Barnvakt för första gången

Relationen mellan min son och hans farföräldrar är väl ganska bra. Vi hälsar ofta på hos dem så det är absolut kända ansikten. Dock så kan jag själv uppleva dem som lite "försiktiga" i deras sätt att vara och de vet inte fullt ut hur vår son funkar. Men de är absolut inte dåliga människor på något vis.

Jag hade nog gjort ett "genrep" först, när svärisarna får passa barnet 2-3 timmar och själv vara i närheten (vila själv i sovrummet med en bok eller film eller långt bad, kanske barrikadera mig i köket och baka något gott eller fixa med trädgård/balkong/garage/vind/källare osv). Eller tom lite vassare, luncha/fika på stan med barnet med svärisarna hemma, men då med telefonen på. Just bio är ju lite vanskligt eftersom du ska ha den mobilen avstängd och inte kan bli nådd.

Min son hade barnvakt någon timme här eller där i den åldern. Min mamma passade honom hemma hos oss vid sådana tillfällen. Dock träffade hon honom mer eller mindre dagligen, så de hade ju bra anknytning. Exempelvis passade hon honom i en timme när jag och mannen var iväg på RUL, då var han runt 6 månader.

Vår son är 4 månader och vi har redan lämnat bort honom kortare tillfällen ett flertal gånger. Har gått jättebra. Han har både mor och farföräldrar som gärna vill ha honom så tänker att det är bra för både honom och oss att vänja sig tidigt. Dessutom så är det ju inte hela världen om han skulle vara lite ledsen, även om det förstås är svårt att känna så som förälder. 

Några halvtimmar/ en timme när han var 9-10 månader och 3 dygn av nöden tvungen när han var 11 månader. De korta var grannens 15-åriga dotter (funkade bra) och den långa släkt som han träffat lite extra precis före vår resa. Gick också bra.

Vi var borta 1,5 tim första gången när dottern var strax över en månad.
Hon sov hela tiden men det fanns en flaska att tillgå ifall att.

När hon var 5 mån hade hon nog haft bv korta stunder flera gånger för frisörbesök ex.
Tycker alltså att det är självklart att ni ska ha er stund ts.

Oj, har ni själva separationsångest eller litar ni bara inte på era nära, haha?

Första gången min bebis var ensam med sin mormor (minst en timme ivarjefall) var han 4 dagar.

Vid 1,5månad var han ensam med morfarn i 6h.

Nu är han ett halvår och har sovit borta ett antal gånger, helt utan problem. Säg att jag (och partnern) är barnfria typ 5-10h i veckan, då farföräldrarna har honom.

Gick över till flaskmatning vid 4 månader och det var ju rena drömmen för ens eget liv!

Men herre gud, det där är ju extremt åt andra hållet. Vem fan lämnar bort sin halvåring över natten om man inte måste?

Tycker att det är så tråkigt att man alltid ska hoppa på varandra bara för att man inte gör likadant. 

Tror faktiskt inte att det är speciellt ovanligt att lämna bort sina barn över natten när de är ett halvår, samtidigt som jag inte heller tror att det är så ovanligt att inte lämna bort dem alls förens de är förbi småbarnsåldern. Spelar det egentligen någon roll hur man väljer att göra, huvudsaken är väll att att barn och föräldrar mår bra? 

Jag började med att lämna bebisen korta stunder (pappan har alltid haft honom långa stunder själv) med min mamma, först när jag var i tvättstugan, sen på nåt ärende och efter ett halvår gick jag och min man på middagsdejt i kvarteret. Det gick ok. Det har mest handlat om att vår son gärna ammar ofta, inte alltid tar flaska och kan vara lite explosiv. Jag behövde också få lite förtroende för min mamma, som bara haft mig och ibland är lite disträ.

Så ja, ibland litar man inte alltid på sina nära.. ;)