Kritiskt tillstånd!
Observera att det är en ganska lång text, jag har full förståelse om du som läser detta inte orkar ta dig igenom allting.
Hej familjeliv, jag är här för att jag behöver hjälp med ett stort problem innan jag tröttnar på att kämpa helt och hållet.
Jag kan väl börja med att berätta om hur det ser ut idag...
Idag så är jag en 26 år gammal man i mina bästa år, som slösar bort sin tid hemma hos sina föräldrar, 3 mil utanför civilisationens gränser.. det vill säga ute i en byhåla utan en själ att prata med. Detta efter en 16 år lång depression som dessutom har varit berikad med PTSD och Agorafobi.
Detta är resultatet av en livstid tillsammans med en bror som har diagnosen Aspergers (utflyttad sedan många år) och två föräldrar som båda är psykiskt sjuka på sitt sätt, (morsan lutar väldigt mycket åt demens hållet, och farsan är en icke diagnostiserad sociopat).
Många psykolog-samtal senare så står jag här nu, med ett helt år kvar innan jag kan söka mig in till en högskoleutbildning, (jag saknar fortfarande två fysik-kurser från gymnasiet innan jag har en grundläggande behörighet att söka in på högskola, med särskild behörighet till ett ingenjörsprogram). Och även då så förlitar jag mig på mitt högskoleprov, då mina betyg från gymnasiet är totalt värdelösa, men med tanke på krigszonen i hemmet så sörjer jag inte dessa, det är ett mirakel att jag inte hoppade av helt. Det pågick allt mellan himmel och jord hemma, extremt livshotande våld, manipulation, extrema psykiska situationer som sitter kvar i benmärgen än idag, och lär sitta där tills dagen jag är död.
Jag kan helhjärtat säga att polisen inte var ett alternativ, i så fall hade jag inte levt idag, och det hade inte resten av mina familjemedlemmar heller.
De senaste åren så har jag på något mirakulöst sätt lyckats ha två arbeten utan tillgång till något körkort, d.v.s jobben har funnits lokalt (men sökandet tog alldeles för lång tid, och jag kom in via kontakter). På det ena jobbet så la jag alla pengar jag hade sparat (c.a 100 000 kr), på föräldrarnas villa, då min farsa återigen lyckades manipulera fram det värsta tänkbara alternativet till dessa pengar... detta resulterade i att jag fick vänta väldigt länge med att skaffa mig ett körkort. Kort därefter så förlorade jag mitt arbete p.g.a en konflikt, där jag personligen blev hotad med misshandel efter en lång och plågsam upplärningsprocess av en ny medarbetare som jag skulle jobba med, och sedan valde att anmäla detta till VD'n.
Att lära upp ännu en ny medarbetare skulle bli alldeles för kostsamt så företaget valde att skrota maskinerna och satsa på annat håll.
Det andra jobbet blev jag av med efter semestern i år, då jag uteblev från arbetet rätt ofta det senaste halvåret. Jag mådde verkligen uselt, och insåg att jag inte hör hemma på en industri. Nästintill varje dag fick jag höra kränkande kommentarer från kollegor som andra verkade uppfatta som sjyssta och kompetenta, detta trots att jag mestadels försökte distansera mig själv från dessa. Dock så jobbade man i team så det var oundvikligt.
Det förekom dagligen kommentarer om hudfärg, sexualitet, utseende, högerextrema åsikter, pedofili, våldtäkter, mord, analsex, kiss, bajs et.c. listan är väldigt lång...
Jag blev personligen kallad för bl.a. svartskalle (jag är av utländsk härkomst, första generationen), bög, mes och anklagad för diverse saker, helt utan provokation.
Eventuellt så tog en annan kollega tag i saken och pratade med vår produktionsledare, och då passade jag på att bidra med allt jag gått igenom på företaget. Ett tag verkade det som om chefen skulle ta tag i saken, men släppte allting med en varning som bara gjorde saken värre, dessutom blev jag utmålad som det svarta fåret...
Till slut så sjukskrev jag mig i två veckor precis innan semestern, då jag kände mig helt utbränd, och på så vis så fick jag inte komma tillbaka (dock så är jag fortfarande anställd på bemanningsföretaget jag kom in via).
Men det är så att jag under dessa fyra år har dels studerat mellan jobben och dels studerat under tiden jag jobbat 100%. Dessutom så har jag lyckats både finansiera och ta körkortet under tiden jag arbetade på mitt senaste jobb. Så det har varit extremt stressigt.
Och nu till problemet...
Jag är i en sådan situation att jag tänker på självmord konstant... ångesten i mig exploderar flera gånger om dagen, detta gör det extremt svårt att studera trots all tid jag har över av att inte arbeta, och majoriteten av detta problem beror på att jag fortfarande, patetiskt nog, bor kvar i detta ruttna hem efter alla dessa år, och tvingas dras med mina impulsiva föräldrar, även om de inte är lika galna som de var när jag var ung så reagerar både min kropp och psyke lika negativt än idag.
De flesta skolkamrater jag hade i gymnasiet verkar ha tagit sig över staketet och lever idag bra liv, sådana liv som jag längtar efter, med eget boende, fysisk närhet, en känsla av tillhörighet och eget värde.
Jag har fått smaka på hur det är att bo ensam i några månader, och det var himmelskt!
De hemliga besparingar jag lyckats stoppa undan efter körkortet är tänkta att täcka en del av mina framtida studieskulder, alternativt att de ska gå till att köpa en bostadsrätt, så att jag kan vara säker på att aldrig behöva hamna här igen.
Detta innebär att jag måste hålla hårt i dessa pengar, och ej kan slösa dom på en hyresrätt och mat nästkommande år i väntan på att komma in någonstans.
Men jag inser även att ett år till här... då kan jag lika gärna ta fram ett rep med en gång, för så får det inte bli...
Å andra sidan så är jag helt utelämnad åt ödet, socialen kan jag inte vända mig till, då de kräver att man slösar upp alla sina pengar innan man kan få något, och CSN kan jag heller inte vända mig till, då jag fortfarande har två kurser att läsa upp på Komvux.
Jag har funderat på ett deltidsarbete i staden som ligger 3 mil bort, men de flesta ställen kräver att man studerar 50%, och då gäller det högskolestudier...
Ett heltidsjobb (om jag nu skulle hitta ett), blir väldigt svårt att hantera med 250 poäng kvar att läsa innan Augusti, med tanke på hur dåligt jag mår psykiskt.
Jag är låst.. och vet inte vad jag ska ta mig till, har gått igenom alla alternativ i huvudet gång på gång, men kommer ingenvart, jag får lust att gråta och skrika av ilska varje gång jag lyfter blicken från golvet. Jag skulle verkligen uppskatta en riktig lösning på det här då jag inte orkar mer. Det är heller inte meningen att låta som en morsgris, jag har velat komma hemifrån sedan jag fyllde 16 år.
Med vänliga hälsningar
VärdelösIndivid
