Otrygg-ambivalent anknytning

Föräldrar som använt sig av exempelvis 5 minuters metoden och/eller Anna Wahlgrens vidriga sömnmetod. Som finns där ibland men inte alltid och i de mest utsatta situationer av övergivenhet helt struntar i barnets känslor. 

Alkoholism, personlighetsstörning, depression, trauma...

Säg att en förälder använder dessa metoder men sedan genom resten av uppväxten finns där för barnet. Kan det fortfarande sätta spår när barnet blivit vuxen?

Eller, vilket jag funderar mer över, om föräldern alltid visade barnet att den fanns där under de första åren men sedan under tonåren började visa motsatsen? Kan det fortfarande "räknas" som anknytningsproblem om det uppstått så sent?

Det går ju att "reparera" anknytningsproblem till viss del så varför inte. Dumt att chansa.

Någon sorts kombination av dessa tror jag har påverkat mig och mina syskon. En förälder som dricker (men förnekar det), legat däckad många gånger när denne varit ensam hemma med barnen, som pratar oändliga mängder med skit om barnens trygga personer, alltid skyller ifrån sig, kan aldrig ha fel och skriker, vrålar och använder otroligt nedtryckande och nedvärderande ordval så fort hen känner sig "hotad". För att undvika detta så får barnen lov att vara försiktiga och hålla tyst om saker som skulle kunna uppfattas provocerande för föräldern. De gånger de väljer att stå upp för sig och säga ifrån så vet de att allt detta väntar. Detta har pågått i många år. Barnen i familjen är i vuxen ålder skadade av detta och känner igen sig i beskrivningen i ts.