Funderingar
Har dragit på det länge vet inte om eller hur men skriver som så många andra behöver skriva av mig. Men vill inte att man ska tycka synd om mig men kanske förståelse. För ca 4 år sen genomgick jag och min man ivf. Det hela slutade i katastrof. Efter tre försök slutade det med ett sent missfall. Men genom att jag var 40 blev det det sista försök vi fick. Blev så deprimerad svart länge sjukskriven. Har inte kommit över det än. Men det har sjunkit längre in i mitt inre. Innan 2017 hade jag ett litet hopp att det kanske kanske skulle gå iallafall. Jag vet att det inte var stor chans men den fanns i alla fall.
Eftersom jag har pcos hade jag ingen normal mens. Så när jag började blöda trodde jag att det var på gång. Tänkte inte mer på det. Då kom nästa smäll, ett cellprov som min make tjatade på mig att gå på. Det var inte normalt. Ny kontroll ,ängslan och väntan på svar. Det kom Snabbt. Det ord man inte vill höra. Cancer. Jag kunde inte ta in det. Jag kände mig inte sjuk inte det minsta. Men sen gick det fort undersökningar röntgen, och operation. Just då stängde jag av allt. Sa till min läkare gör vad ni kan ta bort den . Men största rädsla var om det spritt till andra delar än livmodern. Det såg bra ut ingen spridning. Så den 14/2 alla hjärtans dag togsdet bort. Men konsekven blev att jag aldrig kommer bli mamma. Det lilla hopp jag hade försvann.
Samtidigt på mitt arbete var fyra av mina kolleger gravida. Jag mådde skit samtidig som jag inte ville visa hur jag mådde. Nu vill jag bara skriva att jag inte på någotvis tyckte illa om mina kolleger. Men det blev bara för mycket för mig. Tur att jag har bra kollegor.
De förstod mig att jag var ledsen . Men jag känner mig så ensam om min Situationen. Så jag undrar finns det några andra som är barnlösa.som har försökt men inte lyckats.vill gärna höra hur ni lyckats Gå vidare i livet utan barn. Kram på er alla som kämpsr
