Erfarenheter av paus i relationen?

Paus är ett långsammare sätt att göra slut. Gå vidare!

De gånger jag varit med om paus har det tagit slut. Ena var när jag och maken provseparerade men det ledde till skilsmässa och det visste vi kanske egentligen innerst inne, men man säger ju att man ska försöka. 

Andra gången var en man jag mött via nätet, vi var ihop ungefär lika länge som ni innan jag sa ifrån att jag ville ha paus. Det berodde på att jag ville veta om det var dags att ta nästa steg i relationen och då velade han och svarade undflyende så jag fick tvinga honom att bestämma sig - vilket han inte kunde. Vi skulle ha paus en månad och sen ses. Han klarade inte det utan efter 2 veckor hörde han av sig. Jag blev så oerhört irriterad på att han inte respekterade vad vi hade bestämt. Skrev att vi bara var halvvägs igenom pausen så han fick vänta. Så möttes vi efter 2 veckor till, han kunde ff inte säga hur han ville ha det så då gjorde jag slut. Inte ens efter det fattade han utan bara upprepade sitt mantra "men vi har det väl så bra, vi ses när vi vill" och liknande. Jag var ute efter en framtida livspartner.

I ditt fall är det absolut bäst att bara bryta direkt!  Den här mannen har så stora problem så detta klarar inte du att vara en del av (och det vill du ju inte heller, bra!) Han måste inse det själv. Kanske han inser om du säger att du inte orkar med detta längre, det är slut.
Om han lyckas få hjälp för sig själv som medberoende anhörig så kanske han kan höra av sig om ett halvår så får ni se var ni står då, men du ska inte lova honom något nu. Du kanske möter någon annan fantastisk man vad det lider, utan de här problemen, ska du då behöva säga nej till den för att du och den aktuella mannen kanske skulle kunna var ihop sen? 

Istället för att svara på fråga 1 och 2 svarar jag på din ts. Du är själv medberoende till pappan. Pappan kommer inte ändra sitt beteende för att du straffar honom med en paus. Han har byggt en livslång relation till sitt barn och har det mönstret som han har. Det är inget som ändras för att du vill det. Dessutom, du borde skydda dig själv och dina egna barn genom att göra slut för gott!

Anonym (öööö):  Intressant att läsa ditt svar, tack för det, och ser att du har 100 % negativt utfall av pauser ... :/ Du har nog helt rätt i att jag inte ska lova ngt alls i detta skede. Han säger att han kommer se till att sonen flyttar ut eller kommer in på behandlingshem inom två veckor och att han vill gifta sig med mig. Han satte direkt igång att städa bort skiten i flera rum i hemmet efter sonens missbruk. Jag vet att våra känslor är ömsesidiga, men relationen känns helt meningslös om man bara kan utläsa en framtid i social misär pga sonen. Det är en sorglig situation. 

Anonym (Ett varv till): Så klokt att du sätter ord på det jag själv vill undvika; att bli medberoende till särbon och - ja, man får konstatera att jag nog hunnit bli det. Jag blir ju fullkomligt frustrerad när båda sonens föräldrar ljuger för polisen, låter sig bli bestulna m m utan att knappt reagera. Deras passiva reaktioner får mig att känna mig som en idiot, fast jag vet att jag inte är det. Som jag har börjat se det är ett medberoende lika illa som att knarka själv, eftersom man tar hand om alla konsekvenser, oro och draman som missbruket ger och som missbrukare själv borde ta hand om. Jag har dock inte tagit paus för att straffa, utan för att jag uppriktigt inte klarar att se pappan och sonen dra ner varandra - något som är helt utom min kontroll. Du har så otroligt rätt i "Han har byggt en livslång relation till sitt barn och har det mönstret som han har.". Jag har inte tänkt riktigt så långt, men deras invanda rutiner talar ju starkt i sig emot att ha relation med särbon. Jag kommer definitiv att låta mina barns och min trygghet och hälsa prioriteras.

Tack för goda råden, de gör nytta i min hjärna :)

Trevligt att läsa en klok och reflekterande frågeställning som fick kloka svar som togs väl emot!

... och vilket otroligt trevligt och uppmuntrande inlägg du själv gjorde ... tack. Trevlig kväll! :)