Jag vill sluta skrika på mitt barn men det är så svårt

Ursäkta TS men du behöver verkligen hjälp, på riktigt. Du formar ditt barn genom att skrika på det? 
Fy, jag kan riktigt se för mig hur ni precis läst saga i sängen, han tycker det är en jättemysig stund med mamma - och så börjar du skrika om att han måste gå till sin egen säng! Fatta vilken förvirring du skapar hos barnet. 

Just det är ju lätt att lösa - ni läser i barnets säng! Det gjorde alltid jag med mina, satt på en stol mellan de två barnens sängar och läste. Sen kunde man tassa ut när de hade somnat. 
Men i det större har du givetvis problem hela tiden. Det är inte barnen som har problem, det är du. 

Antidepressiva låter som en märklig väg att gå för att du skriver på barnen? Är du deprimerad? 
Har du andra runtom som kan hjälpa förutom pappan? 
Annars får du kontakta soc och be om de kan hjälpa dig att få avlastning. 

Jag tror att alla föräldrar tappar humöret ibland men precis som du säger måste man ju välja sina strider. Hur ser din livssituation ut i övrigt? Kanske är du stressad och mår dåligt och har därför kort stubin? Jag märker själv att jag blir extremt lättretlig när jag har mycket på jobbet eller av andra anledningar känner mig pressad.

Kan du försöka varva ner en stund varje dag? Tex när barnen vilar, att du också lägger sig ner och mediterar eller hittar ett lugn. Kan låta som ett banalt tips men kan göra stor skillnad. Om du känner dig stressad på kvällarna kanske du kan förebygga genom att tex läsa saga i barnets säng eller själv varva ner lite innan så att du är i ett lugnare mindset när ni börjar med kvällsbestyren.

Varför använder du utropstecken? Och varför så otrevlig ton? Jag vet att jag har problem, jag tycker det framgår av min trådstart. 
När det gäller antidepressiva så är det nåt min psykologkontakt har föreslagit det som en väg att gå om man inte tycker det hjälper tillräckligt att gå i samtal. Jag har för övrigt inte det här problemet endast med mina barn, utan sökte hjälp för det som ett övergripande problem i relationer och ville även bli utredd för borderline. 

Ts är uppenbarligen medveten om problematiken och startar tråden för att få råd. Så otroligt onödig kommentar från din sida.

Ts jag tycker det är bra att du aktivt försöker göra något åt detta genom till exempel kontakten med psykolog. Tyvärr har jag inte så mycket råd att ge. Förstår att du har en tuff situation med två så små barn som ensamstående samt att du nyligen måste gått igenom en separation. Du klarar mer än vad du kan ana!

Man skall aldrig tro att man orkar vara ensam hur mycket dom helt med små barn. Pappa måste ta mera ansvar. Han gjorde dig gravid, och du ville behålla. Nu är ni 3+1.

Håller med

Narcissistisk personlighetsstörning - jaja, ibland är det okej att göra helt obefogade antaganden.

Eller?

Mvh Herr Mumin

Jag vill tipsa om rosenrot som gör under för humöret, det är inte lika drastiskt som antidepressiva förstås men kan hjälpa långt, prova det först!

Vi har det likadant och då är vi ändå 2 närvarande föräldrar som lever ihop. Tålamodet räcker inte till helt enkelt. Men just rosenroten vid behov gör stor skillnad faktiskt.

Tack, jag uppskattar ditt svar. Jag har faktiskt inte tänkt på det att man kan läsa i barnets säng bara för att vi så länge läst i min säng och det har funkat bra men ska testa att läsa i hans säng nästa kväll. 
Tipset om meditation tror jag är jättebra, jag har en bok om mindfulness och har just börjat försöka sitta några minuter om dagen och fokusera på andningen, hoppas verkligen att jag kan göra det till en vana. 

Det finns andra saker jag mår dåligt över i min livssituation, som t ex mitt utbildningsval (är föräldraledig nu) och att jag inte har så mycket eget, intressen, passioner o så. Men egentligen är det just den här onda cirkeln som blir av att jag är så dålig på att inte agera på min ilska som påverkar måendet mest i sig. 

Jag beundrar dig för att du vågar dela med dig av ett ämne som svårt att prata om. Varje mogen förälder med lite självinsikt vet vad du pratar om och kan även säkert känna igen sig i din beskrivning till viss del.

Kan du ta en time out när tålamodet tryter? När barnen var mindre (obs inga spädbarn, utan snarare 2 och 6 år) var jag ofta ensam med dem och det hände att jag låste in mig på toaletten ibland ca 1-2 minuter bara för att ANDAS och ladda om. Det var en ren överlevnadsstrategi vid vissa tillfällen.