• BillieRay

    Ni som var osäkra innan ni skaffade barn - hur blev det?

    Jag är nyfiken på er som har barn (helt oavsett ålder) men som var osäkra innan ni skaffade barn på om ni ville det eller inte. Hur blev det? Är ni lyckliga nu att ni skaffade barn och tycker det känns helt rätt? Eller slog många av era farhågor in och ni kan ångra det? Om ni kastades tillbaka i tiden och blev tvungna att göra om valet barn eller inte - skulle ni då återigen välja barn? Tänk om alla som läser detta som stämmer in på vilka jag riktar mig till kunde skriva ett svar - vore så intressant!
    Jag är själv osäker. Tror att jag vill ha barn, min sambo är säker på att han vill, och vi planerar att börja försöka snart. Men jag är samtidigt såå orolig för hur det ska gå. Hur ska jag klara av och orka med att ha barn? Är en person som lätt blir stressad och har redan idag en del problem med stress trots att jag egentligen inte har så mycket att göra jämfört med många andra. Så är så orolig att jag kommer vara konstant superstressad om jag dessutom ska ha tid med ett (eller flera) barn! Samtidigt som det ju säkert är jätteroligt och man kommer älska dem.

  • Svar på tråden Ni som var osäkra innan ni skaffade barn - hur blev det?
  • Anonym (Undrar)

    Jag är fortfanande osäker.

    Ungen är 19 år.

    Varför finns det inte retroaktiv abort.

  • Anonym (TP)
    Anonym (Undrar) skrev 2018-10-20 22:02:06 följande:

    Jag är fortfanande osäker.

    Ungen är 19 år.

    Varför finns det inte retroaktiv abort.


    Usch vad hemsk du är
  • caveat emptor

    Jag var osäker men för min man var det en dealbreaker om jag inte ville ha barn. Nu är vår son 3,5 och jag har aldrig ångrat mig en sekund. Det har varit så mycket roligare än vad jag kunde föreställa mig och jag kommer alltid vara tacksam mot min man som ställde ett "ultimatum".

  • Anonym (Fjgjg)

    Jag var osäker. Jag hatade bebistiden. Som tur var är/var min man barnkär och tog mycket, tex tog barnet så fort han kom hem och gav mig mycket avlastning. Men ja, första året var hemskt. Men det blev bättre när barnet blev en liten människa och gav mer tillbaka. Ångrar inte, men mitt tips är, gör det bara om du har en partner som verkligen bär sin del.

  • Anonym (:))

    Jag väntade "in i det sista" innan vi skaffade barn. Jag ville leva livet innan, ha fast jobb, hus och vara gift innan. Jag trodde jag levt livet innan vi fick barn men så fel jag hade. Det var bara ett annat liv. När vår dotter kom började ett nytt liv. Ett liv där jag plötsligt hade något att leva för på riktigt, något att förlora på riktigt, för första gången upplevde jag känslan att verkligen göra vad som helst, tom att dö för henne om det behövdes. Hon ger livet mening, och även om det är jobbigt och tungt och man får bortprioritera sig själv ofta, skulle jag aldrig vilja ha det annorlunda. Jag var egocentrisk innan barn, självupptagen.. Min dotter har gjort mig till en mer ödmjuk och bättre människa!

  • Anonym ("Mamma")
    caveat emptor skrev 2018-10-21 07:26:16 följande:

    Jag var osäker men för min man var det en dealbreaker om jag inte ville ha barn. Nu är vår son 3,5 och jag har aldrig ångrat mig en sekund. Det har varit så mycket roligare än vad jag kunde föreställa mig och jag kommer alltid vara tacksam mot min man som ställde ett "ultimatum".


    Hur kände han angående att skaffa barn med någon som egentligen inte ville? Hade han aldrig tänkt på surrogat? Hade väl varit bättre?
  • caveat emptor
    Anonym ("Mamma") skrev 2018-10-21 14:36:19 följande:

    Hur kände han angående att skaffa barn med någon som egentligen inte ville? Hade han aldrig tänkt på surrogat? Hade väl varit bättre?


    Du förväxlar osäker och ovillig. Och varför hade det varit bättre med surrogat? Vi är en väldigt lycklig familj.
  • BillieRay

    Tack för svaren! Och "nya läsare" - svara hemskt gärna ni också! :)

    Förstår ju att jag ändå inte kommer kunna veta säkert i förväg hur det kommer bli.

    Min partner är iallafall väldigt ansvarsfull och älskar barn och är jättebra med dem, så han kommer att ta stor del av ansvaret, det är jag övertygad om.

  • Anonym ("Mamma")
    caveat emptor skrev 2018-10-21 15:12:02 följande:

    Du förväxlar osäker och ovillig. Och varför hade det varit bättre med surrogat? Vi är en väldigt lycklig familj.


    Ja, istället för att använda dig som avelsko.

    Var du lika glad som honom under graviditeten?
  • caveat emptor
    Anonym ("Mamma") skrev 2018-10-21 22:25:37 följande:

    Ja, istället för att använda dig som avelsko.

    Var du lika glad som honom under graviditeten?


    Jag blev gravid högst frivilligt så någon slags avelsko var jag aldrig. Däremot resonerade jag som så, innan jag träffade min man, att jag kunde vars lika lycklig utan barn som med barn.

    Jag var lika glad ja. Ingen av oss var beredd på jag skulle bli gravid så snabbt efter pillerstopp så det tog ett tag innan vi begrep att jag verkligen var gravid dock.
  • Anonym (JohnSilverUtanFilter)

    Tvekade länge om att skaffa barn, blev lurad av kärringen till att skaffa kids ("Jag har tagit pillret skitsnacket" Där kom i alla fall tre barn.. Sen lämnades jag, jag kickades ut, plötsligt en regnig söndag dög man inte längre. Där stod man med tre underhåll och arbetslös.. och jag fick inte heller träffa dom små grynen, åhh nej så enkelt skulle det inte vara. Jag anmälde henne. Då kom nästa skopa, Då tog socialen över och tvångsplacering enligt LVU trädde i kraft, våran vårdnadstvist den vi satt i.. och att jag och Mamman bråkade om vem som skulle ha barnen något tidigare precis då vi gick isär, det skadade knattarna Psykiskt sa socialen, dom blev helt fu*kade sa dom, okej? I alla fall dom tog dom, De kom hem till Mamman och bad henne klä på ungarna och packa liten väska, de ska ha himla tur att jag inte var hemma den dagen vill jag lova!. Det är i dag för snart 10 år, 10 år senare är våra barn snart de vuxna och vi har inte fått tillbaka dom från fosterhemmen de skickades till då. Jag har bla. 2 ggr nu på senare dagar funderat på att ta mitt liv fram o tillbaka. Så hur det blev? Ja, jag litar aldrig i hela mitt liv på en Socialsekreterare på Barn & Unga avdelningen igen så länge jag lever. Och sen att se dom jävla politikerna i tv o media hålla på med sitt jävla skitsnack får mig till att vilja kräkas. Jag hotade en socialsekreterare för inte så länge sedan med att jag hoppades inget annat än att 'Hen en dag skulle få egna barn själv och att sen de barnen skulle kidnappas från sig och de där också skulle få genomgå samma missöde som jag gör, inte barnen då klart, egentligen bara sekreteraren skulle bli drabbad om det hade gått. Barnen dom får man inte utsätta för sånt där "att barnen inte ska bli påverkade snack, bla bla" om man bidrar till sånt, ja det klassas som barnmisshandel. HUR FAN SKA DOM INTE KUNNA BLI PÅVERKADE AV ATT DET HÄR.. det är Barn för helvete. Vaa!! En Vuxen kan ta det att barnet hamnar på fosterhem, det går på något sjukt sätt över, man läker med tiden men är fortf inte okej..  men om barnet inget annat än vill vara med sina föräldrar, är det inte då Psykisk Barnmisshandel som dom på socialen håller på med! Barnet sitter och tror att det är något dom själva har gjort fel, klandrar sig själv liksom. Och barnet kanske i värsta fall tar till sig droger senare i livet och bli kompis med "den där kompisen som stjäl" och sån skit. För dom tror att dom "räddar barnet från något som är farligt, en farlig miljö" Nä, dom på regeringen på Socialkontoret, dom som bestämde att mina barn skulle få den domen dom fick i min lokala stad då, är att alla dom får Aids, Hiv, Cancer och Ebolaviruset i rövhålet och att dom får det väldigt plågsamt med så lite som att ens behöva gå på toaletten.. då hade jag mått. Tack för mig. Om hur det gick sen igen då.. Ja just det. Fk, Försäkringskassan glömde jag. "En svensk statlig myndighet som ansvarar för stora delar av de offentliga trygghetssystemen", Hahaha sicket jävla skämt. Dom säger där är inge fel på mig och jag är utförsäkrad på Arbtesfö. Jag är 100% arbetsförd. Mmmm, Visst. Nä, fuck det här landet. Sticker så fort jag får chansen. Hej.

  • Anonym ("Mamma")
    Anonym (JohnSilverUtanFilter) skrev 2018-10-22 03:24:17 följande:

    Tvekade länge om att skaffa barn, blev lurad av kärringen till att skaffa kids ("Jag har tagit pillret skitsnacket" Där kom i alla fall tre barn.. Sen lämnades jag, jag kickades ut, plötsligt en regnig söndag dög man inte längre. Där stod man med tre underhåll och arbetslös.. och jag fick inte heller träffa dom små grynen, åhh nej så enkelt skulle det inte vara. Jag anmälde henne. Då kom nästa skopa, Då tog socialen över och tvångsplacering enligt LVU trädde i kraft, våran vårdnadstvist den vi satt i.. och att jag och Mamman bråkade om vem som skulle ha barnen något tidigare precis då vi gick isär, det skadade knattarna Psykiskt sa socialen, dom blev helt fu*kade sa dom, okej? I alla fall dom tog dom, De kom hem till Mamman och bad henne klä på ungarna och packa liten väska, de ska ha himla tur att jag inte var hemma den dagen vill jag lova!. Det är i dag för snart 10 år, 10 år senare är våra barn snart de vuxna och vi har inte fått tillbaka dom från fosterhemmen de skickades till då. Jag har bla. 2 ggr nu på senare dagar funderat på att ta mitt liv fram o tillbaka. Så hur det blev? Ja, jag litar aldrig i hela mitt liv på en Socialsekreterare på Barn & Unga avdelningen igen så länge jag lever. Och sen att se dom jävla politikerna i tv o media hålla på med sitt jävla skitsnack får mig till att vilja kräkas. Jag hotade en socialsekreterare för inte så länge sedan med att jag hoppades inget annat än att 'Hen en dag skulle få egna barn själv och att sen de barnen skulle kidnappas från sig och de där också skulle få genomgå samma missöde som jag gör, inte barnen då klart, egentligen bara sekreteraren skulle bli drabbad om det hade gått. Barnen dom får man inte utsätta för sånt där "att barnen inte ska bli påverkade snack, bla bla" om man bidrar till sånt, ja det klassas som barnmisshandel. HUR FAN SKA DOM INTE KUNNA BLI PÅVERKADE AV ATT DET HÄR.. det är Barn för helvete. Vaa!! En Vuxen kan ta det att barnet hamnar på fosterhem, det går på något sjukt sätt över, man läker med tiden men är fortf inte okej..  men om barnet inget annat än vill vara med sina föräldrar, är det inte då Psykisk Barnmisshandel som dom på socialen håller på med! Barnet sitter och tror att det är något dom själva har gjort fel, klandrar sig själv liksom. Och barnet kanske i värsta fall tar till sig droger senare i livet och bli kompis med "den där kompisen som stjäl" och sån skit. För dom tror att dom "räddar barnet från något som är farligt, en farlig miljö" Nä, dom på regeringen på Socialkontoret, dom som bestämde att mina barn skulle få den domen dom fick i min lokala stad då, är att alla dom får Aids, Hiv, Cancer och Ebolaviruset i rövhålet och att dom får det väldigt plågsamt med så lite som att ens behöva gå på toaletten.. då hade jag mått. Tack för mig. Om hur det gick sen igen då.. Ja just det. Fk, Försäkringskassan glömde jag. "En svensk statlig myndighet som ansvarar för stora delar av de offentliga trygghetssystemen", Hahaha sicket jävla skämt. Dom säger där är inge fel på mig och jag är utförsäkrad på Arbtesfö. Jag är 100% arbetsförd. Mmmm, Visst. Nä, fuck det här landet. Sticker så fort jag får chansen. Hej.


    Hur fan kunde du göra samma misstag två gånger till??
  • Anonym (Hi)

    Men det kan ju bara hänga på korrelation... Jag var personligen osäker som att jag inte kände ett behov medans min man tjatade om det varje dag. När jag fick veta att jag var gravid hade jag en kris mellan vecka 5-7 och ytterligare än 2 veckor i tredje trimestern men från att hen föddes har jag älskat mitt barn över allt annat på jorden och njutit av att vara föräldraledig.

    Men det är jag, tycker andra mammor är mycket gnälligare än jag så vill inte förespråka att andra skulle känna likadant som innan graviditet inte längtat efter barn.

  • Anonym (Hi)

    Det som irriterar mig är att jag är övertygad om att utfallet beror på att ni är lägre arbetarklass. Jag bor i ett medelklassområde och ser ofta pappor som vrålar på sina barn, cyklar vårdslöst med dom i trafiken och utsätter dom för livsfara, pratar med mammor som tävlar om vem som är sämst mamma och som tycker det är dödstrist att vara med sina barn. Ju mer pengar och status föräldrar har, desto mer illa kan barnen fara utan att samhället bryr sig. Är du däremot arbetslös och anses ha sociala problem (pga ekonomi och ställning, medelklassföräldrar har ju lika ofta sociala problem, bara att man inte kallar det så) så ingriper socialen mycket lättare. Trots det blir barn både slagna, utsatta för övergrepp, psykisk misshandel och växer upp med alkoholism och drogmissbruk även i välbeställda familjer. Hade ni varit höginkomsttagare så hade aldrig soc gjort såhär, ni hade blivit erbjudna familjeterapi.


    Anonym (JohnSilverUtanFilter) skrev 2018-10-22 03:24:17 följande:

    Tvekade länge om att skaffa barn, blev lurad av kärringen till att skaffa kids ("Jag har tagit pillret skitsnacket" Där kom i alla fall tre barn.. Sen lämnades jag, jag kickades ut, plötsligt en regnig söndag dög man inte längre. Där stod man med tre underhåll och arbetslös.. och jag fick inte heller träffa dom små grynen, åhh nej så enkelt skulle det inte vara. Jag anmälde henne. Då kom nästa skopa, Då tog socialen över och tvångsplacering enligt LVU trädde i kraft, våran vårdnadstvist den vi satt i.. och att jag och Mamman bråkade om vem som skulle ha barnen något tidigare precis då vi gick isär, det skadade knattarna Psykiskt sa socialen, dom blev helt fu*kade sa dom, okej? I alla fall dom tog dom, De kom hem till Mamman och bad henne klä på ungarna och packa liten väska, de ska ha himla tur att jag inte var hemma den dagen vill jag lova!. Det är i dag för snart 10 år, 10 år senare är våra barn snart de vuxna och vi har inte fått tillbaka dom från fosterhemmen de skickades till då. Jag har bla. 2 ggr nu på senare dagar funderat på att ta mitt liv fram o tillbaka. Så hur det blev? Ja, jag litar aldrig i hela mitt liv på en Socialsekreterare på Barn & Unga avdelningen igen så länge jag lever. Och sen att se dom jävla politikerna i tv o media hålla på med sitt jävla skitsnack får mig till att vilja kräkas. Jag hotade en socialsekreterare för inte så länge sedan med att jag hoppades inget annat än att 'Hen en dag skulle få egna barn själv och att sen de barnen skulle kidnappas från sig och de där också skulle få genomgå samma missöde som jag gör, inte barnen då klart, egentligen bara sekreteraren skulle bli drabbad om det hade gått. Barnen dom får man inte utsätta för sånt där "att barnen inte ska bli påverkade snack, bla bla" om man bidrar till sånt, ja det klassas som barnmisshandel. HUR FAN SKA DOM INTE KUNNA BLI PÅVERKADE AV ATT DET HÄR.. det är Barn för helvete. Vaa!! En Vuxen kan ta det att barnet hamnar på fosterhem, det går på något sjukt sätt över, man läker med tiden men är fortf inte okej..  men om barnet inget annat än vill vara med sina föräldrar, är det inte då Psykisk Barnmisshandel som dom på socialen håller på med! Barnet sitter och tror att det är något dom själva har gjort fel, klandrar sig själv liksom. Och barnet kanske i värsta fall tar till sig droger senare i livet och bli kompis med "den där kompisen som stjäl" och sån skit. För dom tror att dom "räddar barnet från något som är farligt, en farlig miljö" Nä, dom på regeringen på Socialkontoret, dom som bestämde att mina barn skulle få den domen dom fick i min lokala stad då, är att alla dom får Aids, Hiv, Cancer och Ebolaviruset i rövhålet och att dom får det väldigt plågsamt med så lite som att ens behöva gå på toaletten.. då hade jag mått. Tack för mig. Om hur det gick sen igen då.. Ja just det. Fk, Försäkringskassan glömde jag. "En svensk statlig myndighet som ansvarar för stora delar av de offentliga trygghetssystemen", Hahaha sicket jävla skämt. Dom säger där är inge fel på mig och jag är utförsäkrad på Arbtesfö. Jag är 100% arbetsförd. Mmmm, Visst. Nä, fuck det här landet. Sticker så fort jag får chansen. Hej.


  • Zakopane

    Jag hade aldrig varit intresserad av bebisar eller tyckt att de var söta eller nåt sånt innan jag fick barn. Hade heller ingen längtan. Dock hade jag träffat en man som kändes väldigt rätt och när han började prata om barn så tänkte jag att jamen kanske det, man kan ju prova o se om det blir nåt. Hade en idé om att jag ville ha barn när jag blev gammal (vuxna barn), men ingen tanke om vägen dit.

    Fick en enorm chock när jag blev gravid direkt (inte minst pga att jag hade haft oregelbunden mens och nån sorts problem med cystor, vilket en läkare sa kunde göra det svårt för mig att bli gravid).

    Hade panik fram till vecka 16-17, kände mig inmålad i ett hörn, panik över att tänka på hur barnet skulle komma ut, ville ha barn nån gång men var jag ens redo nu, var relationen verkligen rätt osv. Förlossningsrädslan satt i hela graviditeten,gick på samtal osv. Minns också att jag hade mkt tankar om att jag kände mig inte typiskt kvinnlig och att jag störde mig på allt snack om hur naturligt allt med barn och graviditet är.

    När hon föddes blev jag enormt positivt överraskad över hur kul det var med en liten. Det hade jag inte räknat alls med. Trivdes jättebra med hela grejen att vara förälder.

    Nu sitter man här och väntar nr 4, till och med.

  • Anonym (Hm)

    Jag hade aldrig bebislängtan, var aldrig barnkär. Träffade sen min man och vi började prata om barn och framtid. Min ståndpunkt var att jag säkert skulle ångra mig om jag inte skaffade barn, men hade ingen längtan.

    Vi fick en son vintern 2016 och väntar på lillebror beräknad mars 2019. Jag växte in i rollen och förändrades som människa. Min son har visat mig vad livet går ut på. Jag har blivit mer ödmjuk som person. Längtar nu efter lillebror!

  • Utvandraren2

    Känner igen mig i TS!

    Vi var väldigt osäkra på om vi ville ha barn. Vi trivdes med att vara bara vi och vi tycker inte om barn. Men den biologiska klockan tickade och vi bestämde oss för att vi ville ha om det gick. Då var vi 34/35. Blev gravid på första försöket. Nu har vi en fyramånader gammal flicka och livet har fått en helt ny mening. Jag älskar henne mer än vad jag någonsin trodde det var möjligt. Kan ligga brevid henne när jag nattat henne och bara titta på henne och gråta av lycka. (Men vi tycker fortfarande inte om andras barn.)

    Jag tänkte precis som dig, TS. Jag har lätt för att bli stressad och undrade hur jag skulle få tid till ett barn. Men det får man, för man tar sig tid. Ingenting annat är lika viktigt längre.

    På ett sätt kan jag ångra att vi väntade så länge, för nu vill vi ha fler barn. Samtidigt är jag väldigt glad för att vi pga att vi väntat har vårt ?forever home? och våra karriärer. Jag har tidigare varit väldigt karriärsmedveten, men det drivet försvann nu.

    Jag tycker det låter som att du är redo för barn, ts! ;)

  • Anonym (Göran)
    Anonym (Undrar) skrev 2018-10-20 22:02:06 följande:

    Jag är fortfanande osäker.

    Ungen är 19 år.

    Varför finns det inte retroaktiv abort.


    Jag förstår dig till 100%. Men det beror inte på att jag ångrar att jag skaffade barn. Jag fick tyvärr barn med fel kvinna, jag har insett några år efter skilsmässan att hon inte var mogen att skaffa barn. (20 år).

    Nä det blev inte bra alls.
Svar på tråden Ni som var osäkra innan ni skaffade barn - hur blev det?