Graviditetsrelaterade gallbesvär

När jag var 16 hade jag hela gallblåsan full med stenar och ett anfall höll i sig i upp mot tolv timmar. Jag blev helt sängliggandes och kunde knappt röra ett finger pga smärtan under denna tiden så jag lider verkligen med dig för vet hur förjävligt det är. Jag fick precis som dig en remiss till ultraljud, efter det en tid för operation för att avlägsna gallblåsan. Dock fick jag vänta ca 6 månader på operationen, men fick stark morfinmedicin tills det var dags. Extremt bra på att ta bort smärtan men blev ju hög på den också, vilket inte är så bra när du har ett barn att ta hand om. ????

Jag fick ett gallstensanfall 2 veckor före bf med mitt femte barn. Anfallet drog i gång förlossningen. Sedan var det lugnt i 6 veckor, men så fick jag nya anfall. Ett nästan varje dag. Jag var in på akuten gång på gång, de gjorde ultraljud och hittade stenar. Till slut kunde jag inte ens dricka vatten utan att få ett anfall. Då opererade de mig, 2½ månad efter förlossningen.

Oj, bara 16 år! Själv fick jag höra hos läkaren att jag egentligen är för ung för att ha gallsten (är 24) och kände knappt att jag blev tagen på allvar. Nu har jag fått en tid om ca två veckor för ultraljud men igår startade ett anfall som höll sig i 4 timmar, sen släppte det men 45 minuter senare började det igen och höll på i 10 timmar till. Två veckor känns verkligen som en evighet just nu. Hur har det gått för dig efter operationen? Kan du leva och äta som vanligt?

Jag hade fruktansvärt ont efter operationen, eftersom jag inte tog något smärtstillande alls (jag ammade). Men hur ont jag än hade, så var lyckan stor över att slippa gallstensanfallen. Efter en månad var jag återställd.

Tyvärr är det vanligt att man får kronisk magkatarr efter en galloperation. Det sipprar in galla i magsäcken och irriterar. Därför äter jag magsårsmedicin varje dag och får tänka lite på vad jag äter. Det räknar jag med att jag får fortsätta med livet ut.

Jag hade fruktansvärt ont efter operationen, eftersom jag inte tog något smärtstillande alls (jag ammade). Men hur ont jag än hade, så var lyckan stor över att slippa gallstensanfallen. Efter en månad var jag återställd.

Tyvärr är det vanligt att man får kronisk magkatarr efter en galloperation. Det sipprar in galla i magsäcken och irriterar. Därför äter jag magsårsmedicin varje dag och får tänka lite på vad jag äter. Det räknar jag med att jag får fortsätta med livet ut.

Det verkar vara svårt att få hjälp med just gallstensproblem, lång väntetid och plåga innan man får operation. En bekant hade problem i två år innan operation, min mamma i ett år. Jag har haft nästan konstant ont och illamående i 4 månader, det är väldigt tydligt gallan som är problemet, men de hittade inget på ultraljudet som jag efter mycket om och men fick göra. Gissar på grus. Hade problem under graviditeten också men det gick över efteråt.

Jag äter värktabletter och matsmältningsenzymer, det hjälper lite iallafall. Och undviker all mat med minsta lilla fett. Lever på väldigt deppig kost just nu.

Hoppas verkligen att du får hjälp snart så att du kan få njuta av din bebis <3

Haha ja, jag var tydligen den yngsta i historien som fått ta bort gallblåsan på det sjukhuset ???? Är nu som dig också 24 år så det var ett tag sen men kommer aldrig glömma hur jobbigt det var, kan inte ens tänka mig hur jobbigt det är att ha det samtidigt som du har en bebis att ta hand om (har en dotter på fem veckor och bara det är jobbigt nog tycker jag ????) Två veckor för ett ultraljud känns lång tid med tanke på den smärtan du måste stå ut med, jag fick göra ett nästan med en gång. Jag kan äta och leva precis som vanligt, har inte haft några problem som helst och det var en snabb operation. Dock kan jag uppmärksamma dig på att de som har problem med gallblåsan får ofta också problem med blindtarmen. Två år efter jag tog ut gallblåsan fick jag åka in och akut operera ut blindtarmen pga inflammation.

Ja, jag har förstått att det kan ta sin tid att få hjälp med problemet. Hemskt hur man kan låta folk leva med denna smärta under så lång tid!

Men om de inte hittade något på ditt ultraljud, har du då fått någon vidare utredning efteråt? Eller gissar man bara på grus och skickar hem dig?

Lever också på deppig kost. Blir tjatad på att jag ska prova mig fram men det törs man ju inte riktigt när man har en bebis att ta hand om..

Tusen tack! <3

Haha, ja, höjer man på ögonbrynen för att en 24åring har misstänkt gallsten så förstår jag att det inte är så vanligt att 16åringar får opereras på grund av det!

Min dotter blev 4 veckor igår och anfallen fortsatte redan två dagar efter att vi kom hem från BB så det är riktigt tufft. Tur man inte är ensam i alla fall, men jag tycker ändå synd om min sambo som får dra hela lasset med två tjejer som gråter här hemma när anfallen kommer.

Vad skönt att höra att allt har varit bra efter operationen! Jag är livrädd för att opereras men just nu gör jag såklart vad som helst för att slippa smärtan, men framför allt för att kunna vara den bästa mamman för min dotter.

Och tack för infon angående blindtarmen, det hade jag ingen aning om! Men jag antar att det är värt en blindtarmsoperation också om det skulle bli så.

Japp! Opererades av en professor i kirurgi och han sa att det var väldigt vanligt under/efter graviditet pga att den glatta muskulaturen inte är lika effektiv och därmed tömmer sig gallblåsan inte lika effektivt=rester kvar som blir till grus/stenar.

Fick mitt första anfall ca 1 månad efter dottern föddes. Tuppade av på båren på väg in till akuten från parkeringen pga smärtan! Dagen efter syntes en fastkilad sten i gallgången, förhöjda leverprover som även fortsatte stiga i 4 dagar (så länge den stenen satt kvar). I gallblåsan syntes bara grus. Sattes upp för operation och skulle opereras en måndag, plussade igen svagt fredagen innan. Operationen blev uppskjuten. Den graviditeten var ett helvete, 1-3 gallstensanfall i veckan, aldrig några korta och den stenen som satt längst var kvar i 9 dygn! Höll på att behöva opereras akut men vid undersökningen på akuten provocerade läkaren fram en sådan smärta att jag skrek efter spasmofen, fick det intramuskulärt och stenen lossnade (hade då tagit 1-2 suppar spasmofen per dygn sedan den fastnade). 6 veckor innan bf ville kirurgen operera, då fick han ett "över min döda kropp", hade jag överlevt i 34 veckor så skulle han inte få söva mig och öppna mig helt när sonen i stort sett var färdigbakad. Sattes igång i 38+0 (sprang på kirurgen medan jag vandrade i kulverten och försökte få igång värkarna ), sonen föddes samma kväll. 2 dagar senare var det telefonuppföljning bokad med kirurgen som då bokade in operationen till BF. Laproskopisk operation och trots ett bt-fall som skrämde narkosläkaren under operationen så fick jag åka hem samma dag!

Med det sagt, jag hade en ansvarig (supererfaren) kirurg som under hela graviditeten höll koll på levervärdena vid varje längre anfall. Fick åka in ett par gånger för dropp pga uttorkning då jag inte ens kunde dricka vatten utan att ligga dubbelvikt och skrika av smärta. Tog mängder med spasmofen vid de längre anfallen (inte from v37+0), gick ner 14 kg under graviditeten, kunde inte ta hand om mitt första barn (gjorde ont att ha henne mot bålen då det tryckte på gallblåsan), var sjukskriven länge, kunde inte ta smärtstillande för foglossningen för jag fick kramp i gallgångarna av den medicinen och den uteblivna sömnen pga smärta ska vi inte ens nämna. Blev dessutom sönderstucken på regelbunden basis för att både hb/järndepåer samt levervärden skulle följas...

Det roliga i sammanhanget är att det var den bästa av mina tre graviditeter och när jag skulle skatta graviditeten på sista bm-besöket inför förlossningen tyckte min bm att jag var knäpp som tyckte att det var en 8,5 av 10 där 0 är sämsta tänkbara graviditet och 10 är bästa tänkbara graviditet. Då har jag inte ens nämt kräkningarna (både pga illamående och fastkilade gallstenar) och den invalidiserande foglossningen! ????

Kirurgen tyckte att gallblåsan absolut skulle bort, dels pga att varje anfall påverkade levervärderna och dels för att jag var nyss fyllda 29, stenarna satt länge och var ofta återkommande. Dessutom blev jag helt väck på spasmofen och kunde varken ta hand om dottern eller jobba då jag jobbbar inom vården och dessutom bilpendlar till arbetet. Han sa också att då det fanns grus i gallblåsan så skulle anfallen inte upphöra utan komma oftare med åren (hur fan det kan vara oftare än 1-3 ggr i veckan under 30+ veckor, om stenen satt i 9 dagar så räknades det bara som ett anfall) och då stenarna satt så länge så riskerade jag bukspottkörtelinflammation som kunde bli allvarlig.

Det behöver inte alls vara så, beror på vad som görs under operationen! I samråd med kirurgen så tog jag endast bort gallblåsan, gjorde ingen ERCP/sfinkterotomi vilket innebär att mina gallgångar fortfarande fylls med galla vilka töms precis som när man har en gallblåsa, vid intag av (fet) mat. Så mängden är mindre men det är inget jag öht märker av. Hade han däremot gjort en sfinkterotomi så hade det kunnat bli så som du beskriver för då sipprar gallan hela tiden. Jag märker aldrig av att jag saknar gallblåsa, kan äta allt, precis som förut.

Nej jag har inte fått någon vidare utredning. Har bokat ett nytt läkarbesök nu och ska kräva att de gör någonting. Livskvaliteten blir ju rätt drastiskt försämrad! Kan aldrig fika med kollegorna, gå ut och äta lunch, åka in till stan och fika eller äta på restaurang. Är rädd för att äta överhuvudtaget. Speciellt i veckorna när jag måste jobba. Vissa dagar äter jag ingenting. Vissa dagar får jag ställa in allting för att jag har för ont eller mår illa. Blir mer och mer isolerad :( hemsk sjukdom att drabbas av eftersom läkarna inte verkar vilja göra någonting förrän man fått gulsot.

Ush, måste vara förjävligt att känna att man inte är där helt 100 för sitt barn hur mycket man än vill det men det är ju inte ditt fel. Jag var också rädd inför min operation men kan lugna dig med att det är en väldigt enkel titthålsoperation, den går jättesnabbt och man får åka hem nästa dag. Samma med blindtarmen, också titthålsoperation och går snabbt. Lägg inte för mycket press på dig, är övertygad om att du gör ditt bästa och mer kan man inte göra i sådana här dumma situationer!