Bör jag lämna mitt 5åriga förhållande?

Inget av det du beskriver är okej i en respektfull relation. Du gör helt rätt! Se nu till att stå på dina egna ben, rannsaka dig själv så du slipper upprepa mönstret nästa gång.

Mina åsikter.

1. Det kan vara okej, under förutsättning att det förklaras innan eller efter. Typ "idag ska jag hänga med mina kompisar, svarar nog inte i telefonen" eller "ledsen att jag inte kunde svara, jag var med vänner och gjorde X". Om det alltid sker utan förklaring eller förvarning (så man vet när man inte ska ringa) så känns det inte okej. Att bara undvika någons samtal under längre perioder är inte okej utan förklaring.

2. Nope, jag hade aldrig förlåtit ett sånt beteende.

3. Det beror helt på hur "bråket" utspelade sig. Jag är inget fan av offentliga bråk men han låter rätt okänslig.

4. Nej, det hade jag fått väldigt dåliga vibbar av. Jag och min partner delar med oss och pratar gärna om våra vänner, gamla som nya. Hade han inte berättat om en ny kompis hade jag blivit väldigt fundersam.

Ja, jag tycker du bör lämna för gott. Det låter inte som en sund relation på det hela taget. Men det är bara mina åsikter.
Du bör kanske fråga dig om du är lycklig i det här förhållandet.

Jag känner mig verkligen olycklig. Jag känner inte den genuina kärleken och har under åren tampats med många 'små' svek, så som beskrivit ovan och t. Ex.att han glömt bort saker jag sagt eller inte lyssnat. Han är egentligen ganska egen och kör sitt eget race. Alla utomstående har dock alltid sett upp till oss och vårt Får hållande för utåt sett har det varit så. Himla bra, vilket jag också tampats mycket med eftersom jag kännt mig väldigt ledsen av hans beteenden i omgångar. Han är en jättefin kille utöver detta, vilket också fått mig att stanna. Jag är en tjej med mycket pondus och självrespekt men tappat en del på. Vägen märker jag...

Då låter det som om det är dags att gå vidare. Det är bra att du inte har tappat dig själv helt, för då skulle du inte ha de här tankarna. Och det är bra att du erkänner att du inte är lycklig nu. Tänk om det hade tagit ännu fler år för dig att upptäcka det.
Det är extra jobbigt med förhållanden som "alla andra" tyckt har verkat så bra utåt.

Ja alltså jag tappade mig själv helt en bit in i vårt förhållande. Jag blev deprimerad (aldrig haft ngn psykisk ohälsa innan) och gick upp jätte mycket i vikt av det. Då trodde jag det handlade om mig själv helt o hållet. Sexlivet dog och har aldrig repat sig efter det. Jag gick till sexolog för jag förstod inte varför jag inte ville ha sex. Eller jag ville ju, men det gick ej. Nu förstår jag att det inte var mitt 'fel'. Relationen har nog gjort mig ganska ont, samtidigt som vi haft det fantastiskt och roligt på andra sätt. Varit bästa vänner. Men ja, det nu detta året som jag verkligen ifrågasatt relationen efter att ha hittat tillbaka till mig sjölv helt igen.

Du ska inte behöva vara pmycklig i din relation där du ska känna dig som tryggast. Och du ska inte varavihop med honom för att upprätthålla en falsk fasad utåt. Dags att tillåta dig själv att bli uppskattadxoch få vara lycklig.

Bra att du tagit steget och flyttar till eget boende, men jag tycker inte att ni ska vara särbo utan bryt helt!

Han verkar inte alls respektera varken dig som person eller er relation. Jag kan hålla med om att man inte behöver höra av sig vidare ofta när man är med vänner eller är bortrest och att man bråkar bland folk. Men man knäpper inte bort samtalet när den andra ringer (utan rimlig förklaring) och man kan trösta och stötta sin sambo även om man tycker att bråket i sig skedde på fel plats.

Nä, skippa honom!
Och som någon annan skrev innan, ta lärdom av detta så att du inte hamnar i en liknande relation igen.

Tack för era svar!!

Håller med... Jag har varit så ledsen under dessa år men inte förstått bättre, trott det handlat om mig, att jag varit för krävande. Lite läskigt ändå. Glad jag tagit det största steget ifrån.

Följdfråga

Vad kan man kräva av en partner i form av omtänksamhet lojalitet etc?

Fler kommentarer???

I en sund relation är det inget man kräver, man har det ändå. Det finns där och är en av drivkrafterna som håller relationen i liv (kärlek, tillit, respekt och ömhet är annat). Det är inget som heller kan tvingas fram.

Förstår, låter helt fantastiskt.

Fler som har åsikter?

Säger samma som Sextiotalist. I ett bra förhållande finns inga behov av att kräva något. Och om man behöver kräva omtänksamhet och lojalitet så är förhållandet fel. Det borde vara en förutsättning för att ens kunna ha ett förhållande. För mig bygger en relation på just de sakerna, att man bryr sig om varandra i grunden. Finns inte det så finns inget förhållande.

Han bryr sig ju om mig, men på sitt sätt. Inte på mitt sätt. Han tycker ju att han är lojal och allt sånt (visst han håller med på att han gjort mycket fel) men för mig är han inte det. Han har gång på gång visat att när jag behövt honom så han vänt mig ryggen pga. han tycker det är jobbigt att prata med mig inför andra människor (?)... Han tycker att det känns som alla lyssnar... 

Jag och min man har ett ömsesidigt fint förhållande. Vi respekterar varann, värdesätter den andres åsikter, ber varandra om råd. Vi ser varandra som jämlikar och ingen kan bestämma över den andre eller anse att den ena är "bättre" eller "sämre". Vi vill umgås med varann, prioriterar ofta oss före att vara med vänner (även om det givetvis går bra det med). Vi tycker om att göra saker tillsammans oh vi tröttnar aldrig på varann. 
Vi kan diskurera och vi kan tycka olika men vi har alltid den här starka grundläggande kärleken där vi vet att vi vill varandras bästa.  Vi stöttar varandra osv. 

Så ska ett bra förhållande vara, tycker jag. 
Tycker du att det ni har påminner om vårt?

Jag tycker vårt förhållande påminner om ert - för vi har ett ganska "bra" förhållande till viss del. Skillnaden är vell att jag inte är så högt upp på prio listan (vilket jag säger att jag är, men visar annorlunda i handling) och att respekten samt kärleken brister. Även attraktionen är bortblåst för länge sen. Allt hänger ju ihop.

Varför jag tycker att respekten brister är för att han (från mitt perspektiv) inte hör vad jag säger, lyssnar, intresserar sig eller kommer ihåg saker jag sagt. Meden mina vänner eller familj säger "MEN GUD, hur gick det idag!?", så har han ingen aning om att jag t.ex. haft tenta, fast jag berättat för honom. Han är så uppe i sin egen värld hela tiden, vilket är tröttsamt. 

På så sätt tycker jag även kärleken brister. Om man älskar någon med hela sitt hjärta så är man vell automatiskt sjukt engagerad. Jag minns alla hans matcher, vad han ska göra, när hans farmor fyller år etc (känner mig ibland även som en morsa).

Även så gör han saker som jag beskrev i mitt inlägg - och berättar för honom gång på gång att det gör mig så ledsen = sen händer samma sak igen. Detta handlar ju även om respekt. Det tycker jag visar att kärleken inte finns där, eller? 

Jag skriver några ord så du får ett uppvaknande.

Kommunikation, förståelse, hängivenhet, tillhörighet, gemenskap, öppenhet, uppoffring, glädje, ärlighet samt kommunikation.

Som du säkert har upptäckt har jag skrivit kommunikation två gånger. Det är för att det är mycket viktigt, kanske det viktigaste i ett förhållande.

Att alltid säga vad man känner, tycker vill och upplever olika händelser.

Detta tycker jag är grunden. Att ?tjata? sig till detta är alltid fel. Det borde var och en själv förstå. Alla är värda en eller två chanser men om du ser ett mönster på nonchalans ska du bryta denna relation.

Det kommer INTE att bli bättre. Du kommer bara att bli besviken och sårad. Dessutom kommer du att bränna ut dig mentalt pga alla besvikelser och tjat. Du önskar dig något du inte kommer att få.

Jag skriver några ord så du får ett uppvaknande.

Kommunikation, förståelse, hängivenhet, tillhörighet, gemenskap, öppenhet, uppoffring, glädje, ärlighet samt kommunikation.

Som du säkert har upptäckt har jag skrivit kommunikation två gånger. Det är för att det är mycket viktigt, kanske det viktigaste i ett förhållande.

Att alltid säga vad man känner, tycker vill och upplever olika händelser.

Detta tycker jag är grunden. Att ?tjata? sig till detta är alltid fel. Det borde var och en själv förstå. Alla är värda en eller två chanser men om du ser ett mönster på nonchalans ska du bryta denna relation.

Det kommer INTE att bli bättre. Du kommer bara att bli besviken och sårad. Dessutom kommer du att bränna ut dig mentalt pga alla besvikelser och tjat. Du önskar dig något du inte kommer att få.

Ja känner igen mig när du säger att jag kommer bli utbränd. Det blev jag ca ett år in i relationen. Blev deprimerad. Gick upp 40kg och var deppig i ca 2 år. Fruktansvärda år. Kom ur deprissionen för 2 år sen tack o lov men har fortf. Min övervikt som ett bagage och jag känner mig just nu sjukt mentalt slutkörd.

Man brukar säga att genom sig själv känner man andra.
Jag har stått i en liknande sits som dig senaste åren. I efterhand så ser man alla varningsklockor som man varit för blind för att se under tiden man var mitt i det. Vissa har man sett och andra har man blundat för, även om de i min närhet påpekat det en längre tid.

Vad som är rätt och fel i dina frågor är svårt att veta utan att veta hur båda tänker men jag lämnar min neutrala syn på det hela.

1. En anledning till att han inte svarar kanske är att han känner sig "övervakad", inget jag försvarar då jag tycker det hör till hyffs att svara. Vill ha inte svara så borde han ju iaf kunna skicka ett meddelande -"ÄR ute med J, hör av mig sen, Puss"

2. Svinigt gjort, Kanske han lever för träning men det finns bättre sätt att lösa detta på än att göra som han gjorde. Förstår att du blev ledsen. 

3. Har ni gemensamma vänner så han känner att han hamnade i mellan?

4. Vi kanske är tillbaka till 1:a frågan ? Är du svartsjuk och har du anledning att vara det ?

Hoppas inte du tolkar detta som ifrågasättande mot dig för det är det inte. Du upplever att något inte är rätt och jag har lärt mig att den känslan ofta är den rätta.