samarbete och boende tonåring

efter att halva sitt liv, mot sin vilja, flyttat mellan två hem, har min 14 åring bestämt att inte göra det mer. först nedtrappning, men nu den här veckan stopp. hon orkar inte mer säga hon, vill inte, trivs inte i andra hemmet och har hela tiden mått dåligt över att vara där trots otaliga försök att lösa det, nå fram till andra föräldern med hennes behov och känslor och tankar. andra föräldern gör nog sitt yttersta men har inte riktigt förmåga (min tolkning) och det fungerar verkligeninte. min flicka mår riktigt dåligt, har fått diagnos lindrig depression nu i höst och jag kämpar för att hjälpa henne uppåt, balansera tillvaron och få in mer ljus och avslappning och positiva aktiviteter. hon faller ner som i svarta hål när det är dags att bo några dagar hos andra föräldern och jag har börjat säga "du bestämmer vad du behövs och mår bästa av", av respekt för att hon faktiskt inte orkar försöka mer.
jag vill inte göra fel mot någon part, försöker tänka långsiktigt, vad är rätt i deras relation, hur mår vårt barn bäst nu och på sikt osv. jättesvårt. Men den här veckan säger vår flicka stopp. hon vill inte mer. hon mår bäst hemma hos oss och vill var kvar. 
nu till frågorna:
andra föräldern säger att de kan byta boschema, ger två alternativ (vilket jag bett honom ändra för flera år sedan, nu säger dottern tvärnej till det med, tror det är alldeles för sent) och menar att det är de alternativ hon har. jag skulle vilja svara: en fjortonåring har inte två alternativ, hon måste få bli bemött med ett "vad vill du, vad behöver du? hur kan jag göra så det blir bra för dig"?

det andra jag undrar, ni som är separerade, på vilka punkter samarbetar ni? vi har liksom daglig sms kontakt om allt allt allt och det blir så påfrestande. för allt ligger ju på mig, för barnet bor mest här och när hon är hos honom är ansvaret ändå mestadels mitt. så jag upplever inte samarbete utan bara en begäran om att hålla honom informerad. jag får inte ens maila skolan utan kopia till honom i minsta småsak, då blir det bråkigt. vilka punkter är man skyldig att samarbeta på?
jag har tänkt att det är vårt barns bästa att hela tiden hålla honom informerad men nu börjar det kännas mer tungt och allt mer som att vårt barn är tonring med eget liv och rätt till integritet, ska jag verkligen skriva om mående skolarbete aktiviteter, vilka hon träffar, vad som sker hela tiden? jag vill gärna veta på vilka punkt jag är SKYLDIG att samarbeta och sen fundera över på vilka ytterligare punkter som är barnets bästa, men hittar inte riktigt på nätet.

Tack för värdefulla svar. jag tänker också så, att om han släpper och säger "jag vill så gärna träffa dig men säg när du vill och hur och var så gör vi så" om han visar att han vill höra vad HON vill, vad som blir bra för henne och möter upp där, så kan deras relation börja växa därifrån. nu är det så totalt låst och bara tvång liksom. blir så ledsen för båda parters skull. men framför allt förtvivlad av att se hur illa min flicka far. 
jätteskönt att bolla med er här!