Tittar ni på tv när era barn är hemma? Här undrar jag inte om barnen tittar på utan om ni som vuxna låter ni själva att ha lite "egen tid" och titta på tv när era barn är hemma?
Jag vänder mig i förstahand till er som har barn i 2-6 år. Men alla får svara. Skriv gärna även hur gamla är barnen
Fast barnen sov väl hemma?
Absolut, inte hela tiden, men morgonnyheterna och kanske en liten stund på eftermiddagen. Hushållssysslorna är han med på, nu är han 1år och kan hjälpa till att hålla i saker och älskar att vara med mig och städa och laga mat, det är ju också tid man umgås med sina barn? Sedan ser jag till att vi har några stunder varje dag då vi gör saker för honom, jag sitter på golvet och leker med honom, vi läser böcker och sjunger. Ibland leker han som bäst (använder sin kreativitet) när jag är där men sysslar med något annat, så han har tryggheten av mig alldeles intill men han kan utforska och göra saker själv. Tror inte man gör barnen en tjänst genom att bara ägna all deras vakna tid åt dem, barn behöver också space att få utforska och leka på egen hand.
Ja. Men frågan var om man ser på TV när barnen är _hemma_, och det är de mig veterligen även när de sover.
Det är svårt. Säg att det är eftermiddag, klockan är fem på en lördag, mörkt ute. Barnen leker fridfullt. Då tänker jag att jag vill se TV. Slår på nåt barnvänligt (alltså Bonde söker fru snarare än När lammen tystnar). Då kommer nästan alltid treåringen och vill se barnprogram. Om jag vill se klart så sitter hon bredvid och ställer tusen frågor. Sen vill hon se nåt hon vill välja.
Så nej, just TV funkar oftast inte även om jag provat.
Från den dagen mitt första barn föddes avstod jag från tv-tittande och allt annan nöje också (röka, läsa, lyssna ljudböcker/musik, ta mig iväg till gym / teater / bio osv.) när de är vakna och hemma med mig. Jag ägnar mig åt barnen och deras sysselsättning all tid , även hushållssysslor sköter jag när de sover/är på dagis/är på utflykt med min sambo. Jag började bli ganska trött på den. Det känns ibland så att livet är tråkig (knappast rätt ord) men att det borde vara något mer än så. Vi har alltid haft olika synpunkter runt det med min sambo som tycker att jag är strängt mot mig själv och alla andra vuxna som har att göra med mina barn, och att jag skämmer bort våra barn.
I min värld alltså ägnar man sig åt sina barn när de är hemma och vakna. Nu vill jag veta hur är det i verkligheten. (Och undrar kanske litegrann om jag blir en dålig förälder om jag tittar på tv någon halv timme / dag ? Jag vet det låter löjligt -- men det var inte alls löjligt när jag startade tråden :) )
Från den dagen mitt första barn föddes avstod jag från tv-tittande och allt annan nöje också (röka, läsa, lyssna ljudböcker/musik, ta mig iväg till gym / teater / bio osv.) när de är vakna och hemma med mig. Jag ägnar mig åt barnen och deras sysselsättning all tid , även hushållssysslor sköter jag när de sover/är på dagis/är på utflykt med min sambo. Jag började bli ganska trött på den. Det känns ibland så att livet är tråkig (knappast rätt ord) men att det borde vara något mer än så. Vi har alltid haft olika synpunkter runt det med min sambo som tycker att jag är strängt mot mig själv och alla andra vuxna som har att göra med mina barn, och att jag skämmer bort våra barn.
I min värld alltså ägnar man sig åt sina barn när de är hemma och vakna. Nu vill jag veta hur är det i verkligheten. (Och undrar kanske litegrann om jag blir en dålig förälder om jag tittar på tv någon halv timme / dag ? Jag vet det låter löjligt -- men det var inte alls löjligt när jag startade tråden :) )
Från den dagen mitt första barn föddes avstod jag från tv-tittande och allt annan nöje också (röka, läsa, lyssna ljudböcker/musik, ta mig iväg till gym / teater / bio osv.) när de är vakna och hemma med mig. Jag ägnar mig åt barnen och deras sysselsättning all tid , även hushållssysslor sköter jag när de sover/är på dagis/är på utflykt med min sambo. Jag började bli ganska trött på den. Det känns ibland så att livet är tråkig (knappast rätt ord) men att det borde vara något mer än så. Vi har alltid haft olika synpunkter runt det med min sambo som tycker att jag är strängt mot mig själv och alla andra vuxna som har att göra med mina barn, och att jag skämmer bort våra barn.
I min värld alltså ägnar man sig åt sina barn när de är hemma och vakna. Nu vill jag veta hur är det i verkligheten. (Och undrar kanske litegrann om jag blir en dålig förälder om jag tittar på tv någon halv timme / dag ? Jag vet det låter löjligt -- men det var inte alls löjligt när jag startade tråden :) )
Ja, det gjorde jag.
Jag kände en kvinna som en gång sa:
- "vi stänger av ljudet på TV:n om kvällarna och sitter och tittar på TV utan ljud, för att inte störa barnet"
- Vad fan, svarade jag. Går ni på tår för att inte störa er unge?
- Ja, svarade hon.
- Det låter sjukt, sa jag.
Vad har hänt med samhället där vuxna inte längre kan titta på TV i sina egna hus som de betalar för sina egna pengar? För att inte "störa" sitt barn.
Det har ju helt slagit om bakfoten det här. Skärpning föräldrar!
Jag tror inte att många föräldrar ägnar all sin vakna tid åt sina små barn. De går ofta långa dagar på förskola och sen ägnar sig föräldrar till stor del åt hushållsarbete samt TV, andra skärmar, träning etc. Risken att något barn idag skulle få för mycket tid med sina föräldrar är väldigt liten.
Missade tyvärr TS svar på bakgrunden till frågan. TS min uppfattning är att du behöver tid för dig själv också! Mycket lovvärt att du engagerar dig i dina barn, men se till att ta hand om dig själv också! Låt mannen ta hand om sina barn ibland och gör något för dig själv, bra om ni får tid för er som par ibland också.