Jag hade sänkt mina orimliga krav på vilka hon jag kan tänka mig, tagit hjälp av AF och börjat söka alla möjliga jobb. Sen hade jag bett om hjälp att effektivisera min vardag för att kunna få högre arbetsförmåga på sikt och under tiden försökt klura ut vad jag vill göra av mitt liv. Därefter skulle jag ta ställning till om jag ska plugga.
Dessutom är mitt största hinder att jag har onormalt högt sömnbehov vilket inte kommer att kunna lösas på annat sätt än att sova de antal timmar som mitt sömnbehov ligger på. Att få för lite sömn är skadligt på lång sikt om det pågår länge utan möjlighet till återhämtning.
Nej man kan lösa på annat vis med barn. Helt klart måste jag sova mindre vissa nätter. Men man behöver inte sova mindre varje natt bara för att man har barn. Man är två när man har barn och då kan man dela på det och ta varannan natt eller så. Dessutom kommer ju barnet/barnen i fråga att ha 50% av mina gener och kanske också ha stort sömnbehov vilket jag hade redan som barn.
Oavsett vilken gymnasielinje jag väljer på komvux så ingår Engelska 5 och därför är det inte bortkastat att börja med att plugga just endast Engelska 5 för att testa hur bra det går att studera. Under den tiden som jag sedan studerar just Engelska 5 har jag tid att fundera vad jag vill studera för utbildning framöver.
En endaste kurs i Eng 5 är jag mycket säker på att jag kommer att klara. Det är mer för att se hur det fungerar med studier över lag och kunna få en insikt i hur jag bör lägga upp det för framtida studier. Därav vill jag börja med stå steg istället för att ta mig vatten över huvudet på en gång vilket jag skulle göra om jag hoppade på studier i större omfattning nu på en gång känner jag. Men om jag kan studera Eng 5 ett par månader och sedan hoppa på kanske en kurs till resten av våren då kan jag sedan ev. hoppa på studier i högre takt till hösten sedan eller ev. om det finns distanskurser som pågår över sommaren.
Det är lite så jag tänker inför närmaste tiden framöver. Dock ser ju myndigheterna saken ur en annan synvinkel vilket gör det hela lite mer komplicerat än så.
Jag kommer inte orka med att arbetsträna eller jobba allas om jag ska studera. det är därför jag allra helst vill börja studera 25% och endast det inte ha något annat samtidigt. Detta kan jag göra med aktivitetsersättning vid förlängd skolgång. En del i problemet är att det tar lång tid att handlägga en ansökan av detta bidraget om jag skulle ansöka om det.
Men om jag redan nu knappt orkar jobba e 12 timmarna per vecka som jag är på den dagliga verksamheten hur ska jag då kunna klara av att både vara där och samtidigt studera tänker du dig? Bättre är att i så fall fokusera på en av dessa.
Men är inte samhällets skyldighet att se till så att jag kommer närmare ett arbete? Hur gör man då på bästa, smidigaste och mest effektiva sätt för att jag ska komma dit?
Om jag svarar själv på den frågan så är det inte genom att vara kvar där jag är idag. Om jag istället jobbar med något som jag tycker är roligt och som jag orkar så skulle det ge mig mera samt utveckla mig mer. Även en utbildning skulle utveckla mig mer än bara lära mig det som man lör sig i själva kursen. Jag skulle stärka mig själv som person och bli tryggare i mig själv genom att studera vilket borde vara positivt när det sedan kommer till att jobba och söka jobb.
Mår man inte bra med sig själv är det ju svårt att klara av att jobba när man aldrig tidigare har gjort det.
Den enda personen som kan se till så att jag mår bra är jag själv. Dock måste myndigheterna inse detta och göra vad som är bäst för mig på lång sikt. Att se till så jag får ett jobb är en sak, men det måste också se till så att jag mår bra och klarar av att jobba i framtiden.
Om jag får tid att studera och känna att den biten fungerar då kommer jag också känna att jag klarar av någonting. Att fortsätta på daglig verksamhet där dessa egenskaper inte utvecklas är ju inte varken positivt eller effektivt. Vill myndigheterna få ut mig i arbete om ett par år är det bättre att låta mig testa på att studera nu istället för att vänta och skjuta upp det.
Hur kan jag lita på att det som de lovar nu verkligen kommer bli av? Kanske kommer de vilja att jag ska vara kvar i den dagliga verksamheten år efter år?
Vilket är lättast förresten, få ett jobb utan eller med utbildning?
Jag tänker boka ett möte med AF och se hur de ser på saken samt de skulle kunna hjälpa mig att få ett arbete, arbetsträning osv. i dagsläget. Om dom säger att det finns chancer för mig att kunna få ett arbete eller något annat än just daglig verksamhet så kan jag ju skriva in mig där och ta hjälp av dem. Jag fyller ju liksom 30 i juni och bör ju i så fall ha hittat något innan dess. Daglig verksamhet kan jag ju i te vara på efter 30 pga. att jag ej kommer kunna få sjukersättning. Sjukpenning får man bara om man har ett jobb med lön. Aktivitetsersättning upphör när man fyller 30.
Tanken på barn är flera år fram i tiden typ 5-7 kanske. Men vad gäller att utbildning inte leder till jobb, varför ska alla 16-åringar då gå gymnasiet om det ändå kan få arbete enligt dig?