24 år: ensam på nyårsafton

Har varit uppe och försökt plugga men det enda jag har tänkt på den senaste halvtimmen har varit vem jag ska fira nyår med och vart.

Läser på högskolenivå efter ett uppehåll så känner inte de jag går med och det gör inte saken bättre att vi har haft självständigt arbete hela terminen... Känner ingen i staden jag bor i och i min hemstad har alla jag brukade umgås med förut skaffat nya liv på nya ställen. En del har barn, en del är utomlands, en del har försvunnit, en del bor på andra ställen... Alla har planer och jag har inte umgåtts med dem på flera år. De enda jag umgåtts med är arbetskamrater på AW men vi blev inte så nära, mest på grund av ålderskillnad.

Fyller snart 24. Är obegripligt ensam och det finns olika skäl till det. Det enda jag har är tre familjemedlemmar som av diverse skäl inte är alternativ till nyårssällskap. Dessutom vill jag helst dansa till hög musik och med ett halvfullt glas skrika Gott nytt år till främlingar på någon klubb. Och då vill jag helst inte vara utan sällskap. Jag är för blyg för det.

Trots min ensamhet så känner jag (igen) de flesta i min hemstad som är jämngamla. Jag studerar till att i framtiden arbeta med människor och har varje sommar jobbat antingen på gymnasieskolor (vikariat och undervisande på sommarskola), funktionsnedsatta (boendestödjare) och på andra ställen där jag mött lite yngre, jämngamla och äldre som har barn som är i min ålder. På grund av det här så är det ännu mer känsligt för mig att visa mig ensam. Det hände en kväll i somras och jag fick kommentaren "på dagarna hjälper du andra men på kvällarna behöver du hjälp", det var menat som ett skämt men det låg väl lite misstänkt sanning i det eftersom att jag satt själv på krogen.

Det jobbiga stannar inte där. Som relativt ung kvinna, är det många killar/män i min ålder som gärna kommer fram, tittar nyfiket/undrandes och söker kontakt. Vissa gör det särskilt när man sitter ensam, andra vågar inte men vill. Såklart vill en del inte, beroende på deras status och smak... Men ni förstår vad jag menar. 
Men det jobbigaste är nog skammen av att se människor man gick i samma klass med när man var 5, 10, 15, 19. Och så sitter man där ensam och den där killen som alltid trakasserade en/mig hånflinar och dricker sin öl bland sitt nya, tuffa gäng.

Jag har alltid varit lugn, tystlåten och glad ända tills jag blev mobbad på grund av falska rykten. Innan var jag omtyckt men efteråt var inget sig likt och det fortsatte ända upp tills mitt tjugofjärde år. Människorna som jagade bort mig från min skola då, fortsätter än idag att förnedra mig på olika sätt. De kan låta bli att hälsa med flit (det är det mildaste), hånle, himla med ögonen, stirra i syfte att jag ska skämmas eller känna mig hotad, peka och skratta. Ja, jämnåriga gör så, det är sant. Det är dock inte många men en del gör så och jag fick 6 klasser á 20-30 pers emot mig innan jag bytte skola. Och på den nya skolan blev jag mobbad, så även där skaffade jag mig ofrivilligt fiender.

Överväger att ta bort en del av texten eftersom att jag kom in på annat än planerat men låter den vara kvar. Allt det som står utgör en grund för att jag ska känna mig otrygg i att träffa nya. Vi bor inte i ett jättestort land och på högskolan har jag träffat människor som har direkta kopplingar till människor som vill se mig misslyckas och förbli på botten.

Bland allt detta finns det en olycklig kärlekshistoria som slutade i konflikt. Den människan behöver jag också akta mig för, särskilt eftersom att han rakt och ärligt önskat mig det värsta, förnedrat mig inför andra och flinat mig i ansiktet när alla tittat på. 

Jag har funderat på att boka ett rum någonstans i Stockholm, gå till en nattklubb helt själv och sätta mig och bara le och dricka något litet så jag kan lita på att jag hittar ut och till mitt rum. Problemet är ju den ångesten som kommer komma om jag återvänder helt själv och inte har sagt ett pip till fler än de som arbetar på klubben och runtom. Och resan hem ifrån Stockholm... Usch. Fyfan, nej. Det är för riskabelt.

Det lindrigaste alternativet är väl att bara vara hemma, dra ut en sväng och titta på fyrverkerierna och sedan gå hem. Konsekvensen är att någon av mina grannar, folket jag handlar från eller högskolestudenter som bara vet mitt namn ser mig helt själv.

Jag vill bara inte göra om det... Det har redan varit så... Kommer därför inte ens ha någon lust att gå ut.

Det bästa är kanske bara att sova bort dagen eller titta ut genom fönstret.

Vad tycker ni? Hur skulle ni göra och tänka?