• Anonym (Styvm­amman)
    Äldre 19 Dec 16:43
    746 visningar
    14 svar
    14
    746

    Tjurig 11åring

    Jag bor med min sambo, sambons 11 åriga son och min 3 åriga dotter.

    Problemet är min sambos son. Han är alltid tjurig! Alltid. Jag har nog nästan aldrig sett honom le eller hört honom skratta. Han är inte arg och exploderar, han liksom är negativ och sur. Han klarar inte av tillsägelse, då brukar han oftast bryta ihop och börja gråta. Man kan liksom inte säga till honom någonting utan att han svarar med ett otroligt tyst "mmh" eller något otrevligt tillbaka.

    Han har sitt rum på nedersta våningen och vi andra bor där uppe. Vi har kök, toa och vardagsrum uppe. Den enda gången som han sitter där uppe och umgås med oss är när vi äter mat. Direkt efter maten så skyndar han sig ner.

    Det har varit tufft med honom väldigt länge..han bodde på hos sin mamma för 2 år sedan men hon missbrukade cannabis och hade mycket fester. Hon har haft sex med sin äldsta sons kompis. Rökt cannabis med sin äldsta son. Det var ingen bra miljö för 11 åringen. Han låg efter i skolan, var ute sent på kvällar/nätter vid 10 års ålder och rökte och hittade på bus med äldre barn. Han borstade nästan aldrig sina tänder och drack cocacola morgon som kväll. När han kom till oss kunde han nästan inte läsa eller skriva och hade aldrig gjort en läxa i hela sitt liv. Att komma till oss blev en stor omställning där vi hade krav och regler! Inga sena kvällar, man borstar tänderna 2 gånger, man gör läxor innan man spelar eller går ut osv. Missköter man sig får man någon konsekvens.

    Sonen är också väldigt tystlåten. Han pratar otroligt tyst och han tilltalar oftast bara sin pappa. Han till och med viskar saker till sin pappa och ibland säger han att han vill prata med sin pappa SJÄLV. När han är där nere på sitt rum så brukar han ringa till sin pappa och tex be om att han ska komma ner med en macka osv. Fast han är fullt kapabel till att göra det själv.

    Hans beteende tär på mitt och min sambos förhållande..sonen sprider sån negativ energi runt sig. Han vill inte umgås med oss alls verkar det som, vilket är jätte tråkigt. Det känns som om jag knappt känner honom.

    Vet inte vad jag ska göra i den här situationen..vet inte vad jag vill ha för svar heller. Kanske någon som har upplevt liknande?

  • Svar på tråden Tjurig 11åring
  • Anonym (XX)
    Äldre 19 Dec 16:53
    #1
    +1
    Anonym (Styvmamman) skrev 2018-12-19 16:43:09 följande:

    Jag bor med min sambo, sambons 11 åriga son och min 3 åriga dotter.

    Problemet är min sambos son. Han är alltid tjurig! Alltid. Jag har nog nästan aldrig sett honom le eller hört honom skratta. Han är inte arg och exploderar, han liksom är negativ och sur. Han klarar inte av tillsägelse, då brukar han oftast bryta ihop och börja gråta. Man kan liksom inte säga till honom någonting utan att han svarar med ett otroligt tyst "mmh" eller något otrevligt tillbaka.

    Han har sitt rum på nedersta våningen och vi andra bor där uppe. Vi har kök, toa och vardagsrum uppe. Den enda gången som han sitter där uppe och umgås med oss är när vi äter mat. Direkt efter maten så skyndar han sig ner.

    Det har varit tufft med honom väldigt länge..han bodde på hos sin mamma för 2 år sedan men hon missbrukade cannabis och hade mycket fester. Hon har haft sex med sin äldsta sons kompis. Rökt cannabis med sin äldsta son. Det var ingen bra miljö för 11 åringen. Han låg efter i skolan, var ute sent på kvällar/nätter vid 10 års ålder och rökte och hittade på bus med äldre barn. Han borstade nästan aldrig sina tänder och drack cocacola morgon som kväll. När han kom till oss kunde han nästan inte läsa eller skriva och hade aldrig gjort en läxa i hela sitt liv. Att komma till oss blev en stor omställning där vi hade krav och regler! Inga sena kvällar, man borstar tänderna 2 gånger, man gör läxor innan man spelar eller går ut osv. Missköter man sig får man någon konsekvens.

    Sonen är också väldigt tystlåten. Han pratar otroligt tyst och han tilltalar oftast bara sin pappa. Han till och med viskar saker till sin pappa och ibland säger han att han vill prata med sin pappa SJÄLV. När han är där nere på sitt rum så brukar han ringa till sin pappa och tex be om att han ska komma ner med en macka osv. Fast han är fullt kapabel till att göra det själv.

    Hans beteende tär på mitt och min sambos förhållande..sonen sprider sån negativ energi runt sig. Han vill inte umgås med oss alls verkar det som, vilket är jätte tråkigt. Det känns som om jag knappt känner honom.

    Vet inte vad jag ska göra i den här situationen..vet inte vad jag vill ha för svar heller. Kanske någon som har upplevt liknande?


    Ärligt? Om det du skriver här stämmer så behöver ni ge honom tid och skaffa en psykolog till honom (om han inte redan går hos en).

    Du kan inte anklaga ett barn för att bara sprida negativ energi runt sig om han levt under de förhållandena fram tills 9 år. Var var din sambo? Varför tog han inte in sin son tidigare än för 2 år sedan om hans livssituation såg ut så?

    Ge honom professionell hjälp och passa på att göra samma för dig och sambon. Ni behöver garanterat råd och hjälp, det är jobbigt att ta hand om skadade (kommer inte på ett bättre ord just nu) barn. Och den typen av hjälp ni behöver kommer du inte hitta på familjeliv.

    Jag förstår att det tär på eran relation, men det är absolut inte det största problemet här.
  • Äldre 19 Dec 17:16
    #2
    Anonym (Styvmamman) skrev 2018-12-19 16:43:09 följande:

    Jag bor med min sambo, sambons 11 åriga son och min 3 åriga dotter.

    Problemet är min sambos son. Han är alltid tjurig! Alltid. Jag har nog nästan aldrig sett honom le eller hört honom skratta. Han är inte arg och exploderar, han liksom är negativ och sur. Han klarar inte av tillsägelse, då brukar han oftast bryta ihop och börja gråta. Man kan liksom inte säga till honom någonting utan att han svarar med ett otroligt tyst "mmh" eller något otrevligt tillbaka.

    Han har sitt rum på nedersta våningen och vi andra bor där uppe. Vi har kök, toa och vardagsrum uppe. Den enda gången som han sitter där uppe och umgås med oss är när vi äter mat. Direkt efter maten så skyndar han sig ner.

    Det har varit tufft med honom väldigt länge..han bodde på hos sin mamma för 2 år sedan men hon missbrukade cannabis och hade mycket fester. Hon har haft sex med sin äldsta sons kompis. Rökt cannabis med sin äldsta son. Det var ingen bra miljö för 11 åringen. Han låg efter i skolan, var ute sent på kvällar/nätter vid 10 års ålder och rökte och hittade på bus med äldre barn. Han borstade nästan aldrig sina tänder och drack cocacola morgon som kväll. När han kom till oss kunde han nästan inte läsa eller skriva och hade aldrig gjort en läxa i hela sitt liv. Att komma till oss blev en stor omställning där vi hade krav och regler! Inga sena kvällar, man borstar tänderna 2 gånger, man gör läxor innan man spelar eller går ut osv. Missköter man sig får man någon konsekvens.

    Sonen är också väldigt tystlåten. Han pratar otroligt tyst och han tilltalar oftast bara sin pappa. Han till och med viskar saker till sin pappa och ibland säger han att han vill prata med sin pappa SJÄLV. När han är där nere på sitt rum så brukar han ringa till sin pappa och tex be om att han ska komma ner med en macka osv. Fast han är fullt kapabel till att göra det själv.

    Hans beteende tär på mitt och min sambos förhållande..sonen sprider sån negativ energi runt sig. Han vill inte umgås med oss alls verkar det som, vilket är jätte tråkigt. Det känns som om jag knappt känner honom.

    Vet inte vad jag ska göra i den här situationen..vet inte vad jag vill ha för svar heller. Kanske någon som har upplevt liknande?


    Jag hoppas att ni hade något annat än bara krav, regler och ett rum på ett våningsplan där ingen annan tycks bo att erbjuda honom när han flyttade till er efter att ha tvingats bo med en missbrukande, omdömeslös och gränslös mamma. 

  • Anonym (.)
    Äldre 19 Dec 17:50
    #3

    Låter som att sonen inte känner sig hemma hos er, nästan som att han är rädd? Viskar, drar sig undan, går inte ens ut i köket och brer sig en macka själv? Det låter som att han tassar på tå och vill göra sig osynlig. Skulle tippa på risk för självskadebeteende om ett par år... ni behöver nog hjälp att bli en familj.

  • Anonym (Styvm­amman) Trådstartaren
    Äldre 19 Dec 18:27
    #4

    Det blev rätt missuppfattat av alla här. Jag var inte tillräckligt tydlig.

    Jag menade att det var en stor omställning för honom för att han levt utan regler och så kommer han till vår familj där det finns regler såklart! Han är väldigt omtyckt och älskad av oss alla! Vilken anklagelse jag fick, wow. Detta är ett varmt,kärleksfullt hem. Fyllt av glädje och känslor. Alla har rätt att uttrycka sig och känna saker. Det vet han om. När han väl släpper sitt humör så bjuder han på kramar och han leker till och med med 3åringen.

    Han fick välja sitt rum själv! Han har tv, dator, mobil och spel där nere som verkar vara viktigare än att vara med oss. Det är tråkigt!

    På helgerna gör vi aktivitet ihop, åker iväg, lagar mat, skogen, parkour som han gillar.

    Problemet är att han surar och inte kan ta en tillsägelse. När han får en så får han ett känsloutbrott! Det är svårt att hantera.

  • Anonym (Milla­)
    Äldre 19 Dec 18:46
    #5

    Men stackars lilla kille. Han har levt i misär, han måste sakna sin mamma även om hon var en kass mamma. Om han inte har skäl att vara sur och ha problem med tillsägelser eller bad som helst, vem ska då ha det? Jag blir lite misstänksam för det där ordet "konsekvens". Det brukar bara vara ett annat ord för vanligt straff, kan du ge exempel på sådant som han brukar få " konsekvenser" för? Om han har haft det så tufft så kanske han ska betraktas som lite yngre och omognare än vad åldern säjer, han kanske inte kunde ha varken treårstrots eller sexårstrots i den dysfunktionella miljön hos mamman. Ta det lugnt med konsekvenser och ös på massor av beröm när det går bra istället. Alla har rätt att uttrycka sej och känna känslor hos er skriver du, men egentligen inte han för det är inte rätt känslor. Han är sur och tyst och ber om att få prata med sin pappa själv och det var inte önskvärt att visa de känslorna. Jag tror säkert att både du och hans pappa älskar honom och vill honom väl, men ni verkar ha lite svårt att acceptera honom som han är just nu och önskar er en glad, sprudlande och varm kille som inte riktigt finns där än efter sin hårda bakgrund. Kanske behöver han hjälp som någon här föreslog, eller bara tid o tålamod.

    En helt annan sak är att om man sätter in egen tv, dator och spel i en 11årings rum på ett annat våningsplan så får man nog räkna med att de tillbringar mycket tid där.

  • Anonym (Styvm­amman) Trådstartaren
    Äldre 19 Dec 18:51
    #6

    Allt är underbart när han är på bra humör och när han väljer att umgås med oss. Men det är som om han har ångest och inte vet hur han ska agera och göra med sina känslor. Han vill inte prata om sina känslor, det har han sagt. Vi har försökt. Han har pratat med soc, kurator osv. Men han släpper inte sin "fasad". Säger att allt är bra,sen bryter han ihop med oss liksom.

    Det är ingen brist i omsorg som alla ni påstår. Inte från vårt håll iallafall.

    Allt om hans mamma uppdagades när han började bo hos oss.

  • Anonym (m)
    Äldre 19 Dec 18:55
    #7

    Jag har en son som var lite så som du beskriver han 11 åringen. Han höll sig på sitt rum. Det var mycket svårt att bryta igenom. Nu är han vuxen. Han hamnade på en bra arbetsplats där han blev coachad när han lät "nedstämd". Jag har egentligen svårt att ge några konkreta tips som man vet hjälper. Det bästa är att du är mjuk med honom. Visa lite mer förståelse även om ni fortfarande har regler. Det finns ingen enkel väg. Det blir konflikter. Inte konstigt att han heller är så som du beskriver när han bodde hos en sådan mamma. Han levde ju i misär. Det är fint att han bor hos er och att ni har givna regler. Gör små saker som du vet han uppskattar/gillar. Om du inte vet vad det kan vara så fråga hans far.

  • Äldre 19 Dec 18:57
    #8

    Börja belöna de beteenden ni vill se. Ignorera i största möjliga mån tjurigt beteende och truligt uppförande, men ge omedelbar, positiv feedback när han gör minsta lilla ansats till att vara trevlig. Om ni ser ens en liten vänlig gest från hans sida så fokusera på den!!! Han måste få börja se sig själv som en som kan vara trevlig och rolig att ha att göra med. Göra det till en del av sin självbild.
    Var inte rädd för att klart och tydligt förklara era förväntningar om hur ni ska ha det. Ska ni äta middag tillsammans, så förväntar ni er att man äter så fint man kan och försöker få alla att ha det trevligt vid bordet. Ska ni ut på en utflykt så förväntar ni er att man kommer när ni kallar, sitter fint i bilen och turas om med att prata. Osv. Är förväntningarna klara är det mycket lättare att uppfylla dem för honom än om han på eget bevåg ska bryta gamla (o)vanor.
    Ge er katten på att ha åtminstone fem positiva interaktioner per dag. Ett ögonblick när ni har roligt tillsammans och mår bra. Det kan vara att berätta en rolig historia, att spela ett av hans dataspel tillsammans, äta en kaka ihop. Ni är de vuxna så ansvaret ligger på er att initiera det. Ta självklart emot alla ansatser och försök från hans sida, men ha klart för er att det är ni som måste se till att det genomförs.
    Tala om hur man är en bra kompis/människa och läs böcker om vänskap eller se på filmer eller tv-serier om det tillsammans. Har han inte haft de bästa förebilderna i sin mamma och i sina kompisar så är det inte alltid så lätt att veta. Ni kanske måste coacha honom lite. Våga ge lite moraliska pekpinnar och vara tydliga med vad som är rätt och fel. När man läser om eller ser någon annan göra rätt eller fel så är det lättare att ta till sig än när det gäller en själv. Man får vara på den "goda" sidan istället för att vara syndabock eller offer.
    Var inte rädda för att ställa lite krav (precis som du skriver med att ni har regler) men försök att ha saker som ni kan göra tillsammans. Jobba på kontakt och anknytning.
    På tal om anknytning så är leken en genväg som ni kanske kan dra nytta av. Glöm inte att även dataspel är lekar.

  • Anonym (Bonus­mamman­)
    Äldre 19 Dec 21:49
    #9
    +1

    Pojken är rädd. Rädd och förvirrad. Han behöver tid som inte mäts i dagar utan i den mängd ovillkorlig omsorg och kärlek ni kan ge honom. Belöningen kommer inte i form av ett tack från honom utan era (även dina ts) handlingar är lön nog om ni verkligen menar hans bästa. Leta inte fel eller brister hos ett barn som danats och programmerats utifrån mammans omsorgssvikt. Och låt far och son vara mycket med varandra så de kan skapa en verkligt stark anknytning. Pojken behöver dig också gör omsorg i det dagliga. Jag har barn och bonusbarn och vet att det är en balansgång. Men det står och faller med dina uppriktiga avsikter.

  • Äldre 19 Dec 21:57
    #10
    Anonym (Styvmamman) skrev 2018-12-19 18:27:09 följande:

    Det blev rätt missuppfattat av alla här. Jag var inte tillräckligt tydlig.

    Jag menade att det var en stor omställning för honom för att han levt utan regler och så kommer han till vår familj där det finns regler såklart! Han är väldigt omtyckt och älskad av oss alla! Vilken anklagelse jag fick, wow. Detta är ett varmt,kärleksfullt hem. Fyllt av glädje och känslor. Alla har rätt att uttrycka sig och känna saker. Det vet han om. När han väl släpper sitt humör så bjuder han på kramar och han leker till och med med 3åringen.

    Han fick välja sitt rum själv! Han har tv, dator, mobil och spel där nere som verkar vara viktigare än att vara med oss. Det är tråkigt!

    På helgerna gör vi aktivitet ihop, åker iväg, lagar mat, skogen, parkour som han gillar.

    Problemet är att han surar och inte kan ta en tillsägelse. När han får en så får han ett känsloutbrott! Det är svårt att hantera.


    Missuppfattat? Du skrev ett inlägg totalt befriat från någon som helt tillstymmelse till empati med ett barn som gått igenom jobbiga saker, det är väl klart att man reagerar starkt negativt på det. Du beskrev inget som helst kärleksfullt eller varmt hem, du beskrev en oförstående miljö där det var viktigt med krav och regler (!) utan att nämna något om vare sig kärlek eller förståelse och det du var tydlig med var hur pojken sprider negativ energi omkring sig som är tärande för din och hans pappas relation. 

    Inte mycket att missförstå i det inlägget. 
  • Anonym (Pp)
    Äldre 20 Dec 15:28
    #11

    Svårt det där att bo ihop med någon som växt upp med så mycket problem. Jag tycker inte du ska ta åt dig av "kritiken" och påhoppen. Hur ska du kunna ladda dina batterier om du aldrig får beklaga dig? Du har ett barn på tre år och nu bor du ihop med en elvaåring. Du blir inte automatiskt mamma åt det här barnet. Vilken hjälp barnet behöver vet inte jag men jag utgår ifrån att det är pappans ansvar. Frågan är hur du ska orka. Att du orkar är viktigt för alla i ditt hushåll, viktigt för ditt barn, viktigt för din sambo, antar jag, och i förlängningen för hans barn. Har du någon att prata med? Jag tror att det är du, med all rätta, som är förvirrad och rädd. Jag har också en man med ett äldre barn och det är tufft även fast han inte har växt upp med en bråkdel av de problem som din mans barn har. För mig har det bästa varit att låta pappan ta allt ansvar. Det låter ju också som hans barn tycker att det räcker att ha kontakt med sin pappa. Ni kanske ska nöja er så.

  • Anonym (hel)
    Äldre 20 Dec 16:06
    #12
    Anonym (Styvmamman) skrev 2018-12-19 16:43:09 följande:

    Jag bor med min sambo, sambons 11 åriga son och min 3 åriga dotter.

    Problemet är min sambos son. Han är alltid tjurig! Alltid. Jag har nog nästan aldrig sett honom le eller hört honom skratta. Han är inte arg och exploderar, han liksom är negativ och sur. Han klarar inte av tillsägelse, då brukar han oftast bryta ihop och börja gråta. Man kan liksom inte säga till honom någonting utan att han svarar med ett otroligt tyst "mmh" eller något otrevligt tillbaka.

    Han har sitt rum på nedersta våningen och vi andra bor där uppe. Vi har kök, toa och vardagsrum uppe. Den enda gången som han sitter där uppe och umgås med oss är när vi äter mat. Direkt efter maten så skyndar han sig ner.

    Det har varit tufft med honom väldigt länge..han bodde på hos sin mamma för 2 år sedan men hon missbrukade cannabis och hade mycket fester. Hon har haft sex med sin äldsta sons kompis. Rökt cannabis med sin äldsta son. Det var ingen bra miljö för 11 åringen. Han låg efter i skolan, var ute sent på kvällar/nätter vid 10 års ålder och rökte och hittade på bus med äldre barn. Han borstade nästan aldrig sina tänder och drack cocacola morgon som kväll. När han kom till oss kunde han nästan inte läsa eller skriva och hade aldrig gjort en läxa i hela sitt liv. Att komma till oss blev en stor omställning där vi hade krav och regler! Inga sena kvällar, man borstar tänderna 2 gånger, man gör läxor innan man spelar eller går ut osv. Missköter man sig får man någon konsekvens.

    Sonen är också väldigt tystlåten. Han pratar otroligt tyst och han tilltalar oftast bara sin pappa. Han till och med viskar saker till sin pappa och ibland säger han att han vill prata med sin pappa SJÄLV. När han är där nere på sitt rum så brukar han ringa till sin pappa och tex be om att han ska komma ner med en macka osv. Fast han är fullt kapabel till att göra det själv.

    Hans beteende tär på mitt och min sambos förhållande..sonen sprider sån negativ energi runt sig. Han vill inte umgås med oss alls verkar det som, vilket är jätte tråkigt. Det känns som om jag knappt känner honom.

    Vet inte vad jag ska göra i den här situationen..vet inte vad jag vill ha för svar heller. Kanske någon som har upplevt liknande?


    Det här låter helt vansinnigt! Här har ni en pojke som så tydligt visar att han inte mår bra och som varit med om helt hemska saker och ni klagar på att han inte är glad och vill sällskapa med er!?!

    Dels har han förlorat sin mamma, som ju betyder mycket för honom även om hon är helt värdelös i sin mammaroll. Sen fick han komma till er med den omställning det inneburit.

    Och det att alla ni andra bor på övervåningen och har allt där utom just hans rum - det skär i mitt hjärta, han måste känna sig så utanför. Såklart han inte vill vara där med er och era krav på att han ska vara glad för att få vara där. 

    Hjälp nu genast den stackars pojken innan ni har riktiga problem att handskas med. Han behöver hjälp av psykolog eller kurator för att prata om det han varit med om. Han behöver få bo med vuxna som älskar och accepterar honom oavsett om han är tjurig eller glad! Han som alla andra måste få visa sina känslor! Du och pappan ffa pappan, behöver ju göra allt ni kan för att bryta igenom pojkens skal och få honom att förstå att han är älskad och duger som han är. 

    Du kanske borde prata med nån psykolog också så att du fattar vad det handlar om att vara vuxen i samvaro med barn. 

    Och VARFÖR för han inte få prata med sin pappa SJÄLV???
  • Anonym (Pp)
    Äldre 22 Dec 20:25
    #13
    Anonym (hel) skrev 2018-12-20 16:06:52 följande:

    Det här låter helt vansinnigt! Här har ni en pojke som så tydligt visar att han inte mår bra och som varit med om helt hemska saker och ni klagar på att han inte är glad och vill sällskapa med er!?!

    Dels har han förlorat sin mamma, som ju betyder mycket för honom även om hon är helt värdelös i sin mammaroll. Sen fick han komma till er med den omställning det inneburit.

    Och det att alla ni andra bor på övervåningen och har allt där utom just hans rum - det skär i mitt hjärta, han måste känna sig så utanför. Såklart han inte vill vara där med er och era krav på att han ska vara glad för att få vara där. 

    Hjälp nu genast den stackars pojken innan ni har riktiga problem att handskas med. Han behöver hjälp av psykolog eller kurator för att prata om det han varit med om. Han behöver få bo med vuxna som älskar och accepterar honom oavsett om han är tjurig eller glad! Han som alla andra måste få visa sina känslor! Du och pappan ffa pappan, behöver ju göra allt ni kan för att bryta igenom pojkens skal och få honom att förstå att han är älskad och duger som han är. 

    Du kanske borde prata med nån psykolog också så att du fattar vad det handlar om att vara vuxen i samvaro med barn. 

    Och VARFÖR för han inte få prata med sin pappa SJÄLV???


    "Ni"?

    Du måste lära dig vem som är ansvarig för pojken. Pappan har naturligtvis ansvar för att hans barn får bra förutsättningar.

    Hans partner måste naturligtvis få lov att känna frustration inför den här situationen.
  • Äldre 22 Dec 21:57
    #14
    Pope Joan II skrev 2018-12-19 21:57:07 följande:
    Missuppfattat? Du skrev ett inlägg totalt befriat från någon som helt tillstymmelse till empati med ett barn som gått igenom jobbiga saker, det är väl klart att man reagerar starkt negativt på det. Du beskrev inget som helst kärleksfullt eller varmt hem, du beskrev en oförstående miljö där det var viktigt med krav och regler (!) utan att nämna något om vare sig kärlek eller förståelse och det du var tydlig med var hur pojken sprider negativ energi omkring sig som är tärande för din och hans pappas relation. 

    Inte mycket att missförstå i det inlägget. 
    Jag håller med dig fullständigt.
Svar på tråden Tjurig 11åring