• Äldre 29 Dec 12:19
    390 visningar
    4 svar
    4
    390

    Aldrig känt något positivt om livet

    Så länge jag kan minnas har jag aldrig uppskattat livet. Alltid haft tankar om ensamhet, sist vald i skolan. Retad. Obehag, klantig, åtlöje m.m. Rädslan vad andra ska tycka och tänka. Att ta bort mig har följt mig i minst 20år nu (är 34år i skrivande stund).

    Ska försöka sammanfatta mina tankar och vad jag varit med om. Känns som jag fick ett litet lyft av träning och med lite alkohol i kroppen på helgerna kunde man slappna av mer. Jag fick större umgängeskrets och hittade flertalet tjejer. Dock har känslan alltid varit att det är något fel på mig. Då tjejerna varit tillfälliga. 

    Efter några års "lek" så hittade jag tillslut min tjej. Redan tidigt blev det som att jag följde med i hennes planer, eftersom jag uppenbart inte har några planer själv och framtiden skrämmer mig. Vi skaffade 2 barn trots jag inte tänkt ha det. Vi köpte hus. Vi renoverade konstant. 

    Problemen började smyga sig fram. Jag blev ännu mer osäker i mig själv pga den höga självkritiken/ perfektionisten inom mig samt att det alltid fanns ett tillägg eller ett "men" i det man gjort. Ekonomin var hela tiden ansträngd pga höga lån och blev inte bättre att båda var oansvariga med överkonsumtion. 

    Detta blev ohållbart och för 1år sedan separerade vi (blev 9år totalt tillsammans). Jag hade allt, fin tjej och familj men jag var inte nöjd. Jag bröt ihop och grät och ville ta bort mig stundtals när vi bodde ihop. Är jag nöjd nu? näe verkligen inte. Jag saknar stunderna vii haft men jag vet hur dåligt jag mått också.

    1-2 sista åren med min sambo sökte jag mig mot vården pga mitt mående efter påtryckningar. Jag var helt slut. Hade ingen ork. Det enda jag vill är att sitta still. Jag blev konstaterad djup depression och hög utbrändhet. Sjukskriven 6mån och både ekg, blodtryck m.m. gav utslag. 

    Känner vården är ett skämt med psykolog och kbt samtal. Jag har än idag inte hittat någon ro och svart och vitt vet jag mina problem men jag kan inte göra något. Om jag då ändå slapp känna denna jäkla tycka synd om mig själv känslan och rycka upp mig och försöka få någon harmoni. Var nära att bli inlagd på psyk när det var som värst. 

    Nu är jag singel och är som en berg och dalbana känslomässigt. Till och med mina egna barn som jag saknar ibland får mig och känna mig "kvävd" bitvis. (har dom i princip varannan vecka).

    Spelar ingen roll vad jag gör. Jobbet hatar jag, sökt nya utan lycka. fritiden ger mig obehag för jag har ingen att vara med längre / inget som tilltalar mig. Alla är upptagna med sitt och denna känsla av att ingen bryr sig gör sig mer påmind då också. 

    Vad ville jag med detta inlägg då? jaadu. Skriva av mig först och främst men diskutera med andra som känt tomhet hela livet.. Kan tillägga att det dykt fram psykisk ohälsa överlag i min släkt med bla bipolära sjukdomar osv och just nu är jag så less vården så jag står utan medicin och vet inte riktigt vars jag ska ta vägen. Känns som andra har det så mycket värre än mig men det är en klen tröst när man inte har någon lust på livet alls. 

    Hela kroppen skriker efter sjuskrivning men är helt körd ekonomiskt så blir totalkrock där. Känns som man levt på konstgjord andning i många år nu. 

  • Svar på tråden Aldrig känt något positivt om livet
  • Mon 27 May 2019 19:52
    #2
    mtssundin skrev 2019-05-27 14:12:21 följande:

    Det finns nog ingen quick fix. Men tränar du? Mediterar? Ofta kan ju ångest och dåligt mående vara fysisk, alltså är glaset halvtomt eller halvfyllt. Det kanske inte är objektivt? Det mesta du skriver är ju dina egna tankar om ditt liv, inte något faktiskt, utan vad du själv tänker. Pröva medidation?

    Träning är ju guld för måendet också!


    Jo jag styrketränar i mån om tid men 3ggr per vecka.. Men även där ä ju kravbilden hög så blir mer ett måste å fyllt av ångest om jag missar ett pass. Mediterar gör jag inte..Har testat mindfulness men tyckte det var löjligt. Om du tänkte på något sådant?

    Sen eftersom jag konstant ä slut så är det inte riktigt så träningen gör att jag känner mig fräshare. Å försöka lägga in promenader osv i mitt redan fysiska jobb går inte få ihop. Jag kan ju ta en promenad istället för gymmet. Dock ger det mer negativt än positivt då.

    Har tagit ner mig nästan 18kg nu på drygt 6mån för å utesluta att det ä det som gjort mig slut men jag ä helt enkelt slut på livet. Allt ä som dystert. Går återigen till psykolog men hjälper föga å prata. Äter medicin nu igen för å ta bort dagliga ångesten.
  • Mon 27 May 2019 20:47
    #3

    Med tanke på att de här känslorna följt med dig hela livet verkar det som att du hade oturen i det genetiska lotteriet att ha en benägenhet för depression.

    Det låter ändå som att du gör det du kan för att må bättre, med tex träning och hjälp från vården. Kanske är medicinering helt nödvändig för dig för att hålla ångest borta och att det är något du får acceptera att så är det.

    Har du sökt terapi privat? Det kan vara så att du skulle få bättre hjälp med riktad KBT eller andra moderna terapeutiska behandlingar.

    Med barn har du ändå verkligen något att leva för, och när du slipper ensamhet, och en ny partner lär du träffa så smångingom.

  • Tue 28 May 2019 07:03
    #4
    Thedrjohn skrev 2019-05-27 20:47:34 följande:

    Med tanke på att de här känslorna följt med dig hela livet verkar det som att du hade oturen i det genetiska lotteriet att ha en benägenhet för depression.

    Det låter ändå som att du gör det du kan för att må bättre, med tex träning och hjälp från vården. Kanske är medicinering helt nödvändig för dig för att hålla ångest borta och att det är något du får acceptera att så är det.

    Har du sökt terapi privat? Det kan vara så att du skulle få bättre hjälp med riktad KBT eller andra moderna terapeutiska behandlingar.

    Med barn har du ändå verkligen något att leva för, och när du slipper ensamhet, och en ny partner lär du träffa så smångingom.


    Ja det har på senare år kommit fram att flera i släkten på min mammas sida har något problem..min moster tex bipolär. Jag har fått göra en miniutredning men det påvisar inget. Pratas om GAD också. Jag önska bara att medicinen skulle ge mer. Vill känna nån glädje också. Känns som jag blivit personlighetsförändrad till något jag inte vill vara. En pessimistisk och tråkig person.

    KBT har jag försökt på 2 olika vårdcentraler men tycker inte det gett något. Privat aktör kanske bättre om det var det du mena?

    Att jag har barn känns inte som nån tröst utan jag går i tankar det blir bättre utan mig än en pappa som knappt orkar ha med dom å göra. Kärlek ger jag men hitta på saker osv orkar jag inte.

    Å partner går jag ju i tankar att jag kommer vara själv resten av livet. Har väl utseendet till min fördel men vad hjälper det när man är trasig å "ful" på insidan
Svar på tråden Aldrig känt något positivt om livet