Hur kan jag veta om mitt barn är mobbat?

Det här var en svår fråga men jag ska försöka ge min syn på saken eftersom jag själv var mobbad i tonåren.

Jag var väldigt inåtvänd och arg på mina föräldrar när jag var mobbad. Jag vågade inte säga ifrån i skolan så jag lät all ilska rinna ut hemma.

Det låter lite oroväckande att din dotter är så ensam, att hon inte umgås med någon. Hur nära relation har ni? Jag menar, kan ni prata med varandra om allt?

Min mamma tog med mig ut på fika ibland och då berättade jag om hur det var i skolan, vad jat var utsatt för. Om du och din dotter gör något på tu man hand kanske ni kan ha ett djupare samtal om hur hon mår? Skulle hon öppna sig tror du?

Det är som sagt svårt att hjälpa dig för det är så individuellt hur olika personer är men om du är orolig för mobbning, kanske kan du prata med dotterns lärare och bara fråga hur det går i skolan och hur din dotter verkar må i skolan?

Tack för svaret.

Det som är så frustrerande är att jag inte får reda på någonting, inte ens när jag är ute på tu man hand. Det har övergått till att uppfattas som tjat från min sida eftersom jag har försökt ta upp saken så många gånger. Samtidigt säger min fru att hon är säker på att dottern inte är mobbad i skolan och att jag inte ska vara orolig (jag är pappan). Det hon säger är att dottern är trygg i sig själv som vågar gå sin egen väg. Min fru har lättare att prata med dottern än vad jag har, vilket kan bero på att hon är kvinna kanske? Jag finns bara med som i en liten bubbla känns det som.

Som jag skrev tidigare är det i stort sett min dotters egna val att vara ensam på sin fritid. Kompisar har ringt henne och de har haft kul tillsammans. Så är det även nu - att hon har kul och beter sig helt normalt de gånger hon umgås med någon på fritiden. Problemet är att hon själv inte hör av sig tillbaka till dem (eget val) vilket på sikt resulterar i att umgänget rinner ut i sanden. Jämför med en eld som slocknar efter att man slutat kasta in nya vedklabbar. På samma sätt håller hon inte sin vänskap vid liv.

I grundskolan umgicks hon med ett par kompisar i klassen efter skolan. Det var speciellt två tjejer hon var tight med; men även den vänskapen har tynat bort efter att hon slutat grundskolan och nu börjat i gymnasiet.

Det verkar inte som att hon mår dåligt och det är i stort sett hennes egna val att inte höra av sig till sina kompisar, som sagt. Men skolan är som en blind fläck för mig, jag vet i stort sett ingenting om vad som händer där. Nu har hon börjat gymnasiet och då är det ännu svårare att få information.

Kan tillägga att dottern inte låter någon ilska gå ut över oss föräldrar. Hon verkar trivas med att sitta hemma själv med sin dator.

Intressant sida jag hittade om Intelligenta människor trivs ensamma.

www.lunganistormen.com/artikel/intelligenta-manniskor-trivs-ensamma/

Alla är vi olika en del behöver socialt för att fungera medans en del inte har behovet av att vara social.

Att inte ha kompisar är ju inte nödvändigtvis samma sak som att vara mobbad. Jagj var ganska mycket ensam i den åldern. Tyckte inte jag hade någon att umgås med! Det ändrade sig sedan till att jag blev tvärt om och hade massvis med kompisar och var ute varje helg.

Antar att man är olika i olika perioder i livet.

Min man säger att det kanske är så att hon har sitt umgänge på nätet. Vet ni vad hon brukar göra på datorn och internet? Hon kanske chattar mycket med vänner där? Kanske är hon en sådan person som trivs med ensamhet? Eller så är hon utsatt för mobbning.

Jag har alltid haft lättare för att prata med min mamma för att hon är kvinna. Det fanns/finns ?tjejgrejer? som jag bara ville prata om med min mamma, medan pappa var den som jag gjorde roliga saker tillsammans med.

Jag antar att du och din fru pratat om det här?

Har ni/du pratat med skolan? Kanske har de lagt märke till något, om det nu är så att hon är utsatt för mobbning?

Ett bra tips är att gå in och läsa på Friends hemsida. De arbetar med mobbning och är verkligen experter på det här. De vet vad de pratar om.

Jag går bara på min erfarenhet av mobbning när jag ger dig råd. Hoppas det hjälper lite. Jag vill hjälpa!