När man lär barnen att ljuga..

Jag skriver här för att få er input, för jag är inte perfekt och att vara förälder är inte lätt. 

Jag har en dotter på 8 år och hon har både pojkar och flickor som kompisar i närområdet som hon varierar sig att leka med. Några av kompisarna är väldigt lättkränkta ifall hon ska leka med någon annan så jag har försökt att lära henne att sköta det snyggt och inte basunera ut att hon ska leka med någon annan när den lättkränkta hör.

Så långt ok, men idag lärde jag henne med mina handlingar något som inte kändes bra i samvetet. Vita lögner. Eller att ljuga helt enkelt. En vit lögn är väl bara ett finare ord för lögn. 

En kompis T kom hit på förmiddagen efter simskolan, T blir lätt sårad. Min dotter hade tidigare glömt bort att hon hade lovat att leka med S, så hon kom överens med S om att de skulle leka 13.30. 
När tiden närmade sig kl.13 sa att jag att det är dags att T går hem för vi ska iväg på annat. Såklart kommer frågan från T "vad ska ni göra?". Jag försöker slingra mig men lyckas inte för T ställer frågan igen. Jag svarar att vi ska till affärer och sen fika på nåt mysigt café. 
Jag ser hur min dotter tittar på mig när jag står där och ljuger rakt upp och ner för hennes kompis.

Det dröjer inte länge förrän jag börjar rannsaka mig själv, vad är det jag lär ut till min dotter? Att ljuga!

När T hade gått hem så pratade jag med min dotter och berättade att jag fick dåligt samvete för jag gjorde fel. Min dotter försöker trösta mig med att jag gör inget fel, som så fina lojala ungar i den åldern gör, men jag höll fast vid att jag ljög och det var fel men livet är svårt och jag tänkte att jag inte ville att T skulle bli ledsen över att hon ska iväg till S och leka vidare med honom. (De funkar inte ihop att leka 3.)

Vi pratade om det svåra att om S berättar i skolan hur kul de hade i söndags när T hör det så kommer hon bli jätteledsen. Såklart. Lögner är aldrig bra. 

Vi avslutade samtalet med frågan vad som är bäst att göra, men vi hade inget bra svar på det just då. 

Jag har själv vuxit upp i en familj med alkoholism och en av medberoendes dåliga egenskaper är att man lär sig ljuga utan att man egentligen vet varför man gör det, för att skydda och dölja det som pågår hemma. Jag har fått jobba med det själv jättemycket med att stanna upp, bli medveten om det och säga sanningen istället. Jag har lyckats men så händer det vid enstaka tillfällen igen, men nu för min dotter och det känns så fel i samvetet. 

Hur hanterar ni detta? 
Eller hur hjälper ni era barn att hantera kompisar? 
Låter ni barnen sköta det själva, och lära sig självmant?
Eller lär ni ut till era barn hur man sköter sina vänskapsrelationer på ett schysst sätt?