• Anonym (Pelle­)
    Äldre 17 Dec 20:26
    16470 visningar
    177 svar
    177
    16470

    Är jag i gränslandet- flirtar kanske för mkt med kollega...

    Anonym (winkie) skrev 2018-12-17 16:38:44 följande:

    Men om det bara är som en kul grej för honom oxå? Hur kan jag veta om han verkligen flirtar eller bara är trevlig?


    Men prata med honom?

    Sätt gränser och säg det muntligt hur du vill ha det.

    Ju mer du besvarar hans flirt ju mer intresserad blir han. Är det så du vill?
  • Anonym (Pelle­)
    Äldre 18 Dec 09:30
    #17
    Anonym (Sanna) skrev 2018-12-18 08:46:47 följande:

    Eftersom du skriver här så har du antagligen en gnagande känsla i magen att detta kanske inte är riktigt rätt.

    Tro mig, det är väldigt lätt att flytta den där gränsen man har längre och längre bort och till slut har du snärjt in dig i en situation du inte kan ta dig ur, någon kommer bli väldigt väldigt sårad. Oskyldigt nu kanske, men som sagt, det är lättare än du tror att flytta gränsen framåt hela tiden och vips har du varit otrogen. 

    Så tycker du ska markera för den här kollegan att det inte känns bekvämt för dig, och sluta flörta tillbaka med honom.

    Som andra skrivit, hur skulle du känna om du fick veta att din man gjorde samma sak? Skulle du fortfarande uppfatta det lika oskyldigt?


    Eftersom ts har passerat den första gränsen så kommer bakvänd tanke inte fungera. Att be henne tänka på maken i samma situation kommer snarare att bortförklaras med typ "det skulle han aldrig göra" eller "det jag inte vet lider jag inte av" osv ... Eftersom hon tänker likadant om sig själv.
  • Anonym (Pelle­)
    Äldre 18 Dec 10:01
    #20
    Anonym (winkie) skrev 2018-12-18 09:39:50 följande:

    Jag har läst alla kommentarer och förstår hur många av er menar.

    Eftersom min man är extremt oflirtig och rätt osocial så skulle jag snarare bli glad om även han levde upp lite med en yngre flirt på jobbet, så länge det stannade där naturligtvis.

    Som flera har skrivit så är det rätt torftigt på hemmaplan. Han uppskattar mig genom att finnas där, vi har ett jämställt förhållande och sådär men det saknas verkligen passion numera. Det roliga flirtiga är helt borta, han visar aldrig någon åtrå eller är gulligt kärleksfull utöver när vi har sex t.ex. Vi är som kompisar som ligger med varandra typ.

    Och visst, jag är ju inte på marknaden, men samtidigt är det jäkligt trevligt att få NÅGON uppmärksamhet för att man är kvinna. Jag får ju liksom aldrig känna mig sexig, attraktiv eller fantastisk hemma.


    Det är ingen ursäkt för att göra det du gör. Du kan aldrig rättfärdiga det faktum att du är gift. Vad i det är det du inte förstår?
  • Anonym (Pelle­)
    Äldre 18 Dec 10:29
    #26
    Anonym (winkie) skrev 2018-12-18 10:16:48 följande:

    Jag ursäktar inte, jag försöker förklara varför situationen uppstått och varför jag tycker det är roligt på ett sätt.

    Min situation med min man är inte optimal, det är jag väl medveten om. Samtidigt så vet jag att jag under flera år försökt förbättra den. Jag har dock inga som helst planer på att vara otrogen om nån nu tror det. I min värld är den här flirten inte en så särskilt stor grej alls.


    Om det inte är så stor grej så varför försöker du då rättfärdiga det du gör? Är du så naiv?

    Om det inte är så stor grej borde du inte ha några problem med att sätta gränser för den här killen? Eller?
  • Anonym (Pelle­)
    Äldre 18 Dec 10:57
    #32
    Anonym (winkie) skrev 2018-12-18 10:37:00 följande:

    Jag startade nog mest tråden för att höra om andra oxå flirtar lite på jobbet, om man stör sig på om man ser det hända bland sina kollegor, vad är ok nivå och vad är inte det, osv osv.

    Jag rättfärdigar det jag gör med att det inte betyder ngt, det är ingen stor grej för mig mer än att det boostar mitt ego. Kanske är det fel, kanske inte.

    Och jag har inga som helst problem med att sätta gränser, men jag vill ju inte avbryta det helt eftersom jag gillar det! Inte för att jag har något mål med att flirtandet skall leda någonstans, det ger mig bara lite glädje i en annars rätt lunkande tillvaro.

    Men jag kanske leker med elden, vad vet jag? Som det känns just nu gör jag inte det, men jag kanske är naiv som vissa skriver.


    Fast du skriver ju inte så i din trådstart. Hade det varit en oskyldig flirt hade du skrivit helt annorlunda. En oskyldig flirt sker öppet utan känslor och är något man kan prata hemma om under skratt och skoj och något man fnittrar åt kollegor emellan. En oskyldig flirt behöver inga ursäkter och rättfärdigande.

    Hade du flirtat oskyldigt hade du stoppat kollegan där och då på er tillställning och markerat hit men inte längre. Det gjorde du inte. Tvärtom ser du fram emot hans fortsatta uppmärksamhet. Det är allt annat än oskyldigt.
  • Anonym (Pelle­)
    Äldre 18 Dec 12:39
    #37

    Du får inte glömma att din kollega själv bestämmer över sina känslor. Han kanske HAR fula intentioner och VILL gå längre. Det får du inte blunda för. Och då måste du bestämma dig för vart gränsen måste gå.

  • Anonym (Pelle­)
    Äldre 18 Dec 16:34
    #52
    Anonym (winkie) skrev 2018-12-18 16:23:51 följande:

    Andra i tråden har uttryckt att det skulle vara taskigt mot kollegan. Jag tror faktiskt inte han är typen som "jobbar på tills han får en i säng".

    Jag tycker du dramatiserar lite väl mycket utifrån den situation jag upplever här och nu


    Om han inte är den typen skulle han aldrig ens börja flirta med dig. Punkt.
  • Anonym (Pelle­)
    Äldre 18 Dec 17:05
    #58
    Anonym (winkie) skrev 2018-12-18 16:59:49 följande:

    Men är det verkligen så att alla män som flirtar har slutmålet att få ligga trots att objektet är gift småbarnsmamma som man jobbar med?

    Är det verkligen helt totalt omöjligt att han flirtar med mig utan annan baktanke än att göra dagen lite roligare och boosta sitt och den andras ego?


    killar som flirtar med en gift kvinna har det som mål ja.

    Hade han velat boosta egot på rätt sätt hade han valt en singel att skojflirta lite med.

    Allt annat är önsketänkande och naivt.
  • Anonym (Pelle­)
    Äldre 19 Dec 10:07
    #89
    Anonym (winkie) skrev 2018-12-19 09:04:02 följande:

    Mina gränser har inte flyttats fram, det blev såhär direkt vi fick kontakt i princip.

    Och jag har kämpat i flera år för att förbättra mitt äktenskap, enligt konstens alla regler. Eftersom jag respekterat min man och verkligen vill att äktenskapet ska fungera. Hans insats i detta har varit ytterst skral. Därför är det som att jag har gett upp. Jag inser att han är som han är, men jag vill inte förstöra familjen genom att bryta upp utan försöker hitta de små glädjeämnena utanför.

    Mina vänner ger mig energi, min träning ger mig energi, min släkt ger mig energi och kanske flirtiga samtal med en kollega ger mig energi. Men jag skulle aldrig vara otrogen, det har jag lovat mig själv och min man faktiskt när vi pratat om saken innan.


    Men Jo, du har flyttat gränserna , det gjorde du genom att inte markera för kollegan vad som var moraliskt okej på ert event. DU var den som satte ribban för vad som är okej mellan er. Gränserna passeras hela tiden eftersom du rättfärdigar ditt beteende med en massa ursäkter. Och du hela tiden mörkar er flirt.

    En viss mån av förståelse för situationen har jag men er flirt är en del av PROBLEMET . Det är inte lösningen. Hur skulle din man kunna bli bättre mot dig genom att du fokuserar på någon annan?

    Du måste förstå att DU äger problemet. Inte kollegan, inte din man . Utan du.

    Du väljer själv aktivt hur du agerar. Det kan aldrig bli någon annans ansvar. Du flirtar ju knappast under pistolhot?

    Väljer du aktivt att stanna kvar hos din man väljer du också att ta konsekvenserna av valet. Då får du leva med en träbock och uselt sexliv och får så lov att respektera din man och acceptera ditt val. Kapish? Ditt val, ditt ansvar.
  • Anonym (Pelle­)
    Äldre 20 Dec 12:21
    Anonym (winkie) skrev 2018-12-20 11:15:15 följande:

    Han ger mig en smula av den uppmärksamhet jag önskar att min man gav mig


    Blir det bättre hemma då?
  • Anonym (Pelle­)
    Äldre 20 Dec 12:23
    Anonym (winkie) skrev 2018-12-20 10:41:24 följande:

    Man kan säga att jag driver vårt liv framåt. Han har inte tagit initiativ till en enda gemensam aktivitet med vare sig mig eller familjen det senaste året. Vi vaknar lördagsmorgnar och han säger jämt:

    - Vad ska vi göra idag?

    - Vad ska vi äta till middag?

    Jag har sagt att jag vill att han ska sluta göra det och själv istället planera för middag och aktiviteter. Om jag styrt skutan och planerat en resa eller andra aktiviteter kan han klaga hela resan på att det är dyrt eller för varmt eller för kallt och kan aldrig ens försöka förmedla att han tycker att det jag gjort för familjen är roligt.

    Jag har sagt att jag vill att han ska spontankrama mig, lyssna på vad jag säger, ta upp samtal på eget initiativ, säga att jag är fin om jag klätt upp mig, visa med sitt kroppsspråk att han vill ha mig. Fatta hur förnedrande det är att hela tiden få be om eller "ta sig" en kram t.ex.

    Jag kramar honom, tar initiativ till sex, försöker säga positiva saker om vårt liv och om honom som person. Jag försöker behandla honom så som jag själv vill bli behandlad.

    Det senaste året har han varit på julfest och kickoff med sina kollegor. Det är allt. Han har träffat sin bror med barn typ 2 ggr på ett år. I övrigt är han hemma. Det känns ungefär lika kul som att vara gift med Alfons Åbergs pappa.

    Han borde fatta att ingen kvinna kan tänka sig att leva resten av livet med en person som bara existerar i samma hus. Han borde fatta att han inte bara kan sitta i baksätet och glida med hela tiden utan att det är även hans ansvar att se till att familjen har det bra och att även jag får känna mig uppskattad.


    Och hur var han tidigare? Och framför allt vart gick det fel? När började ni båda tycka att detta var okej beteende?
  • Anonym (Pelle­)
    Äldre 21 Dec 10:19
    Anonym (winkie) skrev 2018-12-20 17:13:35 följande:

    Hur vet man att man älskar varandra? Jo, jag älskar honom, som person. Är jag kär? Vet ärligt talat inte.... Tänder jag på honom? Ja, delvis, framförallt på grund av den njutning han kan ge mig rent fysiskt. Inte på hur han förför mig eller att jag känner mig tänd av den elektricitet av kärlek som jag känner mellan oss.

    Jag kan känna panik inför att leva i den här situationen som den är nu, resten av livet. Tror jag skall försöka leta upp en terapeut som kan få mig att reda ut ordentligt vad jag vill och hur jag ska komma vidare antingen i relationen eller på egen hand.


    Med tanke på hur din man beter sig mot dig så tror jag att han är minst lika missnöjd som du över hur ni har det.

    Så frågan är ju vad ert problem handlar om - egentligen?

    Att sitta och gnälla på allt du gör och du inte känner uppskattning är ju egentligen bara ett symptom på problemet. Men VAD är det som är grundproblemet? Vad har hänt från början?

    Känns mer som ert missnöje är ett sätt att slippa prata om elefanten i rummet. Det är lättare att skylla på trista semesterplaner än det som faktiskt är bekymret. Ni verkar anklaga varandra i det tysta för något annat som hänt.

    Ta tag i det verkliga problemet så kommer det andra lösa sig på vägen.
Svar på tråden Är jag i gränslandet- flirtar kanske för mkt med kollega...