Klippa med sonen

Jag förstår inte riktigt. Vill du sluta umgås med din son eftersom pappan inte hjälper honom med läxorna?

Jag förstår inte heller.
Vad säger skolan? Ni lär ju ha pratat massor med dem om detta varit ett stort problem under längre tid? 

Sedan har en del ungdomar problem som kanske inte syns på ytan. Du säger att varken pappan eller sonen har det där drivet - så kan det vara. Eventuellt kan du läsa på lite om hjärnans exekutiva funktioner och se om du tycker något stämmer in på din son. Tex människor med autism eller adhd har ofta sämre förmåga till exekutiva funktioner än andra. Detta kan se ut som omognad. Jag säger inte att din son har en diagnos, men han kanske har svårt just med det exekutiva och då kan du läsa på om det och tänka på det när du pratar med honom. Pappan kanske är likadan? 

Är du på riktigt oroad så gör du en socanmälan så att Soc pratar med pappan och sonen, och erbjuder troligast pappan föräldrastöd i hur han ska kunna pusha/stötta sonen på ett bättre sätt än att bara fråga om han gjort läxor. 

Varför du skulle bara säga upp kontakten är i mina öron något helt annat. Du kan väl umgås med din son även om han inte är ett snille i skolan? Han behöver självklart dig i sitt liv även om han inte går ut med fantastiska betyg. 

Inte sluta umgås, utan sluta försöka få till detta med att hjälpa honom att anstränga sig (läsa läxor, övningsköra, lösa teori). Eftersom han i princip bara bor hos pappan handlar det ju om att jag antingen ska åka dit och hjälpa till eller resonera med pappan och få honom att förstå att han behöver finnas där för sin son. Det har hittills inte lyckats alls så bra.

I och med att han nästan aldrig bor hos mig är det också svårt att få till detta med att umgås på ett naturligt sätt. ????

Han har alldeles tydligt visat tidigare att han har lätt för att lära, inga problem med inlärning när han gör jobbet. Det är konsekvenstänket och planeringen som saknas och det är ju inte ovanligt under tonåren. Helt inte om man har en pappa som signalerar att det alltid är ok att chilla istället för att göra läxorna.

Skolan är förstås bekymrad för honom och vi har haft många samtal genom åren som inte lett till nån förändring när det gäller pappans inställning eller stöttning av sonen.

Nej, man måste inte sluta umgås för att sånt hör inte funkar, men i och med att han nästan aldrig bor här så får det bli över en sushi då och då bara. Så har vi gjort under det senaste 1,5 året.

Vad jobbar pappan med? Hur tänker han runt att sonen går ut gymnasiet utan examen och därmed får mycket svårt att få jobb? Komvux med studielån?

Kan det vara så att sonen och ditt ex har svårigheter liknande de inom npf? 

Om du vill din son väl så måste du fortsätta vara ihärdig, du kan t ex ha möten själv med skolan så kan de prata med pappan själva, kanske lyssnar han mer på dem än på dig?

Jag tycker att jag känner igen mig i din beskrivning fast jag skulle då vara din sons pappa (fast jag är mamma).

Vi separerade för 10 år sedan och först bodde barnen varannan vecka. Det blev med tiden för splittrat för vår son och vi kom allihop överens om att han skulle bo mer hos mig för att kunna fokusera på skolan och ha sina saker på ett ställe.

Han klarar skolan dvs har godkända betyg i alla ämnen men inte så mycket mer än så. Han har alltid haft lite svårt i skolan och måste kämpa mer än de flesta. Jag kan väl tycka att han ibland är lite lat också, men jag känner ändå att han gör så gott som han förmår och det är helt ok. Hans pappa däremot som bara träffar honom varannan helg frågar ständigt om hans betyg och hur det har gått på prov och säger att det inte duger, att sonen måste kämpa mer och att jag måste se till att han presterar bättre. Jag tycker inte att pappan har hela bilden. Han ser inte sonen sitta och traggla utan tror att han bara spelar tv-spel. Det var också jag som övningskörde med sonen och det gick trögt i början eftersom han inte var särskilt intresserad. Pappan frågade hela tiden om när han skulle köra upp och sonen blev bara ledsen. När han var 19,5 år fick han äntligen sitt körkort. Vi kämpar på både sonen och jag medan pappan tror att vi båda är lata. Det gör mig arg men det värsta är att det gör sonen ledsen och sänker hans självförtroende när hans pappa ständigt signalerar att han inte duger.

Förstår ändå inte vad erat umgänge har med läxorna att göra? Om du inte kan hjälpa honom med läxorna kan du bara umgås för att äta sushi? Då tror jag ni/din son har större problem än skolan.
Är faktiskt inne på pappans linje. Kan mycket väl vara så att det faktiskt är du som är boven i dramat. Vissa personer klarar absolut inte av krav, så fort det blir ett krav med skolan blir det ett problem och ger ångest. För om jag anstränger mig och inte lyckat tillräckligt bra som mamma vill har jag ju misslyckats. Om jag istället inte gör det är jag bara lat.
Min dotter är precis sådan. Vi försökte i många år med att sätta upp mål, puscha om läxor, allt man tror man ska göra. Och allt med skolan gav bara ångest. och hon kände sig konstant misslyckad, 
Sen släppte vi allt med det. Vi uppmuntrar och berömmer, har koll vad hon har och frågar om hon behöver hjälp, men ställer inga krav. Och vilken skillnad, hon har totalt höjt nästan 100 i meritpoäng senaste åren. 

Att bryta med sina barn är inget alternativ som finns på kartan om man inte är helt slut i huvudet.

Det jag pratar om ör ju inte att bryta helt med sonen utan att bara släppa taget om bilden om att han och hans pappa ska förstå, det jag tror på, att man måste anstränga sig för att lyckas och därmed kunna klappa sig själv på axeln och få en känsla av att man är på en bra väg framåt.

Pappan säger att bara att sonen får stå sitt kast och att han till slut ska inse att han måste anstränga sig. Det kanske stämmer, men hur mkt trögare blir inte livet om man måste starta om helt och läsa på komvux sen för att kunna komma nån vart?

Nej, min son är inte så intresserad av att umgås med oss föräldrar och det ser jag som ett resultat av två saker. Han är tonåring, han umgås hellre med kompisar och det är helt normalt. Han har tillåtits spela mycket dataspel vilket gjort honom till en person som har lite svårt för detta med den sociala koden.

Det är lätt för en vuxen men insikt att säga att man behöver lyckas. Men i att lyckas finns också rädslan att misslyckas. Och så länge man inte får misslyckas med föräldrars tillåtelse vågar man inte alltid lyckas.

Om han inte orkar klara av skolan så förstår jag inte varför ni är så på honom om att övningsköra och läsa teori? Varför är det så bråttom med körkort? Det kan han ta efter studenten. Låter ingen heller som att han direkt förtjänar att få hjälp med övningskörning i och med att han ingen sköter skolan. Ville han ens ha körkort? Gör det isf till en morot, sköt skolan så hjälper vi dig typ?

Jag satsade på toppbetyg i gymnasiet och bestämde mig för att ta körkortet efter studenten just för att jag inte tyckte det var värt att körteoriprovet skulle ta tid och dra ner ett annat betyg.

Han säger ju själv att han vill ha sitt körkort så fort som möjligt. Däremot att anstränga sig för att lyckas med det är en helt annan femma. Men far hans har ju hela tiden signalerat till honom att man kan chilla, det är helt accepterat. Då får man ju räkna med att inte lyckas tänker jag. De misslyckanden han nu går igenom i skolan och med körkortet sänker hans självkänsla i bott....

Hur uppmuntrar och berömmer ni utan att det finns krav eller förväntningar bakom? Har hon haft problem med närvaro i skolan eller är det bara med läxor? Jag tror min son är likadan.

Jag tjatar aldrig om att du måste göra läxor. Jag säger aldrig till henne att hon måste plugga inför prov. _Jag talar inte om för henne hur viktigt det är att prestera bra i skolan, hur viktigt det är med betyg.
Jag frågar istället om hon behöver hjälp med läxorna. När hon pratar om prov frågar jag istället hur det känns, om hon känner att hon har koll. Då tänker hon till själv och pluggar om hon behöver. *Har hon gjort ett prov frågar jag inte efter resultatet direkt, istället frågar jag hur hon tyckte det gick, om hon är nöjd. Det är så lätt att man frågar efter resultat och så blir man själv som förälder besviken för man tycker att det borde gått bättre. Och det läser barnen så lätt av och så tolkar de det som att de gjort mamma besviken.
Jag sitter med henne och går igenom betygen så får hon själv berätta vad hon tycker, vilka hon vill satsa på att höja och pratar om vad som krävs.
Men absolut inga krav, och detta har gjort att vi gått från idelt tjat om läxor och prov, ångest inför skolan, haft noll koll och knappt klarat godkänt i många ämnen till att hon har full koll själv. Hon tar fullt ansvar,pluggar självmant, frågar om hon behöver hjälp och hon går snart ut 9:an med betyg hon kan komma in på det gymnasiet hon vill med,