Farmor gör skillnad på barnbarn - hur bemöter man det?

Tror att det så klart inte är så mycket du kan göra.

Det handlar nog om många faktorer i det här:
1 timme och 45 minuter är jättelång resväg
och förstod jag det hela rätt också att ni bor i Danmark medan farföräldrarna i Sverige? Då får man lägga till broavgift också.
Det blir en ekonomisk utgift också.

Sedan är dina barn små - det kräver alltid övernattning och dina svärföräldrar kanske inte vill ha hela ansvaret över en femåring i flera dagar och nätter. Vad skulle hänt om han vaknade mitt i natten och längtade hem?
Det är en väldig skillnad på att ta hand om en 9 och 12 åring som dessutom bor grannar och inte behöver någonsin övernattning.

Felet du gjorde var att låta din son ringa själv till sin farmor så hon var tvungen att säga det själv till honom, klart han blir ledsen. Hur hade du förresten tänkt att han skulle komma till henne? Sade du till honom att han skulle ringa dit och be att de hämtade honom?
Han förstår ju såklart inte att skillnaden på att ta hand om en femåring eller en 9 / 12 åring, eller resvägen 1 timme och 45 minuter.

Sedan undrar jag lite över din mans syster - är hon ensamstående? Det kanske var därför som föräldrarna flyttade nära?

Tror faktiskt inte att det ursprungligen handlar om att farföräldrarna tycker sämre om dina barn utan att det handlar om praktiska ting.
Dessutom när de nu bor nära sina andra barnbarn blir det naturligt också att de utvecklar en närmare relation till dem just nu.

Det som du och din man får göra är att helt enkelt ta med barnen och resa dit (din man ensam med barnen om du inte kan följa) tills dess att dina barn är så stora så att de kan resa själva. Detta för att upprätthålla och befästa att dina barn får en bra relation till sina farföräldrar - snart kan de resa själva.

Det här handlar inte om att du skall få avlastning, du har själv valt att skaffa de barn du har, eller, tror jag, att farföräldrarna i grunden gör skillnad på sina barnbarn utan att det är praktiska saker som gjort att det blivit så här.
Tror det är viktigt såhär att du tänker så. Det handlar inte om att de inte tycker om dina barn - hade ni bott grannar hade det nog helt klart varit annorlunda.

Det är nu erat ansvar (mycket din mans skulle jag vilja säga) att långsiktigt bygga på så att dina barnbarn kan få en bra relation med sina farföräldrar.
Må låta hårt men jag tror du blandar ihop två saker:
1) din önskan om avlastning.
2) att farföräldrarna skulle tycka mindre om några av sina barnbarn.

Här är mina förslag:

sluta att bråka om detta er emellan, det är inte din sambos fel att hans föräldrar företar sig egna val om hur de vill fördela sitt engagemang och det är orättvist av dig att plåga honom med det.

Sluta försöka. 

Släpp tanken på att koppla in en terapeut som ska fixa hur du önskar att relationen mellan era barn och dina svärföräldrar ska se ut. Man kan inte tvinga människor till umgänge. 

Se er om efter en extra-farmor/farfar eller annan pålitlig barnvakt om ni är i behov av sådan.

Och förstod jag det hela rätt att ni föreslagit att ni skulle kört över två sjuka småbarn (1 timme och 45 minuters resväg) till sina farföräldrar?
Låter ju faktiskt inte klokt.
Sätta två sjuka barn i bilen och sedan köra dem så långt och så skulle de dessutom inte få vara sjuka hemma utan i en ny miljö där de inte har sina grejor utan måste bli sysselsatta av sina farföräldrar (när de dessutom är sjuka).

Mina föräldrar har 6 barnbarn, det är den bortskämda lillasystern som har ett hus med renoveringsbehov och båda jobbar heltid som får mest hjälp.
Mina svärföräldrar har 7 barnbarn och där är det den familjen som skaffade barn tidigt när mormor och morfar fortfarande hade orken som fått mest hjälp.
Detta har inte mycket att göra med att de skulle gilla sina barnbarn olika mycket.

Mina föräldrar har 6 barnbarn, det är den bortskämda lillasystern som har ett hus med renoveringsbehov och båda jobbar heltid som får mest hjälp.
Mina svärföräldrar har 7 barnbarn och där är det den familjen som skaffade barn tidigt när mormor och morfar fortfarande hade orken som fått mest hjälp.
Detta har inte mycket att göra med att de skulle gilla sina barnbarn olika mycket.

Skaffa barnvakt till det praktiska. Bor man långt från släkt så är det nödvändigt för att överleva - tro mig. Det är faktiskt en extra kostnad att flytta långt.

Jobba på relationen mellan barnbarn och farföräldrar. Skype, telefonsamtal (kanske kan de läsa en gonattsaga?), ta alla möjligheter att åka dit och se till att de vet om att de alltid är välkomna till er. Kanske kan de spela något on line spel tillsammans? Ibland när vi har födelsedagsmiddag eller bara en lyxig frukost deltar mormor via FaceTime. Mina barn träffar mina föräldrar 2, 3 gånger per år, ett par veckor i stöten, och de har en fantastiskt fin relation. 

Det är väl knappast din sambos fel att svärföräldrarna inte känner att de orkar ta hand om era barn ?

De är i en intensiv ålder, ni har ett logistiskt problem samt att de andra barn barnen bor mycket närmare.

Sen finns det ingenting som säger att de måste behandla barn barnen rättvist i tid vid umgänge osv. De kanske helt enkelt föredrar de större barnen nu när de är äldre.

Haller med det forsta inlagget att det handlar om praktiska grejjer. Det ar MYCKET lattare att hjalpa nagon som bor nara. Da gar det att hjalpa till helt spontant lite da och da nar tiden tillater.

Jag bor i Malmo och skulle INTE vilja passa sjuka barn i Danmark. Trots att man under alla ar sett dansk TV osv. sa fattar man noll nar det verkligen galler. Hur skulle man klara sig under ett lakarbesok? "Halvfems" och "halvfjers" gar val an, men resten av groten den snackas - i en krissituation med ett sjukt barn... Skulle aldrig vaga. 

Har dessutom last nagonstans att det absolut farligaste for aldre manniskor ar barnbarn, sa att bringa sjukdom och bakterier hem till aldre manniskor ar inte en hitt. Svagerskans barn ar ju hos dem titt som tatt, sa de kanske ar vana vid dessa bakterier och kan dessutom halla sig undan pa ett annat satt dvs. passa dem hemma hos svagerskan under nagra timmar (och inte hemma hos sig sjalv). Vara extra forsiktiga - vadra ut mycket, ha munskydd, byta klader direkt efter, sprita handerna osv, och inte ta hem det till sig sjalv s a s. Detta gar ju inte om de har utlandska barn boende hos dem under sjukdomen. Kan era danskskrivna barn ens ga till doktorn i Sverige? Hur funkar det? Och man aker INTE omkring langvaga med sjuka barn (stackars barn). Man betalar for barnvakt istallet.

Talar dina barn svenska? Finns det nagon sprakforbistring som kan gora det svart att umgas med dina barn?

Eftersom det ar ni som flyttat utomlands sa ligger det pa ER att bygga upp relationen och ta er till DEM. Det ar ju ni som har valt att bo dar ni bor. Varfor inte hyra en stuga nara svarmor/svagerskan i sommar, sa att ni har en chans att riktigt umgas och skapa fina minnen tillsammans (INTE valdgasta och bo hos dem, da kommer ni bara att ga varandra pa nerverna. Alla behover sin egen space for en bra relation).

Lycka till!

Hej TS!

Jag förstår hur det känns. Mina morföräldrar favoriserade alla barnbarn framför mig och mig ville de inte träffa. T.om min syster ville de hellre träffa och sa att hon finns i deras hjärtan medan mig säger de att de inte har någon relation till. Det svider. De kom varken på min student, när jag fyllde år eller tog examen som de gjorde på alla andra barnbarns liknande saker. Däremot fick jag veta av min mamma att det blev extremt ledsna över att de inte blev bjudna på mitt bröllop. Idag vill jag inte ha något med min mammas släkt att göra överhuvudtaget.

Tyvärr finns det inte så mycket man kan göra åt att det favoriseras mer än att det är tråkigt. Förstår din känsla helt dock. Det svider.

Vill tillägga att jag bodde nästan grannar med mina morföräldrar så i mitt fall handlade det inte om att jag bodde långt bort.