Sambo och försörjningsstöd
Frågan om möjlighet till försörjningsstöd till en person utan eller med för låg inkomst, om denne är sambo med en person som har inkomst som inte skulle beräknas ge underskott, har diskuterats många gånger på FL.
Jag vill dra diskussionen ännu längre....
Policyn hos socialtjänsten verkar vara att sambos försörjer varandra, så avslås enskild ansökan om ekonomiskt stöd, punkt.
Till viss del kan jag förstå det, det är logiskt att sambos försörjer varandra.
Det finns även ett syfte att motverka bidragsfusk.
Men om de nu ändå inte gör det?
De kan ha blivit osams, gjort slut, vill gå isär, men av olika skäl kan det dröja innan de faktiskt kan flytta isär.
Hur långt kan socialtjänsten då dra detta?
Jag vill diskutera detta både ur perspektivet vad som är praxis och vad lagen egentligen säger, för dessa två behöver inte nödvändigtvis stämma överens med varandra.
Jag har studerat kommunallagen, socialtjänstlagen, sambolagen, förvaltningslagen m.fl. Jag hittar ingen lag som säger att sambos ska försörja varandra. Således kan man konstatera att det inte finns någon juridisk plikt till försörjning, utan är frivillig. Rätta mig om jag har fel.
Vad det gäller ekonomiskt stöd enligt socialtjänstlagen, så tar heller inte den upp samboskap, utan man talar om möjligheter till försörjning.
4 kap. Rätten till bistånd
1 § Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt.
Här talas om rätten till bistånd, för den som inte kan få sina behov tillgodosedda från annat håll.
Sista stycket i denna paragraf talar även om att "skälig levnadsnivå" ska "tillförsäkras" den enskilde.
Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet ska utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv. Lag (2016:654).
I andra kapitlets första paragraf talas även om detta i ordalag som att socialtjänsten har det yttersta ansvaret i detta.
1 §/Träder i kraft I:2018-06-01/ Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område, och har det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän.
Den tolkning jag vill göra av detta, är att individen som ansökt, har behovet och i övrigt uppfyller alla kriterier, aldrig ska behöva vara utan försörjning och "skälig levnadsnivå", även om personen är sambo.
Den enda plats jag kan hitta orden sambo och försörjning nämnas i samma mening är i Socialstyrelsens allmänna råd om ekonomiskt bistånd.
Genom andra personers inkomster och tillgångar
Makar, registrerade partner och sambor
Makars inkomster bör räknas som gemensamma vid prövningen av rätten till ekonomiskt bistånd. Detsamma bör gälla för registrerade partners inkomster. I regel bör detta även gälla för dem som lever i sådana samboförhållanden som avses i sambolagen (2003:376). För sambor bör socialnämnden räkna med båda parters sammanlagda inkomster och tillgångar från sammanflyttningsdagen.
Socialnämnden bör endast undantagsvis ge ekonomiskt bistånd enbart till den ena parten, om den som har inkomst inte bidrar till familjens försörjning. Nämnden bör kunna ge bistånd, t.ex. i avvaktan på att den andra parten bidrar med sin inkomst eller uppfyller de villkor som nämnden ställer på honom eller henne. Villkoren kan t.ex. gälla att stå till arbetsmarknadens förfogande och ta erbjudet lämpligt arbete eller delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Andra situationer då nämnden bör kunna göra undantag från principen om gemensamma tillgångar är om den ena parten är eller har varit utsatt för våld eller andra övergrepp av den andra parten.
Om den ena parten studerar och studierna är en förutsättning för den framtida försörjningen, bör socialnämnden inte ställa som villkor för ekonomiskt bistånd att han eller hon avbryter studierna för att stå till arbetsmarknadens förfogande. Om den studerande däremot har faktiska möjligheter att utan studierna få arbete som medför stadigvarande försörjning, kan det vara rimligt att han eller hon söker arbete för att kunna bidra till familjens försörjning. Den studerande bör dock få fullfölja påbörjad termin eller kurs.
Här nämns också exempel på där undantag kan göras.
Min slutsats är att möjligheten till försörjning genom sambos, åtminstone ska utredas, om uppgifter framkommit och skäl finns till att tvivla på om den sökande verkligen har försörjning och skäliga livsnivå tryggad och tillförsäkrad genom sambo.
Jag kan inte förstå hur socialtjänsten kan tillåtas avslå ansökan rakt av, enbart av orsaken att sökande är/har sambo.
Avslag trots att sökande inte har försörjning genom sambo, borde vara ett brott mot Socialtjänstlagens Kap 1 1§, Kap 2 1§ och Kap 4 1§.
Men nu fungerar ju juridiken inte så enkelt och logiskt som vi vanliga medborgare önskar, utan ibland skapas sk praxis och prejudikat som styr över hur lagar tillämpas.
Ni som är insatta kan väl berätta mer om detta i relation just till trådens ämne?
