"Leva livet"

Känner mycket väl igen mig. Det känns som att det är folk som själva höll på så som unga (eller som håller på så nu) som uttrycker att det är vad man "borde" göra... De brukar dessutom tycka att man är för ung att skaffa barn i den åldern för då är man inte redo och för vild och oansvarig. Nämner någon lite yngre på det här forumet ens barn så kommer det i stort sett alltid kommentarer som "du har många år på dig, vänta några år och lev livet innan du slår dig ner".

Leva livet behöver inte betyda festa och knulla runt. Det kan betyda resa också, eller bara göra det där man verkligen vill innan man blir låst med sådant som tar ens tid kraft och pengar.

Alla människor gillar inte uppmärksamhet och bekräftelse heller.

Förstår inte hur man kan tänka så, att man är låst sen, många unga har inte så mycket pengar att resa osv för. Livet pågår ju hela tiden, man blir aldrig låst, ens förutsättningar kan komma att ändras bara. Och om man utgår från att man lever tills man är 80 år, får barn när man är 30, blir man "fri" sen också, för tiden står inte still och barnen blir också vuxna. 
Och jo, alla människor gillar och behöver uppmärksamhet och bekräftelse, det är ett grundläggande socialt behov och är ej fult. Den människan som inte gillar bekräftelse och uppmärksamhet i något mått har djupa problem. 

Under helgen var jag på 15 mil syckeltur.

Helgen innan I Serbien.

Nästa helg ska jag till Finnland.

Det finns många sätt att leva livet på.

Ja, jag håller med dig. Jag känner likadant.

Finns som sagt många sätt att "leva livet" på. När jag var 20 flyttade jag till Tokyo. Har aldrig varit nån som festat mycket och hittills (är 28) har jag bara legat med en person (som jag är i ett förhållande med). Det är okej det med. Du bestämmer ju själv vad du tycker är viktigt och hur du vill leva ditt liv.

Så länge det inte handlar om att följa hastighetsbegränsningen eller deklarera ska du inte göra nåt bara för att "alla andra säger att du borde".

Och jag kan hålla med om att man aldrig blir "låst", men jag pratade nyligen med en vän i 40-årsåldern om tiden jag bodde utomlands, och hur han gärna hade velat göra nåt liknande. Men det går ju inte nu. Han har ju fru och barn som ska ha jobb och skola och han själv driver eget företag, och det är ju bra för barnen att vara nära mor- och farföräldrar, kusiner och möjligt. Så ja, "låst" blir man ju kanske inte, men det är tusen gånger lättare att göra vissa saker utan barn och andra saker som brukar "komma med åren".

Sånt har jag hört i många år nu. Träffade min man när jag var 16, nu är jag 28 och vi är gifta och har tre barn, äldsta är 9.

Jag har inte rest speciellt mycket, jag har inte studerat på någon spännande ort och inte heller vet jag hur det känns att vara bakis, men nog tycker jag allt att jag lever livet ändå! Jag lever MITT liv, så som JAG vill leva det. Jag är inte ute efter några storslagna upplevelser, jag trivs som bäst med att påta i trädgården, umgås med min familj och jag volontärarbetar mycket. DET är för mig att leva livet. För andra kanske jag låter som världens snooze, men då får jag vara det. Det är många år sen jag gav upp att passa in i någon annans mall.