"Styvförälderns" roll med barnbarn.

Kort och gott så blir nog relationen beroende på din relation till dina styvföräldrar varit. 

Jag skulle inte lita på att han kan bete sig mot ett barn när han inte kunde bete sig när du var barn. Synd att din mamma valde en sån partner. Jag personligen hade inte velat umgås med min mamma egentligen, när hon har en sån partner, men du verkar ju vilja umgås med henne. 

Lova henne inte att vara barnvakt förrän du är helt säker på att det går. Hon kanske kan vara barnvakt hemma hos er, utan honom. 

Jag hade nog bara kallat honom vid namn: "Nu lilla Kalle, ska vi besöka farmor och C".

Min pappa var ingen bra pappa åt mig, utan var hård och kall. Han var dock inte lika illa som din styvfar, han var tex inte fysiskt våldsam.

När vi besökt mina föräldrar har jag vakat över sonen och funnits där för att avvärja i fall min far skulle säga något olämpligt. Min far har dock visat sig vara mycket bättre morfar än pappa. Han försöker leka med min son (något som han aldrig gjorde med mig) och försöker verkligen göra min son glad, så nu låter jag dem vara ensamma korta stunder.

Men jag skulle ta det långsamt och försiktigt om jag var du.

Jag hade nog bara kallat honom vid namn: "Nu lilla Kalle, ska vi besöka farmor och C".

Min pappa var ingen bra pappa åt mig, utan var hård och kall. Han var dock inte lika illa som din styvfar, han var tex inte fysiskt våldsam.

När vi besökt mina föräldrar har jag vakat över sonen och funnits där för att avvärja i fall min far skulle säga något olämpligt. Min far har dock visat sig vara mycket bättre morfar än pappa. Han försöker leka med min son (något som han aldrig gjorde med mig) och försöker verkligen göra min son glad, så nu låter jag dem vara ensamma korta stunder.

Men jag skulle ta det långsamt och försiktigt om jag var du.

Jag hade nog bara kallat honom vid namn: "Nu lilla Kalle, ska vi besöka farmor och C".

Min pappa var ingen bra pappa åt mig, utan var hård och kall. Han var dock inte lika illa som din styvfar, han var tex inte fysiskt våldsam.

När vi besökt mina föräldrar har jag vakat över sonen och funnits där för att avvärja i fall min far skulle säga något olämpligt. Min far har dock visat sig vara mycket bättre morfar än pappa. Han försöker leka med min son (något som han aldrig gjorde med mig) och försöker verkligen göra min son glad, så nu låter jag dem vara ensamma korta stunder.

Men jag skulle ta det långsamt och försiktigt om jag var du.

Tycker inte ?styv? låter så värst trevligt, hårt liksom. I min familj säger vi mormor och X respektive farfar och Y. Det är ju inte titeln som gör relationen utan (barn)barnen har en nära relation med X och Y trots ingen morfars-titel etc. (Dock ingen liknande bakgrund så det har jag ingen input om.)

Usch vad hemskt för dig. Tyvärr får du nog räkna med att aldrig lämna ditt barn ensam med honom. Vi hade en liknande situation med min mans far, som hade varit våldsam under hans uppväxt och som hade problem med alkohol. Han var en helt ok farfar, men aldrig, aldrig, aldrig att jag skulle ha lämnat dem utan uppsyn. Han hade ändå en fin relation med sina barnbarn. Varför? Jo för att det var bra för våra barn. 
Tror du att C kommer att vara bra för ditt barn, eller bra för ditt barns relation med hela familjen, så skulle jag anstränga mig för att få det att fungera. Annars inte.

Styvfarfar? Vem säger så? Kalla honom vid namn bara och om han eller farmor har synpunkter på det så säg att ni föredrar namnet. Om du vill göra något mer än det kan ni hitta på något smeknamn. Alla små barn jag känner kallar mig för ett enklare och ?mjukare? smeknamn som ingen vuxen använder. Det kan också vara ett alternativ.

Och om du blir våldsam och hämnas så är du inte ett dugg bättre än han. Det vuxna och ansvarsfulla sättet att hantera det är att om han gör något olämpligt så säger du att han inte är välkommen i ert hem och ni kommer inte träffa honom mer.

En människa som C skulle inte ens vistas i samma rum som mina barn.

Jag har två styvföräldrar.

Min mammas man: en underbar man som kom in i mitt liv när jag var 7 år. Han har alltid varit som en extrapappa för mig och vi har en egen relation utanför hans relation med min mamma. Han har alltid behandlat mig och min syrra lika som han behandlat sitt eget barn (vår halvsyster). Vi har kul ihop och träffas på egen hand ibland. Nu är han en älskad extramorfar till mina och syrrans barn likaväl som till sina biologiska barnbarn. 

Min pappas fru: en kall och jävlig kvinna som gjort allt hon kan för att sabba vår relation med vår pappa, Hon har försökt utesluta oss ur familjen och fått oss att känna oss ovälkomna i pappas liv. Hon och min pappa träffar nästan bara hennes barnbarn och kommer på sin höjd med en peng på kontot till mina och syrrans barn. Hon kommer aldrig att få en plats i mitt eller mina barns liv. Om vi träffar pappa så brukar jag kräva att hon inte är med och jag skulle aldrig bjuda hem henne frivilligt. 

Jag känner inte att jag måste inkludera människor som behandlat mig illa. Och familj kan vara de man väljer som familj.

Tack alla för svar, och att ni delade med er av personliga erfarenheter.

Ber om ursäkt att jag varit inaktiv, det har varit mycket privat just nu.

Måste tillägga att min mamma inte kallade C för styvfarfar. utan "bonusfarfar" vilket låter lite bättre. Lite svårt att höra dock.

Jag vill som sagt inte att vi ska återgå till en familj med dålig stämning. Om C kan behandla min son som man ska behandla ett barn, så är jag okej med det.
Jag vill att min son inte ska behöva känna obehag eller skuld på något sätt.

Det som är viktigast nu är att jag måste hitta ett sätt att säga det till mamma bara.

jag blir lite illa till mods när vissa skriver att de inte lät sina barn vara ensamma med  motsvarande familjemedlemmar. Tänkte kanske inte att det skulle vara så extremt, jag vill ju lita på min mamma. Samtidigt blir jag ju orolig då att C ska bete sig illa utan att någon får veta det.

Folk får tycka vad de vill om min syn på vad jag hade gjort med C, om han gjort illa min son. Våld mot oskyldiga människor är inget jag uppmuntrar. Men jag vet inte om jag hade kunnat hindra mig från att ge mig på honom, och jag tror inte jag hade velat låta bli heller.
Min syn på barnmisshandlare är att de inte har människorvärde. Många verkar idag helt okej med att de "åkte på en örfil nån gång" som barn, och har kunnat förlåta/gå vidare. vissa verkar tycka att det är helt i sin ordning att örfila sina barn med motivationen "jag fick en smäll ibland, inte har jag tagit skada av det"
Så bra för er, säger jag. JAG fick smäll som litet barn, och JAG tog skada, och jag hatar våld mot barn och ser det som absolut oförlåtligt. Inget väcker så starka känslor och ilska hos mig, som när någon gör illa barn.
Så är det.

Mina barns farmor och farfar är skilda. Vi har alltid sagt farmor och Kalle eller farfar och Karin. Onödigt att blanda in annat:) barnen kommer säga det som känns bäst för dom sen ändå.

Min minsta(2 år) kallar min man för pappa ävrn ok han träffar sin biologiska pappa varannan helg. Jag har alltid benämnt min man vid namn när jag pratat med mina barn. Nu händer det ibland att jag säger pappa när jag pratat med minsta, men det är för att han själv säger pappa till honom.

Först vill jag börja med att beklaga din uppväxt! Fruktanssvärt vad du har utsatts för, och med en mamma som har sett men inte skyddat dej.

Du skriver att du vill lita på din mamma och hitta ett sätt att säga det bra till henne. Det låter inte som ni har pratat ut om det som hände... Faktum är att du KAN ju inte lita på henne i det här! Hon skyddade inte dig som barn, inte kan du då lita på att hon ska stå upp mot skitstöveln för barnbarnet heller. Ta Inga såna risker med ditt barn. Jag tycker absolut inte att du ska lämna barnet hos dom någonsin. Jag skulle säga: Ska din mamma vara barnvakt ska det vara hos er, och c får inte vara med. Det behöver inte lindas in alls. ?Det C utsatte mig för som barn ska mitt eget barn aldrig någonsin utsättas för. För att vara HELT säker på så aldrig sker kommer jag inte lämna barnet hos er. Vill du som mormor vara barnvakt får du gärna vara det hos oss, och C får inte vara med?.

En av de bästa sakerna med att få barn är att man tvingas mogna och växa själv. Du måste ta itu med det som hände dig som barn - inte med din "styvfar" och inte med din mamma, utan med dig själv. Du måste bearbeta det som vuxen, gärna med hjälp av en psykolog eller terapeut. Det är inte normalt att gå runt och känna sådant hat inom sig själv och det förstör för dig själv och för din nya lilla familj, även om du inte tror att det gör det. Det är inte normalt att fantisera om att klå upp någon och nästan leta efter en möjlighet att få göra det. Det är inte ditt fel att du är sådan, men bara du kan göra något åt det.

Håll din son och dig själv säkra och begränsa umgänget med C så att du kan hantera det. Du är vuxen nu och du har makten, och därför också ansvaret, att göra det. Lita inte på att din mamma kan göra det - hon klarade inte av det när ansvaret var hennes då du var liten, så mycket lite talar för att hon skulle klara av det nu.

Jag önskar dig all lycka och allt gott.