Hur hantera svärmor? Behöver tips
Hej!
Jag och min man har varit tillsammans 4,5 år och varit gifta ett halvår. Vi är bägge 30 år. Nu väntar vi vårt första barn om några få månader. Frågan rör min svärmor, som redan sedan tidigare varit av en gränslös natur, men nu verkar det helt slagit slint. Min svärmor bor (tack och lov?) 10 timmar bort, i ett annat land, och kan inte komma hit oanmäld, fast när vi nyligen hade henne på besök 4 dagar, blev både jag och maken helt utmattade av ansträngning.
Problemet med min svärmor rör flera olika saker.
Dels har hon skuldkänslor över sin egen roll som förälder åt min man. Hon blev förälder i 20årsåldern och separerade samtidigt från makens far. Hon beskriver sig själv som omogen under denna tid och att hon inte prioriterade sin son, utan ville vara ute med killar, festa, fokusera på sig själv. Min make var ofta hos sin farmor som gick i förtidspension för att sköta om sitt barnbarn. Relationen mellan min mans föräldrar var väldigt frostig efter skilsmässan och min man träffade pappan någon enstaka helg per månad under sina första 10 år i livet. Min svärmor har nu, långt senare, börjar få mycket dåligt samvete över att hon "felprioriterade" och inte tänkte särskilt mycket på sin son när han var yngre, och nu kompenserar hon det med att ge massor av pengar och saker när vi ses (ca 2-3 ggr/år).
Min svärmor arbetar som personalchef på ett stort företag och är van att bestämma "allt" och att "alla" ber henne om råd, tips, vägledning osv. Detta är svårt för både mig och maken att hantera, eftersom vi inte är några anställda utan hennes familj. Hon kritiserar ofta öppet våra löner, varför vi inte avancerat inom våra respektive branscher, att vi borde byta jobb etc. Dessa råd hade säkert varit vettiga om man själv bett om att få höra dem, men då vi bägge är nöjda med vårt arbetsliv blir vi bara förbannade medan hon tycker att hon bara menar väl. Min svärmor har även uppmanat mig att säga åt maken att han ska byta jobb osv. För mig är detta ingen uppgift jag tänker ta på mig då min man är nöjd med sitt arbete, och det känns baa konstigt att bli tillsagd vad man ska göra åt någon annans situation.
Hon ger även sin åsikt om saker som jag tycker är helt onödiga, eftersom de bara sårar. När vi sågs nyligen sa hon att det blir "bra" för mig när barnet kommit, för då kan jag "börja fokusera på min klädstil igen" och att om jag bara ansträngde mig, så ska jag nog kunna gå ner till en vikt lägre än den jag hade när jag blev gravid (har alltid varit normalviktig och har gått upp drygt 5 kg på 8 månader som gravid). Jag vet att det är extremt viktigt för henne hur hon ser ut och att hon är smal, men detta är inte det viktigaste för alla människor. Jag lät kommentarerna vara vid detta tillfället för jag orkade inte med en scen, fast samtidigt vill jag ju markera att jag inte tänker lyssna på sådant trams i fortsättning.
Då det är vårt första barn vi väntar har jag och maken inte velat göra några direkta planer för nästa år, utan ta saker som de kommer. Min svärmor vill redan nu boka upp oss till jul nästa år, en skidsemester, att vi ska bila ner till henne (ca 13 timmars bilresa inkl. paus), har bjudit hit sina svenska vänner att "titta på" barnet när det kommit och är 2 månader, sagt åt vissa släktingar att de kan sova över hos oss när barnet kommit, trots att vi finner det olämpligt när vi är uppe på nätterna etc. Inför detta känner vi oss väldigt maktlösa. Vi känner oss också utsatta eftersom hon inkluderar oss i planer vi inte ens blivit tillfrågade om vi är intresserade av från första början.
För mig är det viktigt att barnet får en god relation till sin farmor, även om både jag och maken har det kämpigt. Vi har funderat på att ta ett allvarligt samtal med svärmor, och ta upp de 2-3 saker som stör oss mest, och sedan låta resten vara. Vi vill inte kritisera ALLT hon gör, och någonstans menar hon säkert väl, men det avspeglas ganska lite i hennes beteende. Allt ska vara på hennes premisser, vi förväntas bara lyda. Jag och maken har samma uppfattning om hennes beteende, och vill gärna ta ett samtal med henne snarast.
Jag skulle vilja ha lite råd från någon som varit i samma situation. Hur kan man framföra att det nuvarande sättet relationen är på inte fungerar, och att vissa saker hon gör, säger och planerar, inte alls är lämpliga eller vettiga för oss som par eller för barnet? Vi är måna om att relationen till henne ska fungera, för barnets skull, men vi vill samtidigt inte själva gå under varje gång vi ses.
Tacksam för hjälp!