skilsmässa eller inte-arg pappa

Gud jag trodde att barnet han blev arg på kanske var i 7 års åldern. Höll på att trilla av stolen när du skrev att det rörde sig om ett spädbarn. Jag förstår din oro över att behöva lämna honom ensamt med barnet vid en separation, men man brukat inte rekommendera växelvis boende för basen under tre år. Vårdnaden har inget med boende att göra.

Om jag borde dig skulle jag vara strategisk. Sök frivilligt föräldrastöd hos socialtjänsten utifrån din oro för hur Jan fungerar som förälder innan du tar steget till separation. På så vis finns hans omsorgsbrister dokumenterat officiellt om/när ni sedan separerar och när vårdnad boende och umgänge ska göras upp.

Min man kan också bli väldigt arg. Det har hänt att han har tagit hårdhänt i barnen och skrikit åt dem när han tappar humöret.

Varken han eller jag vill att våra barn ska ha det så. Jag har hjälpt min man att hitta strategier för att undvika att han hamnar där. Han har varit rädd för att söka proffesionellt hjälp men jag sa att om det inte blev bättre så hade han inget val.

Skillnaden på din situation och min är kanske att jag och min man har ett bra äktenskap. Vi älskar varandra och han behandlar mig inte dåligt. Han kunde bara inte hantera stressen det innebär att ha två små barn.

Jag förstår att du inte vågar lämna nu när minsta är så liten. Om situationen inte är ohållbar så vänta men planera inför att kunna lämna senare om det inte har blivit bättre.

Jättesvår sits. Jag hade fm valt att stanna. Inte för att det är rätt mot dig utan just för som du skriver att han kommer få delad vårdnad. Vill han ha barnen halvtid? Om du aktivt försöker få honom att lämna dig? Vissa män har ju en tendens att vilja lämna hela familjen, kanske något du kan hoppas på? Tyvärr har jag sett allt för många barn lida vid skilsmässa och delat boende. Det är barnen som har föräldrar där de antingen ligger i tvist med varandra eller där den ena har brister utöver det vanliga i sitt föräldraskap.

Alltså det hade kunnat vara jag som skrev det där inlägget....

Vårt barn är 9mån och de sidor jag visste kunde komma fram mot mig ibland, visar sig även frekvent med barnet. Jag har aldrig lämnat dem ensamma mer än väldigt korta stunder, han har extremt kort stubin och ett obefintligt tålamod. Jag känner som dig, visst kan jag lämna honom men då kommer jag ju bli tvungen att lämna barnet med honom, helt ensam i flera dagar. Han är absolut inte fysiskt våldsam, och det är jag inte alls orolig för, men det som var ytterst få incidenter riktat mot mig innan vi fick barn, har bara eskalerat, hade han visat denna sida fullt ut hade jag aldrig skaffat barn med honom. Han blir arg om barnet är ledset, när hen har ramlat (har börjat dra sig upp mot möbler) så skäller han ut hen och är upprörd för hen har ramlat, han är ganska överbeskyddande men hans rädsla kommer även den ut som ilska, jag försöker förklara att en 9mån inte förstår skillnaden, att du blev arg för att du blev rädd, hen blir rädd för dig!

Jag tog ett tillfälle i förra veckan när allt var lugnt och sa att antingen går vi och får hjälp eller så kommer jag lämna och jag kommer ta fajten för ensam vårdnad, kommer kanske inte vinna den men jag kommer ta den. Att det är helt oacceptabelt att han blir så arg på ett barn som är helt försvarslöst, och att hans behandling av mig (precis som du beskriver otroligt nedsättande kränkande ord osv när han blir arg, vilket är oftare och oftare) är inte heller ok och den måste ändras och jag tror inte han kommer dit på egen hand utan han behöver hjälp, vi behöver hjälp. Så vi tog den första kontakten och ska börja samtalsterapi i nästa vecka, han verkar dock inte alls förstå att det är han som gör fel, utan jag triggar ju honom, vilket inte är sant, jag brukar säga att leva med honom är som att leva ihop med en landmina och man vet aldrig när man trampar fel.... men han har gått med på terapin och att han ska på riktigt ge det en chans då han själv erkänner att han blir för arg och måste lära sig kontrollera sin ilska, och jag tror han behöver hitta var den kommer ifrån. Det är sista chansen har jag sagt, och hoppas att om det inte blir bättre att jag också ska kunna få underlag från terapin som hjälper mig begränsa hans ensam-tid med barnet. Jag vill också på riktigt rädda vår relation, för det jag tror man inte förstår om man inte lever i detta är att allt är inte dåligt, 90% av honom är fantastiskt, det är de här urusla 10% som förstör allt.

Försök att ta ett tillfälle när det är lugnt runt omkring, när ingen av er är arga och prata om det, jag har tagit upp hjälp förut utan gehör men nu så lyckades vi ha ett riktigt givande samtal i lugn ton.

När vi har talat om denna ilska och humör så säger han ju alltid förlåt och får lite panik över att jag ska dra. Han håller sig alltid väldigt nära både mig och barnen för att väga upp för föregående utbrott. Men jag tänker att det inte hjälper. Minsta tjejen har blivit väldigt mammig och jag tror inte hon känner sig trygg med pappan, inte när hon är trött eller ledsen. Däremot kan de två leka ihop och skratta som galningar.

Sååå svårt. Han ?tror inte på psykologi?, utan han är mer ?gamla skolan? typ skärp till dig ungefär. Medans jag är tvärtom. Han vill inte ta hjälp utifrån i form av parterapi eller liknande...

Vi får se, om två veckor ska jag o barnen bo hos min mamma ett tag då han måste långtidsarbeta och är borta mycket. Tänker att det är ett tillfälle för mig att få tid att tänka och känna efter hur livet skulle kunna vara utan honom. Vi kommer inte ses på en månad.

Följer.

Läkarhjälp eller skilsmässa.

Jag skulle inte vilja ha barn runt en instabil person som uppenbart inte klarar av att tygla humöret nära sina barn, speciellt små barn som saknar sätt att kommunicera på.

Har han inte någon diagnos så ska en person kunna lära sig tygla humöret med hjälp.

Prata med en specialist

Jag är som din man fast jag är kvinna. Jag kan lätt bli alldeles för arg och gapa, skrika, säga fula ord. Slänga saker i väggen (just det har jag dock lyckats komma över innan jag fick barn). Allt detta enbart hemma. Är aldrig arg utanför hemmet då är jag snarare lugn och förstående. Jag arbetar med mitt beteende dagligen och jag är så tacksam att min man har orkar stå ut med mig. Har bett mina barn om ursäkt tusen gånger men förstår att det sätter djupa spår ändå. För mig finns det ett antal triggers som alltid handlar om stress. Kanske lyckats hålla fasad hela dagen på jobbet och sen komma hem till en kaoskväll. Det handlar också om att jag vill känna mig sedd och älskad och blir som ett treårigt barn när min känsla är att jag inte är det, inte räcker till. Som sagt ilska och aggression. Jag försvarar inte detta beteende och är den första att skriva under på att det sårar, är fel på alla sätt. Men mitt råd till dig om du vill hjälpa din man och få ditt förhållande att fungera är att dels alltid sätta ner foten att detta inte är ok, men samtidigt försöka att ge din man verktyg, hitta ett sätt som funkar för er, ta inte bara över alla situationer utan stötta upp när han fallerar. Typ om han lämnar barnet i ilska är det nog ändå det bästa han kan göra. Att vara arg och hålla i en bebis är inte bra. Däremot är det inte farligt att låta bebis skrika en stund i sängen (hemskt är det dock) men när han går ut ur rummet är det för att han inte mäktar med. Vad hade hänt om du fick fram till honom och bad han ta tre djupa andetag eller dricka ett glas vatten och sen plocka upp barnet? Så han får känna vinsten av att klara situationen? Om hans beteende eskalerat efter ni fick barn så är det fm för att han är osäker. Mitt råd gäller dock bara om han insett sitt eget beteende o vill ändra på sig. Samt om det är ett begränsat beteende och han inte är en skitstövel i största allmänhet.

Det är visserligen bättre att gå ut och låta barnet skrika istället för att kanske flippa ut och skaka ungen men det ska ju vata i nödsyfte man överger ett ledset barn till sig själv. I det hör fallet ville ju dåren dessutom hindra mamma från att gå till barnet och hade i ställningen att barnet på något vis skulle bestraffas för att hon som han trodde, ville ligga och skrika. Detta resonemang väcker ju alla varningsklockor. Jag skumme inte lämna honom ensamt med barnet en enda minut eget detta..

Men tänk såhär: barnen kommer ha total lugn och ro när de är hos dig. Han kommer med all sannolikhet ändå inte palla ha dom varannan vecka. Dessutom är de för små nu.

Hur har ni tänkt att göra med föräldraledighet ? Om ni har tänkt att byta snart så skulle jag definitivt råda dig att vänta med skilsmässa. Om han är föräldraledig när ni skiljer er så kan han anses vara anknytningsperson och du blir den som får umgänge. 
Gör ingenting förhastat.

Det finns heller inga regler på att man inte får ha varannan vecka även om minstingen är liten. Det finns många rekommendationer men inget som är hugget i sten. Det är vanligt att föräldrar har 2-2-3 byte eller till och med varannan vecka även med ettåringar.

1. Säg till honom att du kommer kontakta Soc och göra en orosanmälan pga hans humör! De har bl.a som uppgift att stötta föräldrar i deras föräldraskap. (då visar du att du är en ansvarsfull förälder som sätter barnens säkerhet före vad han tycker)

2. Säg att han måste söka hjälp att hantera sitt humör, kanske i kombination med något som Soc rekommenderar  - om han vägrar, säg att du överväger skilsmässa och att ansöka om ensam vårdad om han inte fattar att han skadar sina egna barn genom sitt humör!!

Blir han arg när du säger detta, tja, då visar han ju bara att du har rätt i det du säger

Spela in gärna, så att du har bevis på att ni pratat om detta och vad han svarar. 

Jag tror det är mycket som du säger, han vill gärna vara en superpappa, men om barnen inte reagerar som han tänkt sig, så tar han det väldigt personligt. Han har överlag jättesvårt för kritik eller tillsägelser och kan flippa ut totalt, även om det är berättigat. Han hade vänner hemma en gång, vi grillade, en utav hans ?vän? får alltid ta en massa skit av min man. Hack kyckling, nästan lite mobbning, han retar och förlöjligar och pratar över huvudet till oss andra över hur fel han har eller gör i olika situationer. Jag sa tillslut ifrån och bad min man tagga ner. Vilket slutade i att han skrek åt mig och min få 6 mån bebis jag hade i famnen, att jag kunde gå och kn@$&%*a hans vän om jag nu gillade honom så mkt...

Låter helt galet nu när jag skriver detta,,, fan vad jag är knäpp som har stannat:(

Låter som om jag pratar om en tonåring, men han är snart 40:(

Ta kontakt med socialtjänsten och förklara situationen och ta det den vägen. Då får du och han dels stöd att hantera situationen, dels finns det dokumenterat från början att det har varit problem. Det kan absolut finnas skäl att det görs en utredning av hans föräldraförmåga om ni ska separera. Han verkar fruktansvärt osympatisk och tyvärr farlig. 

Nyfiken på hur det har gått för dig.

Jag är gift med en man som dock inte verkar tappa humöret lika ofta som din gör. Men när han gör det så går det sönder saker, typ väggen, en dörr, Tvspelskontrollen osv. Vi har haft många samtal om detta, han vänder det jämt och ska börja jämföra med vad han tycker att jag gör fel. Våra barn är äldre än vad era är, 5 och snart 8a.
5åringen är just nu inne i en riktig trotsperiod, och maken kan inte hantera det alls. Jag skäms för att erkänna det, ens här, endel av sakerna som jag hört och sett honom göra. Jag vågar inte skilja mig, för då har han barnen varannan vecka utan mig som buffert, som kan gå emellan när det börjar gå för långt.

Jag har skickat honom till kurator, men det vart två möten, sen tyckte han inte att det fanns mer att prata om. Han har inget problem...

Vad ska man ta sig till? Känner mig helt rådlös.

Kan tilläggas att alla kompisar och hela släkten tycker att han är hur bra som helst... Vi har varit tillsamans i nästan 15 år och jag börjar mer och mer känna att han bara försöker manipulera mig. Jag har alltid sett mig som en stark och självständig individ, men börjar inse att jag är nog hellurad. Finns ens den personen som jag trodde mig älska?