Jag vill verkligen inte leva så här längre, men jag vågar inte ta steget ?

Som många andra lever jag i e en otroligt ohälsosam relation men psykisk misshandel dagligen. Jag har inte förstått hur vidrigt illa det är förns för ett par månader sen. Och jag har levt i det i 6 år. Jag har 1 barn ihop med sambon samt så är ja gravid i v.30. Nu kommer dom flesta idiot förklara mig för att jag valt att skaffa barn med honom. MEN om man inte har levt i en liknande sits så kan man aldrig förstå. Jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv att jag äntligen insett hur fruktansvärt illa det egentligen är och iallafall kommit en bit på vägen. Men eftersom jag insett hur illa det är betyder även det att jag mår bara sämre och sämre psykiskt . Det finns ärligt talat dom dagarna jag önskar att jag inte levde längre.. Jag önskar att jag bara kunde ta mitt pick och pack och dra fortare än kvickt men jag kan inte. Jag har 2st bet anmärkningar som går ut 2019-12 vilket innebär att jag inte får någon lägenhet och speciellt inte med tanke på vilken brist det är idag. Jag vet heller ärligt inte hur jag skulle kunna överleva på min föräldrapenning men det kanske finns bidrag man kan söka tills man kan börja jobba igen, jag är inte så insatt . Det enda jag vet är att så fort jag får syn på en ledig lgh så avslutas det med - inga betalningsanmärkningar..

Så vad kan man göra? Hur kan man stå ut i det här i 1 år till ?

Soc skulle jag aldrig få för mig att kontakta då jag är livrädd att dom ska ta barnen på något vis.

Är det någon mer som kommit ur en sådan här sits ?

Jag kan inte sova längre på nätterna och Jag håller på att bli helt galen. Jag bara känner hur mitt mående sakta men säkert blir sämre och sämre. Och jag känner sådan fruktansvärd avsky mot sambon hur man kan behandla en annan människa så som han faktiskt gör och har gjort under alla år . Samtidigt klandrar jag mig själv hur jag kunde va så naiv och blind och tillåta allt.