Hur fortsätta livet?

Ingen barnvakt om det inte är absolut nöd första året.

En natts barnvakt per år barnet är, brukar man säga från ca 2 års ålder, men självklart inte särskilt ofta. Dina närmaste år kommer du att vara väldigt bunden så är det bara. Din existens kommer till 99% att handla om barnets behov. Å andra sidan kommer du fortfarande att vara jätteung om några år och kan fortsätta göra allt det där du gör nu fast lite mer planerat.

Man ångrar sällan ett barn (men det händer)

Däremot ska man inte tro på de som hävdar att man kan fortsätta leva som vanligt även efter att man fått barn för det är inte sant. Ett barn förändrar livet radikalt.

Eller man KAN fortsätta leva som vanligt, men då är man antagligen inte en särskilt bra förälder utan en förälder som sätter sig själv före barnet.

Vilken jobbig sits. Det låter som att du inte är redo för den stora(!) förändring det innebär att få barn.

Jag fick första barnet när jag var 30 år. Väldigt planerad graviditet och jag visste, precis som du, att livet skulle förändras drastiskt. Jag ville verkligen, verkligen ha barn och ändå blev det en fullständig chock.

Till att börja med var graviditeten hemsk men inläggning på sjukhus, stor viktuppgång och stora foglossningssmärtor osv. Givetvis visste jag att graviditet inte är endans på rosor för många men jag trodde ändå att jag skulle må bättre, kunna jobba och motionera på ett annat sätt än vad som blev fallet.

Jag var så förberedd och redo jag kunde bli men när bebis var född fick jag ändå någon form av panik över exakt huur låst jag blev. Som cellskräck. Inte kunna gå på toa utan barnskrik som får stresshormonerna att gå bananas, inte sitta ner och äta i lugn och ro, inte kunna sova utan att automatiskt ha ett lyssnande öra mot bebis och vakna för minsta lilla, inte kunna ta ett bad i lugn och ro. Jag upplevde att jag hade noll space för de mest basala grejerna i mitt liv. Att hänga med vänner fanns det noll ork till även om jag ville och pappan utan tvekan kunde ha barnet själv.

De första två åren handlade nästan enbart om barnet och om att få så mycket sömn som möjligt. Jag kände mig som uteslutande ett redskap för barnomsorg. Efter fyra år lättade det något men då hade just barn nr två anlänt.

Hade jag inte varit 100% säker på att jag önskade, och aktivt valde att få, barn vet jag inte alls hur det gått... Det är i alla fall inget jag rekommenderar. Livet blir sig inte likt helt enkelt.

Vänta tills du är redo.

För många så är det så att man glömmer alla (hemska) detaljer, och bara minns dom fina stunderna :)

Jag har 8 (!) år mellan tvåan och trean och jag var som en förstföderska igen. Nu är trean bara 16 månader men har varit ifrån henne max 30 h och det var jättejobbigt! Men hon är Så underbar att det är värt allt! (ettan ångrade jag länge dock, var inte tillräckligt mogen då....)

Minns en underbar ljuspunkt när bebisen var ca 8 mån och jag hade fått duscha i fred - känslan när jag stänger duschen och hör tystnad.... :) inget gråt! Det var underbart magiskt!!!

Annars är mitt råd att skaffa barn bara om du VERKLIGEN VILL HA det. ;)

Lycka till <3

Om ni delar på föräldraskapet och barnet knyter än till bägge och om du flaskmatar istället för ammar så kan du säkert vara iväg på tjejkväll efter någon månad eller så - om pappan är med barnet. Du kan duscha etc om pappan är med barnet.

Delar ni upp det så att du ammar, är ledig, han träffar barnet en timme per kväll etc... Nej då går det inte

Om mormor/morfar träffar barnet ofta - flera dagar i veckan och sover hos er med barnet (Men ni är där) 1-2 nätter i veckan så kan de säkert ha barnet över natten själva också när du och pappan är borta. Det handlar om vilka barnet är trygg hos och så måste det träffa dem ofta så att det minns. Det är lättare att vänja en bebis vid flera personer än att vänja en 10mån.

Ammar du kommer du bli väldigt låst tyvärr. Mitt råd är flaskmata om du känner som du gör.

Och att pappan är föräldraledig så fort du hämtar dig från förlossningen. Efter 1 mån kanske. Det måste ju inte vara du. Jobbar ni båda?

Om du undrar vad som är bäst för bebisen så menar barnpsykologer att en timme per månad är en bra regel. Alltså 1 mån bebis kan man vara ifrån 1h, 2 månaders bebis 2h. Men jag tror inte man ska skaffa barn med fokus att vilja komma bort så snart som möjligt, då är det nog bäddat för problem

Ja man bli ganska fastlåst det första året. Det är otroligt jobbigt, tröttande, slitsamt och kvävande, framför allt att det aldrig tar slut. Sedan är det underbart, roligt och fantastiskt också, men är du inte beredd på det jobbiga bör du nog vänta.

Tuff sits TS. Första året är man väldigt låst som flera skriver, men det beror ju också på hur barnet är. Min första var väldigt mycket vaken dagtid och då får man vara nöjd med att få i sig mat och duscha, typ. Min andra hade långa, tydliga sovpass på ca 3h från start, regelbundet som en klocka. Så då gick det plötsligt att faktiskt planera och göra saker.

Sen beror det på vad ni har för back-up och familj som kan och vill stötta, mormor/morfar, farmor/farfar osv. För att det ska funka när barnet är litet behöver de bo nära så att de kan träffa barnet ofta.

Viktigast är ändå pappan. Att han går in och fullt ut tar sitt föräldraansvar.

Vad du än gör så gör inget förhastat. Ibland tar livet svängar man inte är beredd på och då får man parera det så gott man kan till det man tror är det bästa. Mer än så kan man inte göra.

Oavsett vilket val du gör så kommer du bära med dig det beslutet resten av ditt liv.

Jag skulle säga att det beror alldeles på vad man gör det hela tid. Visst har våra liv förändrats stort efter att vi fick barn. Fick första när jag var 23 och andra när jag var 25år. Det var en väldig omställning men jag skulle inte säga att vi tagit avsteg från sånt vi vill göra. Är pappan med i bilden så kan han lätt ta hand om barnet själv tidigt. Jag va ut med jobbet och åt mat när äldsta var 1,5 månad. Hade pumpat ur bröstmjölk att mata med och fanns ju alltid bara ett telefonsamtal bort ifall att det skulle krisa helt men pappan är en lika viktig del och kan också själv ta hand om barnet. När minsta var 5 månader var jag tvungen att gå in och jobba lite. Jobbade dock bara nattpass så han märkte knappt att jag var borta, men han blev lika bra omhändertagen av pappan som han hade blivit av mig. Så känner man sig redo så ser jag inga som helst problem att pappan tar hand om barnet några timmar eller en natt. Tror bara det kan vara bra så de får knyta an till varandra också.

När minsta var 1år och 3 månader var jag tvungne att vara hemifrån 5 nätter. Då hon var hemma med pappan utan att ta någon som helst skada. Och jag kan säga att visst sakna jag barnen samtidigt som det var väldigt skönt för mig att få kvällarna i lugn och ro.

Resor gör vi en massa både med och utan barnen. Är barnen med anpassar vi aktiviteterna så de passar barnen också men även sånt vi vill göra. De dör inte av att ha tråkigt någon timme. Sen lär väll alla säga att vi är jättedåliga föräldrar men ja vi har rest iväg. Senast var här i december då jag och sambon var borta 4 nätter utomlands 3 timmar med flyg från barnen.(barnen är nu 2 och 4år). Barnen fick själva välja om de ville följa med då vi berätta vad vi skulle men valde själva att de istället ville vara hos mormor och morfar som de träffar 1-2ggr månaden då de bor 20 mil bort. De hade inte frågat efter oss en egna gång och ville att vi skulle vara borta längre för att de ville leka mera med mormor och morfar. Då det är en kortare tid har de lättare att vara släppa alla måsten som vardagen innebär och verkligen gå all in för barnbarnen den perioden de är där. De tjatar redan om att de tycker att vi ska åka iväg igen så de kan få vara själva med mormor och morfar. Och nej jag skulle inte säga att relationen med barnen tar skada av detta däremot stärks banden mellan barnen och mormor och morfar och de får flera vuxna i deras liv som de har en god relation till och som de känner sig trygga med ifall att det skulle hända något med oss som föräldrar.

Och nej jag anser mig inte vara en dålig förälder och barnen har precis allting de behöver även en massa kärlek och vi som föräldrar får tid för varandra och ladda batterierna. Så att vi kan vara gladare och orka mera i vardagen samtidigt som vi får en bra relation och lan bevara den. Så slulle säga att det beror alldeles på hur mannaom förälder är men ser inte det som fel att själv få egentid och komma ut och toa sig både själv eller tillsammans med sambon bara för att man fått barn. Och barnet tar absolut inte skada för att du lämnar barnet med pappan för att kunna roa dig med dina vänner ibland för att det kanske är det som behövs för att du ska kunna vara det där lilla extra glad när du sen är hemma med barnet för du vet att du får ett avbrott och komma iväg och träffa vännerna vilket gör att det är lättare att orka och behålla tålamodet när barnet har skrickit konstant i flera timmar.

Först och främst vill jag säga att jag inte alls tycker att du verkar omogen, du tänker igenom en massa frågor som många nog skulle behöva fundera på innan de skaffar barn.

Jag har en ettåring och självklart blir man mer låst. Det går givetvis att ta med sig barnet överallt men det blir krångligare och jag upplever att jag inte vill göra samma saker nu som innan. När jag var gravid trodde jag nog att jag skulle kunna njuta av att ha barnvakt och göra sånt jag uppskattade då men nu vill jag helst bara vara med mitt barn. Det där andra finns ju kvar. Småbarnsåren är intensiva men det handlar om ett par år, sen kan man göra allt det där igen.

Jag skulle säga att det viktigaste att fundera över är din relation till din partner. Kommer han att ta 100% ansvar? Känner du dig säker på att ni kan samarbeta kring barnet även om er relation tar slut? Om svaret är nej skulle jag verkligen fundera på om det är värt att skaffa barn för utan en partner som är engagerad kommer du att fåbta allt ansvar och inte alls kunna leva ditt eget liv.

Jag och min kille delar på allt ansvar och behöver jag åka iväg och göra något eller om jag vill träffa kompisar är det inget problem. (Som sagt är det sällan jag känner det behovet dock.) Lämna till mor- och farföräldrarna kan man väl göra ganska tidigt om man känner sig trygg med det och barnet har en bra relation med dem. Vi har inte gjort det ännu eftersom de bor långt borta. Dock händer det att de kommer och hälsar på och vi passar på att tex ta en promenad utan barn eller bara äta middag utan att behöva ha full uppsyn över barnet.

Vet inte om det var svar på dina frågor men hoppas det hjälpte lite iaf :)

jag är 37 och fick mitt första barn för nio månader sedan, jag har under tiden för min FL ledighet gått flera utbildningar och varit iväg på en tjejresa, gått på flera middagar. Vissa middagar med barn andra utan, vi har haft barnvakt flera gånger och eftersom min man reser i sitt jobb så var vårt barn hos sina morföräldrar 5 dagar när jag var iväg på utbildning. Det är garanterat många som dömer oss för att vi lämnat bort vår bebis, men det är inget hon lider av, morföräldrar/farföräldrar blir överlyckliga över förtroendet och vi mår gott av att att kunna lämna bort henne och hon har det bra. Det är helt upp till dig/er hu ni väljer att hantera dessa situationerna, mitt allra bästa råd till dig är att inte lyssna för mycket på andra. Andra vet alltid bäst.