Styvföräldrar, hur ser ni på er roll?

För mig hade det varit förmycket begärt, för någon annan kanske inte.

Sambon barn var ungefär i den åldern när jag kom in i bilden, jag hade noll ansvar för dom, utan har alltid kunnat plocka russinen ur kakan (och barnen hade motsvarande relation).

Jag hade tackat för mig om det hade varit dina förväntningar på mig

Dina barn ditt ansvar.Frågan är om orken finns för engagemang för barnen.Så skulle jag tänka om jag träffade nån som har barn hemma.

Mina barn är mitt ansvar alltså, med engagemang menar jag att jsg vill att han ska vara intresserad av att lära känna dem, att umgås med dem ibland och liknande.

Fast det du beskriver är vad jag menar med att vara engagerad :)

Menar absolut inte att nån ska komma in och ta ansvar, det är inte det jag vill.

Att lära känna och umgås även när jag har mina barn.

Båda hade barn när vi träffades, vi hjälptes åt.

Båda gick in med barn, vi hjälptes åt. Vi behandlar dom som våra egna.

Det beror på. Har han barnen på heltid = jag hade tagit en mammaroll i sinom tid.

Varannan vecka = jag hade gjort det jag ville göra med barnen men förväntat mig att huvudansvaret låg hos honom. Hade kunnat tänka mig att hämta/lämna osv men inte vara den som roddar runt allt med planering osv.

Varannan helg = som ovan.

Oavsett form hade jag alltid varit trevlig och läst sagor, hängt med till lekplats osv. Men som sagt, jag hade valt bort 'tråkiga' saker kring ansvaret.

Vi har 2 barn var. Här hemma är det våra barn. Jag tar med hans barn till tandläkaren, kör dom till skolan om de inte ska gå eller cykla. Allt ansvar typ jag tar för mina barn tar jag för hans barn och tvärtom. Det hade inte fungerat annars :)

Min man har sina barn på heltid, förutom varannan helg. Jag tror dock att barnens mor skulle bli galen om jag började axla en mammaroll och börja gå på föräldramöten osv.

Finns inte en chans att jag skulle satsa på en man med hemmavarande barn, då lever jag hellre som särbo eller ännu mer troligt som singel.

Mina barn är helt självgående och jag skulla ALDRIG komma på tanken att involvera några yngre barn i ett förhållande. Inte en chans på miljonen.

Vi har alltid varit på det klara med att hans ungar är mina ungar också annars skulle det inte fungera.

I mina ögon kan man inte bara skita i folk som bor under samma tak som en själv och är man tillsammans så är man ett team som hjälps åt och kommer det fler med på tåget, särskilt om det är små, outveckade människor som inte kan ta hand om sig själva så tar man hand om dessa vare sig man dela dna eller inte.

It takes a village.

Jag vet att alla inte håller med.

Det ingår inte i det jag skulle göra eftersom det är något som måste godkännas av båda föräldrarna om båda är vårdnadshavare  

Jag skulle kanske ha skrivit axlat en mammaroll i hemmet, med hämtningar, lämningar, läxläsning, omvårdnad, skjuts till aktiviteter osv. 

Fast nog kan man vara hygglig utan att för den skull ta på sig ansvar för partnerns barn?

Har ni något gemensamt barn också eller är det bara "hans"?

Väldigt fint skrivet tycker jag!

Den gränsen är så fin att det inte är någon idé att försöka balansera på den, enligt mig. Men så klart är det lite av en definitionsfråga.

Det är bara hans dna men den fjärde bestämde vi gemensamt att den skulle komma till.

Rent krasst, vad spelar det för roll vad just jag anser att jag har för roll? Vad som betyder något borde vara vad du anser att din framtida partner ska ta sig för roll i förhållande till just dina barn. Hur jag förhåller mig till min sambos barn sen tidigare kan knappast spela någon roll dig.
Vilka krav har du egentligen? Det borde vara den stora frågan? Huruvida det är för mycket begärt får du diskutera med varje kandidat som dyker upp. Eller om du föredrar att räcka fram ett kontrakt med dina krav och be din framtida kandidat att antingen skriva under, eller gå vidare.
Vad vill du? Du vill ha någon som är engagerad i dina barns liv. Men inte en ny pappa. Vad betyder det? Hur mycket får han lov att bry sig? Hur mycket får han lov att lägga sig i? Var går gränsen? Var går gränsen för dig? Är du beredd att höra var gränsen går för honom? 
Vad innebär det att du "kommer med barn"? Räknar du med att uttrycket ska tala för sig själv? Är du beredd att utveckla vad det betyder? Har du tänkt dig att du ska träffa en man som redan har barn, eller har du tänkt att han inte ska han några barn? Om du tänker dig en man utan barn, hur mycket förväntar du dig att han ska förstå av hur det är att ha barn? 
Personligen tycker jag inte att det är okej om du begär att en man utan barn ska förstå vad det betyder att du "kommer med barn". Men om du till exempel definierar att du har dina barn varannan vecka och vad det innebär i era rutiner så lämnar du det öppet för honom att avgöra själv om det passar honom eller inte. 

Har provat på olika konstellationer av bonusfamiljslivet. Hade i min förra relation ett bonusbarn (jag hade inga barn sedan innan). Mitt ex förväntade sig att jag skulle ta lika mycket ansvar för bonusbarnet som för våra gemensamma barn. Och jag skulle uppfostra barnet och samtidigt följa de krav exet hade på mig gällande hans barn. Dvs bonus skulle alltid få sin vilja igenom, hade lov att bete sig illa och fick alltid förtur i allt. Och ingen uppfostran alls. Våra gemensamma barn hade regler och förväntningar på sig som inte gällde bonus. Det blev pannkaka av hela äktenskapet till slut då jag vägade behandla barnen olika.

I min nuvarande relation har vi båda barn och båda är av samma åsikt när det gäller barnen. Han tar ansvar för sina barn och jag för mina. Vi behandlar och bemöter alla barnen likadant. Han är en extra vuxen i mina barns liv och jag är en extra vuxen i hans barns liv. Han leker med mina barn och jag leker med hans. Vi hjälper alla barn på samma vis vid behov men det huvudsakliga ansvaret vilar på bioföräldern. Detta fungerar utmärkt för både barn och vuxna i vår nya storfamilj. Jag skulle aldrig komma på tanken att kräva något av min kille när det gäller barnen. Han får ta den plats i barnens liv han själv vill ha och sålänge han bemöter dem väl och visar dem respekt samt är rättvis och inte särbehandlar någon är jag nöjd. Och han tar sin roll som extra vuxen i barnens liv på största allvar. Han är en delaktig och närvarande bonusfar i deras liv. Men huvudansvaret och uppfostran sköter jag själv :)

Vill han göra något, exempelvis skjutsa till träningar odyl, är det helt på hans eget initiativ.

Jag anser att det finns lika många roller som "bonusföräldrar" - o att alla är ok sålänge man är överens och barnet behandlas bra.

Personligen har jag dock tagit/fått en roll där jag och min man delade på föräldraskapet från vår sida. Jag har haft lika mkt att säga till om, tagit samma ansvar osv. Min bonus var dock bara ett år när jag träffade hennes pappa, det hade varit skillnad om barnet ifråga var en tonåring tex.

Om jag hade separerat idag hade jag i första hand nog viljat ha en särbo.. om jag valde att flytta ihop med ngn skulle det varit en man var villig att se oss som en familj. Vilket innebär att man hjälps åt i vardagen och engagerar sig i barnen. Hade mannen ifråga inte gillat att hänga med mig o mina barn samt tagit dem till sig hade han inte varit intressant.