Gammal otrohet - ilska o sorg
För ganska precis ett år sedan lämnade min sambo mig. Vi hade en liten bebis på dryga halvåret och förhållandet hade tagit stryk av våra olika syn på bla föräldraansvar. Det var jättetufft att bli lämnad så och jag har kämpat jättehårt för att ta mig igenom det och skapa ett bra liv och att hitta ett bra,samarbete med honom utan att präglas av bitterhet.
Nu har jag börjat må bättre jag har styrt upp mitt liv vi jobbar bra som föräldrateam (säkert till viss del eftersom han nu ändrat sig och vill att vi ska bli en familj igrn)
En av de sakerna vi hade olika uppfattningar om Var hur mycket alkohol man kunde dricka hur ofta man kunde vara ute och om det var ok att ibland försvinna en natt och inte vara tillgänglig på telefon.... ja ni hör ju hela min kropp och undermedvetna sa mig ju redan då vad han egentligen gjorde de nätterna "han slocknat på en kompis sova"
Men jag har frågat och verkligen försökt få honom att berätta då. Men han har alltid nekat i förtvivlan. Stått på knä sett mig i ögonen och svurit på att det aldrig varit nån annan. Bara han som behövde komma bort från oss. Och jag hade börjat leva med att jag bara fick släppa det där. Gå vidare.
Och så kommer det nu. Bekräftelsen på att han legat med en kollega de där nätterna. När jag legat ensam hemma med ett vissa gånger svårt sjuk liten bebis. Ensam och rädd. När han lovat mig att vara tillgänglig på telefon. (Vår lilla hade en hel problem som liten som gjorde att vi fick göra alldeles för många besök på akuten. Särskilt nattetid pga andningsproblrm) Då har han medvetet tryckt bort mig. För att ha,sex. Den gör så jävla ont. Jag minns en natt särskilt då hon varit inne till akuten natten innan. Och jag bad honom att inte gå. Hur elak han blev Hur jag satt vid den lilla sängkant hela natten och hur fruktansvärt ensam o rädd jag var. Och insikten att han då låg i nån annans säng. Nån jag träffat. Nån jag åkt och visat upp min lilla för. Hur alla,där på jobbet säkert vetat.
Och nu är jag helt förstörd igen. Allt jag byggt upp är liksom trasigt. Jag känner att jag inte borde vara det. Det har ju gått ett år sen det hände. Vi är ju inte tillsammans längre. Det var då. Men det hjälps inte. Det slår undan all min tillit igen. Jag är så jävla arg och ledsen och förtvivlad. Jag återupplever det som var igen. (Kanske sördkilt just igår. Det var judt på farsdag han lämnade mig)
Ioch mitt i det den där känslan av jag inte har "rätt" att känna ,så här... att jag är löjlig.
Är jag det?
