Är så förvirrad. Gör jag rätt?
Hej!
Jag har tre barn, äldsta är 9år.
Jag är separerad med deras pappa sedan snart 3 år.
När vi bodde ihop var han ibland våldsam med barnen. Eller ffa mellandottern. Det kunde vara att han slet henne in på rummet, drog henne i håret, måste henne ute mm. Slog aldrig men kastade henne i marken och slog ibland sönder möbler och leksaker.
Jag var väldigt kuvad och är det nog fortf. Jag sa ofta att jag utsatts för psykisk misshandel medan han tyckte att jag var psykiskt sjuk. Det stämmer väl till viss del få dessa år kantades av dåligt mående med återkommande depressioner för min del.
Mellandottern har diagnoser autism och adhd vilket gör att man måste vara flexibel runt henne, vilket jag upplever att pappan ibland inte kan vara. Att de krockar där.
När vi separerade hotade jag att anmäla pappan till soc, men gjorde det aldrig. Dels för att jag tänkte att det skulle bli bättre när han hade dom varannan vecka, samt att han sa att jag skulle förlora mina barn eftersom det var jag som var dålig.
Efter separationen berättade barnen ibland om att pappa slagit sönder saker och ibland dragit eller kastat mellandottern i golvet.
Jag har inte velat tro det utan fortsatt uppmuntra barnen att åka till pappa.
I våras gick äldsta dottern till kurator och berättade detta. Hon anmälde aldrig utan pratade bara med oss vuxna. Då lovade pappan att det aldrig skulle hända igen.
Under sommaren har ffa äldsta dottern mått dåligt och inte velat åka till pappa. Jag har försökt fråga om hon får vara lite extra hos mig men har bara fått höra att jag ska uppmuntra barnen att vilja a vara hos sin pappa. Jag har peppat men känt mig ledsen då jag sett barnen besvikna igen och igen och igen men ändå lyssnade jag inte på den när de sa att pappa alltid var arg och skär...
Nu kom de to mig förförra fredagen och var ledsna. Det var som en propp som gått ur. De berättade att pappa är dum och kastar mellandottern. Att de andra barnen stängt in sig på rummet under tiden.
Jag tog mina barn till kurator som lyssnade på vad de hade att säga utan min närvaro.
Det ledde till anmälan till soc.
Jag fick ringa pappan och berätta att barnen stannar hos mig nu och att det kommit in anmälan mot honom. Han kände sig tagen på sängen...
Fick numret till vår handläggare och smsade mig efter att ha prata med henne. Han var nu vansinnig. Eftersom jag tagit barnen till kurator så är det jag som påverkat barnen att vilja anmäla honom.
Jag har enligt soc en skyldighet att inte lämna barnen hos honom om jag är orolig för dom när de är där och det är jag ju utifrån det jag har hört från barnen och utifrån mina tidigare erfarenheter av honom.
Han ska nu lämna in inspelade samtal från 2017 av mig där jag säger till honom i telefon framför barnen att jag ska ta livet av mig. Jag vet att det inte var något bra. Jag är också dålig och har haft otroligt lite ork, varit skör men idag mår jag helt bra förutom detta då.
Han psykar mig ofta när vi pratar i tfn och det är ofta det som får mig att totalt balla ur
Han säger att jag inte har laglig rätt att hålla barnen ifrån honom och att det är jag som kommer gå som förlorade ur detta.
Hans sms är neutralt hotfulla. Svårt att beskriva.
Han är brottsutredare så kan prata m tanke på alla förhör han håller i. Jag är knäckt.
Barnen vill inte till pappa. Säger att de är rädda för dom. Han lockar med konsert ikväll och presenter och barnen vill så klart ha detta... Vilket gör de lite oroliga i frågan. Jag frontlinjen de ansvaret och bestämde nu att nä de stannar här tills vi pratat med soc...
Gör jag rätt eller fel?
Mina dåliga sidor är att jag har dålig impulsivitet. Säger saker ofta rätt ut,ibland framför barnen, jag är rätt utmattad.
Jag blev manipulerad av min mamma när jag var liten att inte vilja vara hos pappa och jag tänker alltid på att inte göra samma sak men jag blir osäker när pappan säger att jag manipulerar barnen när jag tar de till kurator.
Överdriver jag? Jag är så förvirrad. Helt knäckt. Hatar denna situation. Vill att allt ska vara bra!
