Förvirrad

Jag är så förvirrad, vet inte vad jag egentligen känner.

Jag flyttade från mitt hem och separerade från min man. Jag hade inte rätt känslor.

Värst för barnen. Jag har sådan ångest över hur de mår och anklagar mig själv.

Min man vill att jag ska komma tillbaka. Han säger fina saker och påminner mig hela tiden om allt vi gjort och byggt upp under 18 års tid. Jag får dåligt samvete.

Samtidigt har jag träffat en annan man som ingen vet om. Det är verkligen nytt så inte mycket har hänt, bara dating.

Men mannen är betydligt äldre än mig och har alldeles för mycket bagage. När vi ses känns det helt rätt, men när jag får distans känner jag mig som en i raden.. Ex och vuxna barn finns. Men kär är jag.

Vad ska jag göra? Jag mår dåligt. Barnen är alltid nummer ett, men jag känner ju bara vänskap till min make. Ska jag ändå försöka? För familjens skull.

Eller välja kärlek med den andre mannen, trots bagaget. Leva i nuet och inte göra det som är ?klokast??

Min självkänsla fattar inte varför båda vill ha mig, det är också ett hinder för mig.

Jag är så förvirrad, vet inte vad jag egentligen känner.

Jag flyttade från mitt hem och separerade från min man. Jag hade inte rätt känslor.

Värst för barnen. Jag har sådan ångest över hur de mår och anklagar mig själv.

Min man vill att jag ska komma tillbaka. Han säger fina saker och påminner mig hela tiden om allt vi gjort och byggt upp under 18 års tid. Jag får dåligt samvete.

Samtidigt har jag träffat en annan man som ingen vet om. Det är verkligen nytt så inte mycket har hänt, bara dating.

Men mannen är betydligt äldre än mig och har alldeles för mycket bagage. När vi ses känns det helt rätt, men när jag får distans känner jag mig som en i raden.. Ex och vuxna barn finns. Men kär är jag.

Vad ska jag göra? Jag mår dåligt. Barnen är alltid nummer ett, men jag känner ju bara vänskap till min make. Ska jag ändå försöka? För familjens skull.

Eller välja kärlek med den andre mannen, trots bagaget. Leva i nuet och inte göra det som är ?klokast??

Min självkänsla fattar inte varför båda vill ha mig, det är också ett hinder för mig.

Menar inte att vara elak. Tänker att för barnen vore det bäst att försöka. Egentligen fanns allt jag ville ha, förutom gnistan och attraktionen. :(

Det är sorgligt. Jag ville inte att barnen skulle bli skilsmässobarn.

Varför är det bäst att vara ensam?

Menar inte att vara elak. Tänker att för barnen vore det bäst att försöka. Egentligen fanns allt jag ville ha, förutom gnistan och attraktionen. :(

Det är sorgligt. Jag ville inte att barnen skulle bli skilsmässobarn.

Varför är det bäst att vara ensam?

Just nu vill de hellre att vi ska bo tillsammans så klart. Jag menar bara att jag kanske borde kämpa mer för deras skull. 18 år är ju lång tid och maken fattar ingenting.

Jag vill inte göra någon illa eller besviken.