Känslokall partner?
Hej, jag är ledsen att Ni får utstå ännu en "min partner" tråd men jag behöver verkligen hjälp.
Jag har varit tillsammans med min partner i nästan 10 år nu, och stundvis har vi haft det fantastiskt, förstås. Men här kommer nu det som jag behöver hjälp att förstå;
Jag tycker att hon ofta kan bli känslokall och omogen. Ex: hon säger själv att hon älskar och prioriterar sig själv mest av alla och tycker att det är helt rimligt. Är det rimligt? Själv kan jag känna för henne på ett sätt som jag aldrig tror att jag skulle kunna känna för mig själv. Hon tycker att det är helt ok att resa mycket och vara ifrån varandra i perioder, dessutom tidvis utan att ha kontakt så länge man tänker på varandra. Jag tycker själv att kärlek definieras genom handling och oundvikligen leder till handling, alltså; om jag älskar henne och tänker på henne så ringer jag henne och genom den handlingen stärks hennes tilltro till mina känslor för just henne. Jag tänker och tror att om man inte hör av sig så frekvent så kanske man faktiskt inte tänker så mycket på den andre som man nu vill påstå. Hon menar att hon tänker på mig men att hon vill vara fokuserad på det hon gör. Skulle jag resa utan henne skulle jag säkerligen ringa var/varannan kväll om inte något förbjöd mig, för den delen så reser jag inte särskilt mycket, och skulle jag resa så skulle det mycket troligt vara med just henne. Hon har, i min mening, svårt att förstå intimitet. Hon tycker exempelvis inte att det är lustigt, eller på något sätt intimt, att sitta i knät på andra män när hon festar. Jag försökte förklara för henne att det finns väl många män som säkert upplever det som just intimt och agerar därefter. När jag uppmanade henne att sluta så var vi på väg att lämna varandra för att jag inte fick inskränka hennes liv. Hon känner ofta att jag inskränker hennes liv, om jag ber henne att lägga något åt sidan för att höra av sig till mig t.ex. Hon säger att hon hör av sig när hon vill, inte när andra tycker att hon ska det. Jag menar på att hon kanske borde vilja höra av sig mer, men hon tycker aty hur mycket man ses eller vill ses för den delen är inte ett tecken på styrkan av känslor eller kärlek, så länge man faktiskt vill ses ibland och har det bra när man så gör. Jag minns att jag hört av mig sent om nätterna och bett henne komma hem till mig när hon varit ute och festat med vänner varpå hon svarat i stil med att: jag kommer när festen är över, försök att göra annat så länge. Hur upplever ni det här? Är jag för klängig? Har kontrollbehov? Är hon känslokall och hur hanterar man isf det? Vad säger ni? Tack på förhand