Abort eller behålla?

Behåll barnet och ta så mycket som möjligt hjälp utifrån. Psykolog eller någon annan du kan prata med och be att din man hjälper dig mer. Du behöver mycket stöd. Tala om det för det nya arbetsgivaren att du är gravid och kan inte jobba heltid. Försök släppa all oro som kommer.

Jag skulle absolut INTE skaffa ett till barn med den där "mannen"! Att du ens är kvar!

Var din man föräldraledig något med ert första barn? Om ni skaffar fler barn bör han ta störta delen av föräldraledigheten så att han måste ta ansvar över barn och hem, för att dels inse hur mycket jobb det är men även så att du får utveckla din karriär.

Hej!
Här kommer ett lite längre inlägg, hoppas det är ok att jag delar med min av mina personliga erfarenheter. Men en fråga om abort och stormiga relationer är komplex, och därför kan man inte bara häva ur sig en mening eller två tänker jag... 

Men,
Så tuff start som mamma du fått. De första åren är sällan lätta, och många av oss upplever en isolation. Det blir ju inte bättre av att din man inte förstår. Jag tycker det är klokt som någon skrev här, att vid nästa barn och föräldraledighet så förvänta dig att han ska vara hemma själv med barnet en längre period (inte bara sommar). 
Min man var hemma med vår första 1,5 år. Det har verkligen gjort att han förstått vilket arbete det är att vara föräldraledig när vi fick fler barn. 

Sänk kraven. Huset, trädgården och matlagningen behöver inte vara perfekt. Fastän man ofta faller i den "gropen", den där där hur lyckad man är syns utifrån. Men det stämmer inte och det vet nog alla innerst inne. Många av oss är prestationsprinsessor. Men det vi och våra barn behöver allra mest är närvaro och samvaro - inte en klippt gräsmatta. 

Sen finns det inget som säger att barn nummer två kommer vara lika krävande som barn nummer ett var för er. Vårt första var en sån där "lätt bebis" vår andra var jätte jobbig. Nu när de är äldre är allt lättare och de har en enorm glädje av varandra som syskon. Nu väntar vi nummer tre, jag hoppas såklart som alla föräldrar på en "lätt bebis". Men kärleken till våra barn beror ju inte på om de är lätta eller ej de första levnadsåren. Det är fantastiskt att ha fler barn och en lite större familj, trots att det också kan ställa högre krav på samarbete mellan vuxna och tydliga rutiner/struktur. 

Vad gäller frågan om abort så brukar just det att du är tveksam till det vara en indikator på att det inte är ett klokt val. Vad säger ditt hjärta? 
Vilket beslut tror du att du kommer kunna leva med om 10 år, när de korta åren som småbarnsmamma flugit förbi? Ditt barn i magen må vara litet, men det är redan skapat och det finns där redan. 

För dig, ditt första barn och för ditt barn i magens skull är nog det bästa beslutet att behålla barnet. Men ta ner kraven och hitta stöd. Samt ställ krav på att din man ska bli mer delaktig. Kanske kan ni båda behöva söka gemensam hjälp utifrån?

När vi väntade vårt andra barn var det väldigt stormigt i vår relation. Jag kände mig som den enda vuxna och att jag var den som drog hela hemlasset, jag upplevde mig också isolerad. Jag tappar orden lätt när jag blir upprörd, eller säger sådant som bara sårar. Så jag skrev ett långt mail till min man. Där jag berättade sakligt om vad jag känner, gav exempel på varför och vad jag förväntade mig av min man och pappa till mina barn. Jag gav honom också ca. 6 månader på sig att visa att han menade allvar med vår familj och att han var beredd att ta det ansvaret han behövde. 

Det var en jobbig period, och klart jag själv hade del i hur vår relation mådde då. Men han visade verkligen att han ändrade sina prioriteringar och gav familjen främsta platsen och han tog sitt ansvar både som äkta make och förälder. 
Det största problemet för oss var att vi hade börjat ta varandra för givet och hade orealistiska förväntningar på varandra. När jag gav en deadline (trots att det var jobbigt) förstod han att jag menade allvar. Och jag förstod senare vad jag behöver jobba på också. 

Stort lycka till! Jag hoppas att du finner en väg fram. 

Hej! Jag känner igen den situation du är i. Jag har själv två barn, en på 2,5 och den yngre på 10 månader. Min man förstår inte riktigt hur en vanlig dag här hemma ser ut. Personligen brukar jag be om hjälp och om det inte händer nåt, så pratar vi med ett par som varit gifta i 20 år. Jag har kommit till en punkt där jag snart börjar ställa ultimatum -antingen får min man skärpa sig eller så drar jag. Jag resonerar som att om jag bodde själv med barnen så skulle jag faktiskt ha det lättare eftersom jag åtminstone inte behöver städa upp efter min man. Jag vill såklart helst att vi ska komma till en lösning på problemet innan en evt separation. Vad gäller din nya tjänst, så kan du väl bara tacka ja och sen gå på föräldraledighet när den tid kommer och sen komma tillbaka efter ledigheten. Som du själv skriver, så är det ju synd om det barn du har går miste om ett syskon då det ej finns garanti för att du kan bli gravid igen. Dessutom -jobb kommer alltid att finnas, men inte alltid möjlighet att få barn. En abort kan komma att bli ett trauma (vilket jag själv upplevt). Hoppas du har föräldrar/ syskon/ vänner som kan hjälpa dig vidare. Evt fundera på att prata med en rådgivare ang din man og kanske helst tillsammans med honom. Kram o allt gott

Alltså va fan! Män måste börja ta ansvar för sina barn!!
Skaffa barn gör man tillsammans (om man gör det i en relation) och man har lika mycket ansvar för barnen oavsett vad man betalat för ett hus eller vad man jobbar med. Vi har världens bästa förutsättningar för män att vara föräldralediga, det är ju för fasen skottat ända fram till dörren...men det är väl ett för långt steg att gå det här med att ta ett eget ansvar. Jävligt svårt för vissa karlar. 

Ursäkta ranten!
Jag kan inte säga vad du ska göra. Men det är ingen omöjlighet att behålla barnet, låta pappan ta en större del av föräldraledigheten så att du kan tacka ja till och påbörja ditt drömjobb. Det är inte mer än rätt. Sen behöver du prata med honom om det innan så att ni kan komma överens om en deal. Låter så tråkigt att ha det så här i en relation. Blir ledsen när jag läser det. 

Jag gjorde abort en gång pga att min sambo inte ville behålla barnet. Det har jag ångrat sedan dess. Jag fick dra med honom till både familjerådgivning och en kurator för att han skulle inse att hans motstånd låg i rädslor från hans tidigare erfarenheter och att läget är ett helt annat nu. Idag väntar vi vårt första gemensamma barn och han är minst lika förväntansfull och glad som jag. Trodde inte det var möjligt för ett par år sedan - men att prata, stöta och blöta med tålamod och mod kan vända saker till det bättre. Vill bara skicka med det <3 
Jag hoppas du kommer fram till ett beslut som känns bra för dig. Prata med din man, han behöver skärpa sig. 

Det är en människa.

Ditt barn.

Döda det inte utan snälla be om hjälp i stället!

Det finns människor som gärna hjälper dig med ditt barn.

Jag har varit i din situation, med tre barn.

Jag fixade det och älskar min lilla söta dotter som jag inte klarare att ta livet av, vilket jag är mycket glad över!

Dina barn har du alltid kvar, även om 30 år när du är 60 (?) år. :)

Då har du kanske fått barnbarn av din son eller dotter som du valde att ge livet.

Tänk framåt.

Kramar!

Det är en människa.

Ditt barn.

Döda det inte utan snälla be om hjälp i stället!

Det finns människor som gärna hjälper dig med ditt barn.

Jag har varit i din situation, med tre barn.

Jag fixade det och älskar min lilla söta dotter som jag inte klarare att ta livet av, vilket jag är mycket glad över!

Dina barn har du alltid kvar, även om 30 år när du är 60 (?) år. :)

Då har du kanske fått barnbarn av din son eller dotter som du valde att ge livet.

Tänk framåt.

Kramar!

Behåll barnet!

Jag har två barn och gjort en abort. Då jag gjorde abort var jag 110 procent säker på att jag inte ville ha barnet. En abort är tuff att genomgå. Jag har aldrig ångrat min abort, men JAG skulle aldrig genomgå en abort om jag tvekade. Mina barn har jag aldrig ångrat heller.

Försöker bara ge ett gott råd. Lycka till!