Barn med panikångest på natten

Min äldste son hade nattskräck en period i 4-5-års åldern. De tips vi fick var att reglera temperaturen (var han för varm eller för kall), ställa sängen i ett ombonat hörn så att den känns trygg och mysig, ha nattlampa, väcka till honom några minuter innan han brukade vakna till för att ställa om sömnfaserna, experimentera med när sista måltiden innan natten intogs.

Min son hade bara sina episoder under de första två, tre timmarna efter det att han somnade, så ganska ofta kunde jag eller hans pappa sitta nära honom och direkt se när han började sova lite oroligt. Skakade man honom mjukt då och talade lite lugnande så gick han inte in i det där stadiet.

För oss funkade det bäst att väcka till honom ordentligt om han var mitt uppe i en episod, så att han kunde lugna ner sig och somna om. Annars fortsatte det under mycket längre tid.

Om det varit mitt barn och om det skedde återkommande så hade jag tagit honom till en barnpsykolog, för att få rådgivning.

Jag känner verkligen igen mig i er sons beskrivning. Jag hade nattskräck. När jag fick feber så kunde jag även ibland uppleva samma mitt på dagen. Jag hade nattskräck ganska ofta men ju äldre jag gled desto mer sällan fick jag det. Jag är 28 nu och gissningsvis hade jag nattskräck senast när jag var ca 12.

Det finns ju andra sorters svåra mardrömmar som inte är specifikt nattskräck. Jag har återkommande mardrömmar som gör mig livrädd, jag vaknar och i allt mellan 30 sekunder till föera minuter är jag kvar i drömmen och upplever att jag ser, hör och känner på riktigt. Det är verkligen en halvmeterstor spindel på väggen eller jag känner verkligen en hand runt min hals osv. Jag tror det är en variant på sömnparalys. (sv.m.wikipedia.org/wiki/Sömnparalys) Det sker oftare i perioder då jag är trött, stressad och sover dåligt i övrigt.

Jag har tagit upp detta med läkare två gånger men mest fått axelryckningar som tillbaka. Även om det är hemskt när det händer verkar det inte finnas så mycket att göra tyvärr.

Å!

Men var du ?vaken? när du hade nattskräck? Och mindes det efteråt? Jag trodde att man var helt omedveten vid nattskräck.

Vad hjälpte dig?

Det måste kanske inte alltid vara en dröm utan bara en känsla som du beskriver. Jag tänker på det han säger att han inte riktigt ser er att vissa delar av honom är vaken och andra sover/drömmer som det kan bli i sömnparalys.

Hur påverkas han av det här i övrigt? Är han exempelvis rädd för att somna? Jag tänker att om han själv inte mår dåligt av det annars än när det händer så gör ni nog det bästa ni kan göra redan. Men går det ut över hans vardag så är det bra att försöka hitta en barnpsykolog.

[quote=79250567][quote-nick]eemeliee skrev 2018-11-30 00:24:13 följande:[/quote-nick]Ja, jag minns exakt hur det kändes och hur jag upplevde det. Men när du säger det så blir jag också osäker på om det var nattskräck jag hade eller något annat. Vi har kallat det för nattskräck hemma. Min pappa och bror hade det också och jag är ganska säker på att dom också kommer ihåg, kan dock inte svära på det.

Som någon tidigare skrev så kan det ju vara värt att ta kontakt med vården.

Det gick över efter en stund, har dock inget tidsperspektiv. Tyckte att det kändes bättre om jag fokuserade på något specifikt. Ett exempel är att jag knappade på en miniräknare. Jag brukade också knåda på min mage för att försäkra mig om att allt inte var hårt. Tyckte också att det blev bättre när pappa strök mig över ryggen eller höll om mig.[/

Det låter väldigt likt vår son!

Att fokusera på ngt annat hjälper (en sång, en film eller bara prickarna i taket).

Och han behöver också berörning, för att försäkra sig om att vi är nära, då allt annat könns långt bort.

Får jag fråga; har du/ni haft problem med ångest etc som vuxna?

Jag funderar ju så om detta är ångestattacker. Och om de kommer hänga med honom längre om vi inte söker hjälp. Samtidigt upplever jag att han får den bearbetning/hjälp han behöver av oss bara genom att vi finns nära, är lugna och sedan samtalar om det.

Jag har inte haft någon ångestproblematik alls och så vitt jag vet så har inte pappa eller brorsan haft det heller.