Varför är det så svårt att veta vad man vill???

26 år... Herregud :( Kan knte ens föreställa mig hur svårt detta är att reda ut inom dig.

Jag tror det viktiga är att börja rikta funderingarna kring ?vad vill jag?. Och konstant fråga dig själv det.... efter en tid kommer det leda till att du per automatik ger dig själv den kärleken å stödet du verkligen behöver få från dig själv. Det tror jag är det första steget i att komma fram till nått inombords. Att tom börja känna vad du vill. Precis som du nämner så kan det efter så lång tid ibland vara svårt att veta vem man är utan varandra. Och då är det svårt att ta ett beslut själv. Så börja ta reda på vad du vill. Vad som är viktigt för dig. OBEROENDE av vad han kan ge. Anpassa inte vad som är viktigt för sig, baserat på er relations begränsningar.

Tex: ?det är viktigt för mig att känna mig trygg att vara mig själv i min mans närhet?

Om du inser att din man får dig att stänga dig mer och mer... ja då betyder det att något som är viktigt för dig inte uppfylls i er relation. Ju mer du inser vad som är viktigt för dig, och tydligare ser om det uppfylls eller ej, desto tydligare blir det för dig vad du vill med er relation.

Tack för att du orkade läsa mitt svammel och för att du tog dig tid att svara! Jag behöver vrida och vända på saker och ting med andra, men detta har jag burit inom mig i flera år nu, så det är bara kaos i huvudet.

Jag tror att jag egentligen vet vad jag vill, men jag måste samla mod att välja ett nytt liv och att stå fast vid mitt beslut även om jag gör en annan person ledsen.

Jag måste fråga... hur ser din man på detta? Det är inte helt ovanligt att ena parten redan bestämt sig men inte vågar ta beslutet. Ofta för att denna inte vill se ut som the bad guy. Det låter som din upplevelse är att du försöker å försöker men inte han.

Har du ställt hobom mot väggen nångång och tvingat honom svara på frågan : VILL du att vi ska ha det bra eller vill du inte vara i denna relation?

Du nämner att han anklagat dig för otrohet... och nu utgår jag självfallet enbart från ditt inlägg å att du talar sanning såklart. Om det verkligen är taget från luften så är det ett effektivt sätt att stöta bort någon genom att anklaga den andra för saker... så att denna ska ge upp och lämna istället. Av ren uppgivenhet.

Sammantaget baserat på ditt inlägg låter det som han vill avsluta men vågar inte. Att han försöker få dig att ge upp och sluta försöka. Jag vet såklart inget om hans version, det vill jag påpeka.

Men har ni barn som fortfarande bor hemma, så är det ännu större risk att det är just så det ligger till: han vill inte anses vara lämnaren... även fast han bakom stängd dörrar faktiskt är det.

Mitt spontana intryck - jag kan ha fel - är att ni aldrig riktigt har passat bra ihop och bara har kämpat i alla år och nu börjar luften går ur? Kan det stämma eller ligger jag helt fel? Jag har själv märkt, när jag separerade efter en 14-årig relation att den relationen egentligen aldrig har fungerat. Man vet det först när man har haft en relation som är raka motsatsen. Numera har jag varit med en man i drygt 10 år som det funkar klockrent med.

Och jag märkte i slutet med mitt ex att vi egentligen båda kämpade och kompromissade, men det blev aldrig bra. Och då trodde jag ändå att vi ju hade så mycket gemensamt. Visst, vi hade samma yrke och till stor del samma intressen - men han var negativ och cynisk, och jag en optimist. Han var seg och smådeppig och jag sprallig och snabbtänkt. Om vi hamnade i någon personlig diskussion, konflikt eller missförstånd, så kunde vi inte riktigt enas. Han förstod mig inte. Fortfarande efter många år kunde han missförstå mig helt.

Det gör inte min nuvarande partner. Jag hade nästan gett upp att försöka berätta för nån annan människa om jag t.ex. hade en massa jobbiga tankar, var lite små-deppig och tyckte själv det var rörigt. Men om jag berättar det för min partner, så förstår han absolut. Och inte bara det, han vet även rätt råd och hur han ska förmedla det på bästa sättet. Han är perfekt. Och tvärtom, om han har något problem så funkar det lika bra. Så är det nog när man passar ihop.

Men man kanske inte tror att det finns om  man inte varit med om det. Det ÄR viktigt att man passar ihop. Kanske är ni helt enkelt inte så bra för varandra?

Det känns som att han vill att det är jag som ska uttala orden att jag ger upp. Jag upplever att han har ganska mycket offer och martyr i sig. För någon månad sedan skrev han ett mail till mig att han hade kommit på att han älskade mig, men det är inget han har visat. På flera år. Och jag säger inte att jag har gjort det heller... Om jag vänder frågan till honom säger han att "det spelar ingen roll och det har aldrig spelat någon roll vad jag tycker".

När vi har det dåligt existerar min sexlust över huvudtaget inte. Jag behöver närhet och trygghet först, men han behöver sex för att visa vänlighet. Jag har aldrig ens tänkt tanken att vara otrogen och hade jag gjort det så hade det liksom inte ens funnits någon att utöva otrohet med  Avsaknaden av sex gör att han förutsätter att då måste det ju finnas någon annan, men jag har inte samma behov som han. Idag skulle jag gå till mataffären och köpa en ingrediens som saknades till middagen. Passade på att gå inom några klädaffärer för att kolla efter kläder till jul till barnen. Då fick jag ett SMS om att det tog lång tid att köpa mat. Det känns så obehagligt att känna sig bevakad och misstänkt. Och jag fattar liksom inte vart den här mannen har kommit ifrån efter alla dessa år... Som sagt... detta är min version och mina upplevelser...

Det är kanske som du säger. Vi har haft det bra, men han har alltid haft ett svårt humör. Långsint och det är jag som har fjäskat för honom för att få honom på bra humör igen. Jag orkar inte fjäska längre och det är väl en del i att vi har den här krisen. Han är i princip min första pojkvän. Vi blev tillsammans när vi gick på gymnasiet. Två unga "ofärdiga" människor som inte vet vad eller vilka de är utan varandra...