började jag nästan gråta av nervositet.
Vi blev inkallade av en lugn barnmorska. Hon fyllde i lite saker i min journal och informerade ytterst kort om proceduren. Sen fick jag klä av mig nertill. Höll än en gång på att börja gråta, men lyckades nog hålla mitt pokerface. La mig i stolen.
Barnmorskan sa till mig att det enda jag skulle tänka på var att andas, annars skulle det göra ont och kanske inte funka. Hon började med att känna på min livmoder med ett finger. Det gjorde inte alls ont, men jag blev ändå nervös och började omedvetet hålla andan. Hon sa till mig att andas, lugnt men bestämt, och min pojkvän började andas överdrivet högt och djupt för att jag skulle påminnas om att andas (låter kanske töntigt men hjälpte mycket).
Sen öppnade hon väl upp mig på nåt sätt, men det var bara lite småobehagligt. Jag låg och kollade upp i taket och andades lugnt. Sen sa hon att hon skulle mäta min livmoder. Hade läst att det här steget var det jobbigaste. Det tog några sekunder, sen började det göra ont. Kände hur jag spärrade upp ögonen och min andning hakade upp sig. Smärtan var lite chockartad, men egentligen inte jättefarlig. Mest som stark, väldigt koncentrerad mensvärk, lite skarpare än vanlig mensvärk. Barnmorskan sa till mig att andas och jag tog några djupa andetag, och då gick det mycket lättare på nåt konstigt sätt.
Sen sa hon "Nu ska jag mäta igen, för säkerhets skull" och jag tyckte det kändes så elakt. Samtidigt tänkte jag att hon kanske inte hade kunnat mäta ordentligt eftersom jag spände mig, så jag försökte skärpa mig.
Nu var jag ju mer beredd på hur det skulle kännas och tänkte typ "Det känns ungefär som mensvärk och mensvärk klarar du ju". Andades i takt med min pojkvän och la all fokus på det, och visst var det obehagligt men jag kunde hålla mig någorlunda lugn.
"Nu ska jag sätta in spiralen", sa barnmorskan sen.
Jag tänkte att det borde ju göra mer ont än mätningen, för spiralen är väl större än mätstickan. Men andades lugnt och tänkte att snart är det över. Och faktiskt kommer jag inte ihåg nåt särskilt från införandet av spiralen. Kanske lite tryck, men ingen riktig smärta. Kände att hon pillade med något (trådarna) och så mumlade hon "Ja nu är det klart".
"Är det klart?" sa jag häpet. "Oj!" Det gick verkligen fort, max 5 minuter.
Jag var så lättad men fick molande värk i magen precis då, som mensvärk. Men det gick över snabbt.
Både hon och min pojkvän berömde mig. Hon klippte trådarna och tog ut grejen som höll mig öppen. Sen sänkte hon huvudet på min brits så att jag låg ner med benen i vädret. Hon sa att när man har varit så spänd kommer man bli ostadig och därför måste man vila lite. Jag tänkte lite kaxigt att äsch, så spänd var jag jag ju inte, jag mår fint nu. Men sen räckte hon mig ett glas vatten och när jag tog det såg jag att mina händer skakade kraftigt. Jag insåg också att jag var blöt av svett på magen ...
Fick ligga där kanske fem minuter medan barnmorskan informerade mig lite om vad jag skulle tänka på. Sen fick jag ställa mig upp, klä på mig, fick en broschyr och fick gå hem.
Smärtan kom igen när jag började gå. Lutade mig på min pojkvän och vi gick hemåt i snigeltakt. Var alldeles matt och tänkte att jag inte orkade gå de 400 metrarna hem, men vi tog oss sakteliga hemåt. Väl hemma var jag helt slut och bara sjönk ner på sängen. Kan ha varit värktabletterna som gjorde mig trött såklart, men min kropp kändes helt utmattad.
Låg i sängen hela dagen och blev uppassad. För det mesta kändes det helt lugnt där nere, jag kände mig bara lite öppen och som om jag blödde, men jag blödde inte. Så fort jag ställde mig upp och gick lite fick jag mensvärk, så jag höll mig mest i sängen med en vetekudde. Men det var långtifrån den värsta mensvärken jag haft, och när jag väl fick värken försvann den ofta snabbt.
Det här var alltså igår och idag har jag varit på jobbet. Haft lite värk då och då och småblödit litegrann. Känner mig fortfarande lite mer sliten än vanligt. Men på det stora hela är jag jättepositivt överraskad och hoppas nu bara att den sitter på plats och att mensen inte blir alltför fuckad, samt att det inte blir så smärtsamt att ta ut den en vacker dag!
Mitt tips är att om ni har en partner - ta med hen dit och be hen hålla dig i handen. Jag kände mig lite töntig när vi planerade in det innan, men när jag var där var jag så tacksam för det. Det kan också vara nyttigt för din partner att faktiskt se vad du går igenom. Och boka inte in något efter spiralinsättningen, ta det bara lugnt och ät glass eller vad du vill (jag blev väldigt sötsugen och hungrig på kvällen) och försök se till att någon passar upp på dig, för det förtjänar du. Och ta värktabletter innan om du kan - jag vill inte ens tänka på hur det hade känts utan.
