Forum Missfall - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Sent missfall v.17

    Ons 2 jan 10:08 Läst 0 gånger Totalt 20 svar
    Ons 2 jan 10:08

    Min man och jag väntade barn, en efterlängtad flicka. Jag var i vecka 17 och magen hade börjat växa och dom första bebis sakerna var inhandlade. Vi var så lyckliga.

    En kväll får jag plötsliga kramper i livmodern, dom kommer med jämna mellanrum och gör fruktansvärt ont. Jag försöker sova men det går inte alls då sammandragningarna blir värre och värre. Vi ringer till gynakuten och dom råder oss att jag ska ta en alvedon och säger att om det är ett missfall på gång kan dom ändå inte göra någonting. Kort därefter börjar jag blöda och vi ringer igen men får fortfarande inte komma in då dom tycker att jag inte ?blöder tillräckligt mycket.?

    Jag känner mig så otroligt hjälplös och förtvivlad. Känner på mig att det är något som är riktigt fel. Den oron går inte att beskriva med ord.

    Utan någon sömn åker in till akuten på morgonen och får först träffa en sköterska som tar några prover på mig och sen får vi vänta tills kvällen innan jag blir undersökt. När läkaren gör VUL ser jag ser på hennes ansikte att det är något som inte stämmer, hon säger att barnet lever men att jag är öppen och fosterhinnan buktar utåt och att det är en dålig prognos...

    Tårarna sprutar okontrollerat och både jag och min man läggs in på avdelningen.

    Vi kramade varann och grät båda. Personalen var hjälpsamma och stöttade oss så mycket dom kunde..

    Den natten börjar sammandragningarna ordentligt och sjuksköterskan, en erfaren fantastisk kvinna (hon hjälpte mig så mycket den natten och jag är så tacksam över att hon var där) ger mig lugnande och morfin mot smärtan och under natten föder jag ut vår flicka. Det är det mest smärtsamma jag varit med om. Mitt hjärta gick sönder den natten. Det känns så orättvist att vi förlorade henne, vi hade försökt så länge och vi blev överlyckliga när vi fick reda på att jag var gravid.

    Det var svårt att skriva om det här men jag har läst så mycket om andra i liknande situationer och tagit del av andras erfarenheter här på FL och det har hjälpt mig och därför ville jag dela våran historia. Orsaken till missfallet var en infektion som jag haft och som på något vis spridit sig till fostret. Dom såg att jag hade förhöjda infektionsvärden och gav mig antibiotika intravenöst så fort jag blev inlagd. Jag hade inga tecken på infektion alls och kunde omöjligt ha upptäckt detta.

    Nu i efterhand blir jag så förbannad när jag tänker på att vi inte fick åka in akut den natten och arg på mig själv som inte åkte in ändå och krävde vård.

    Nu vill vi så gärna bli gravida igen! Är det någon annan som varit med om sent missfall? Hur lång tid tog det för er att bli gravid igen och fick ni gå till specialistmödrarvård för extra kontroller? Jag är så rädd för att det här ska hända igen..

  • Ons 2 jan 11:46 #1

    Stor kram!

  • Fre 4 jan 03:55 #2

    Åh känner så med er!! Kan inte tänka mej smärtan ni går igenom.

  • Fre 4 jan 05:36 #3

    Jag beklagar verkligen er förlust på de barn ni längtat så efter. Det gjorde ont att bara läsa om det. Det är så fruktansvärt så jag vet inte ens vad jag ska skriva. Man kan inte ens sätta sig in i hur ont det måtte göra. Hoppas att ni vågar försöka igen och måtte det gå vägen. Jag kan bara säga att man lider med er när man läser vad ni gått igenom. Kramar.

  • Fre 4 jan 13:34 #4

    Beklagar er lilla ängel. Skickar en stor kram!

    Vad fint att ni fick en bra förlossning även om den var på tok för tidig.

    Jag och min sambo blev oplanerat gravida i maj/juni 2017.

    Under september och oktober hade jag sammandragningar men det ska ju ändå vara okej. Hade en kompis som åkte upp för minsta lilla och eftersom allt var ok med henne så tänkte jag inte så mycket mer på det tills jag i v.23+ fick en stor blödning . Åkte ambulans till sjukhus och tappen var 2.2 cm men vår pojke mådde bra. Fick åka till Uppsala för där var närmast lediga neo plats. Låg i Uppsala i 8 dagar innan det blev akut k.snitt.

    Fick världens finaste pojke som somnade in 10 dagar efter förlossning.

    Prover visade att jag hade GBS i vagina men jag fick ingen antibiotika.

    Däremot så har jag hjärtformad livmoder och läkarna misstänker försvagad livmoderhals.

    Vi blev snabbt gravida igen och den gången fick jag cerklage i v.15. (Man syr i livmodertappen så det ska stå emot bättre)

    Fick lämna urin varje månad och det visade sig att jag hade GBS i urinen då vid flera tillfällen. Överläkare bestämde att jag skulle få antibiotika varje gång det visade positivt.

    I v.22 fick jag stor blödning och låg inne 1 vecka på observation. Sade att jag julle ha antibiotika med tanke på GBS. Fick ingen av läkaren som jobbade då utan fick vänta tio dagar.

    Söndagen den 24/6 födde jag vår dotter stilla efter hon blev smittad av infektionen.

    Be att göra upp en plan med käkarna inför nästa graviditet så ni kan känna er så säkra som möjligt.

  • Anonym (MA v 20)
    Visa endast
    Fre 4 jan 15:08 #5

    Det är så sorgligt varje gång det händer. Styrka åt oss alla som drabbas. Vi blev gravida efter många års ofrivillig (sekundär) barnlöshet. Vi hade då ett barn som kommit till med ICSI och var då i 10-årsåldern. Vi gjorde ett flertal ul och allt var bra. På rutin-ul i vecka 20 upptäcktes att vår pojke dött någon vecka innan. Vi fick också bra stöd när han skulle födas fram. Obduktion visade vissa yttre missbildningar men inga inre och ingen dödsorsak. Efter 1,5 år blev vi gravida igen! Fostret utvecklade dock inget hjärta så det blev ett nytt MA. Ytterligare ett år senare blev jag gravid på nytt och hon ligger nu vid mitt bröst och ammar, snart 6 mån. Jag var orolig under graviditeten men det var ändå hanterbart.

  • Lör 5 jan 08:04 #6
    Ebo88 skrev 2019-01-04 13:34:22 följande:

    Beklagar er lilla ängel. Skickar en stor kram!

    Vad fint att ni fick en bra förlossning även om den var på tok för tidig.

    Jag och min sambo blev oplanerat gravida i maj/juni 2017.

    Under september och oktober hade jag sammandragningar men det ska ju ändå vara okej. Hade en kompis som åkte upp för minsta lilla och eftersom allt var ok med henne så tänkte jag inte så mycket mer på det tills jag i v.23+ fick en stor blödning . Åkte ambulans till sjukhus och tappen var 2.2 cm men vår pojke mådde bra. Fick åka till Uppsala för där var närmast lediga neo plats. Låg i Uppsala i 8 dagar innan det blev akut k.snitt.

    Fick världens finaste pojke som somnade in 10 dagar efter förlossning.

    Prover visade att jag hade GBS i vagina men jag fick ingen antibiotika.

    Däremot så har jag hjärtformad livmoder och läkarna misstänker försvagad livmoderhals.

    Vi blev snabbt gravida igen och den gången fick jag cerklage i v.15. (Man syr i livmodertappen så det ska stå emot bättre)

    Fick lämna urin varje månad och det visade sig att jag hade GBS i urinen då vid flera tillfällen. Överläkare bestämde att jag skulle få antibiotika varje gång det visade positivt.

    I v.22 fick jag stor blödning och låg inne 1 vecka på observation. Sade att jag julle ha antibiotika med tanke på GBS. Fick ingen av läkaren som jobbade då utan fick vänta tio dagar.

    Söndagen den 24/6 födde jag vår dotter stilla efter hon blev smittad av infektionen.

    Be att göra upp en plan med käkarna inför nästa graviditet så ni kan känna er så säkra som möjligt.


    Tusen tack för omtanken och svaret, jag beklagar verkligen din förlust över dina små änglar. Livet kan vara så hårt.

    Man känner sig så maktlös inför vården, jag förstår att det ofta är arbetsbrist osv. Men att man mister sitt barn som annars kanske hade gått att rädda är bara så hemskt.

    Hoppas verkligen att jag får göra tätare kontroller om jag blir gravid igen, så att man kan känna sig lite tryggare i all oro åtminstone.
  • Lör 5 jan 08:16 #7
    Anonym (MA v 20) skrev 2019-01-04 15:08:36 följande:

    Det är så sorgligt varje gång det händer. Styrka åt oss alla som drabbas. Vi blev gravida efter många års ofrivillig (sekundär) barnlöshet. Vi hade då ett barn som kommit till med ICSI och var då i 10-årsåldern. Vi gjorde ett flertal ul och allt var bra. På rutin-ul i vecka 20 upptäcktes att vår pojke dött någon vecka innan. Vi fick också bra stöd när han skulle födas fram. Obduktion visade vissa yttre missbildningar men inga inre och ingen dödsorsak. Efter 1,5 år blev vi gravida igen! Fostret utvecklade dock inget hjärta så det blev ett nytt MA. Ytterligare ett år senare blev jag gravid på nytt och hon ligger nu vid mitt bröst och ammar, snart 6 mån. Jag var orolig under graviditeten men det var ändå hanterbart.


    Beklagar verkligen det du har gått igenom. Verkligen styrkekramar till alla som drabbas, jag visste knappt att detta kunde hända innan det hände oss och vad glad jag blir att din senaste graviditet blev lyckad och med en hanterbar oro under graviditeten.

    Jag har pco så att vi ens kunde bli gravida naturligt var en lycka i sig. Nu har jag precis fått tillbaka min mens, 7 veckor efter det som hände, så hoppet finns om att vi ska lyckas bli gravida igen när vi är redo.
  • Lör 5 jan 09:22 #8
    Sannfield skrev 2019-01-05 08:04:26 följande:

    Tusen tack för omtanken och svaret, jag beklagar verkligen din förlust över dina små änglar. Livet kan vara så hårt.

    Man känner sig så maktlös inför vården, jag förstår att det ofta är arbetsbrist osv. Men att man mister sitt barn som annars kanske hade gått att rädda är bara så hemskt.

    Hoppas verkligen att jag får göra tätare kontroller om jag blir gravid igen, så att man kan känna sig lite tryggare i all oro åtminstone.


    Ja det vi alla har gått igenom är inte något man går och tänker på tills tragedin väl slår till.

    Der är på tok för många trådar och artiklar om par som går igenom likande saker och barn som inte får leva sina liv.

    Ja vi trodde vi skulle vara säkra med cerklaget. Hade läst mycket om GBS innan så jag visste vad som kunde hända men jag trodde aldrig att hon skulle dö i min mage pga det. Till en viss del klandrar jag sjukvården. Hur en läkare hade mage att gå emot överläkaren och neka antibiotika. Nu vet vi inte om der hade gått åt pipsvängen ändå men jag är helt övertygad om att hon hade klarat sig om jag hade fått antibiotika på en gång och inte efter 10 dagar.

    Jag tror du kommer få gå på många täta kontroller pga vad ni har gått ige om. Du kommer nog säkerligen få gå på specialistmödravården. Ta all hjälp du kan få och ställ krav!!

    Första graviditeten gick jag på extra kontroller pga min hjärtformade livmoder. Andra graviditeten blev det tätare kontroller för att jag inte skulle vara så rädd.

    Inför en tredje gång så kommer jag gå väldigt ofta, ha stående recept på antibiotika samt att när jag går in i v.23+0 så får jag bo på sjukhus om jag vill.

    Att baga ha det erbjudandet känns väldigt tryggt, sen får man väl ta det beslutet när det göl gäller.
  • Lör 5 jan 17:33 #9
    Ebo88 skrev 2019-01-05 09:22:53 följande:

    Ja det vi alla har gått igenom är inte något man går och tänker på tills tragedin väl slår till.

    Der är på tok för många trådar och artiklar om par som går igenom likande saker och barn som inte får leva sina liv.

    Ja vi trodde vi skulle vara säkra med cerklaget. Hade läst mycket om GBS innan så jag visste vad som kunde hända men jag trodde aldrig att hon skulle dö i min mage pga det. Till en viss del klandrar jag sjukvården. Hur en läkare hade mage att gå emot överläkaren och neka antibiotika. Nu vet vi inte om der hade gått åt pipsvängen ändå men jag är helt övertygad om att hon hade klarat sig om jag hade fått antibiotika på en gång och inte efter 10 dagar.

    Jag tror du kommer få gå på många täta kontroller pga vad ni har gått ige om. Du kommer nog säkerligen få gå på specialistmödravården. Ta all hjälp du kan få och ställ krav!!

    Första graviditeten gick jag på extra kontroller pga min hjärtformade livmoder. Andra graviditeten blev det tätare kontroller för att jag inte skulle vara så rädd.

    Inför en tredje gång så kommer jag gå väldigt ofta, ha stående recept på antibiotika samt att när jag går in i v.23+0 så får jag bo på sjukhus om jag vill.

    Att baga ha det erbjudandet känns väldigt tryggt, sen får man väl ta det beslutet när det göl gäller.


    Nej fy, det är verkligen så tragiskt! Vet att man inte ska tänka hur det hade kunnat blivit men är ju så svårt att inte göra det i sånna här situationer.

    Skönt att höra att du fått tätare kontroller iaf och att kommer få det i din tredje graviditet också. Det är som du säger tryggt att veta att möjligheterna finns där nästa gång.

    Jag ska försöka ställa krav nästa gång jag blir gravid också, är egentligen inte en person som gör det i vanliga fall men nu känns det så viktigt att våga göra det.
  • Lör 5 jan 21:10 #10
    Sannfield skrev 2019-01-05 17:33:01 följande:

    Nej fy, det är verkligen så tragiskt! Vet att man inte ska tänka hur det hade kunnat blivit men är ju så svårt att inte göra det i sånna här situationer.

    Skönt att höra att du fått tätare kontroller iaf och att kommer få det i din tredje graviditet också. Det är som du säger tryggt att veta att möjligheterna finns där nästa gång.

    Jag ska försöka ställa krav nästa gång jag blir gravid också, är egentligen inte en person som gör det i vanliga fall men nu känns det så viktigt att våga göra det.


    Det tycker jag du ska göra! Speciellt eftersom ni har gått igenom det ni har gjort. Mina upplevelser och vad jag har hört från andra som har vart med om samma/liknande har också fått bra vård och tätare kontroller.

    Sjukvården vill heller inte att saker som detta upprepas så jag tror - utifrån mina erfarenheter som sagt - att ni kommer få mycket stöd och hjälp. <3
  • Fre 22 feb 12:37 #11

    I slutet av augusti i slutet av vecka 15 så fick mitt vatten helt utan förvarning. Jag åkte till gynakuten och bebisen levde, men det fanns inget fostervatten kvar. Dom kollade infektion men hade inte heller nån sänka. Vi var inlagda två dygn och fick sen plan hem och avvakta.

    4 dagar efter vattenavgången började jag få verkar och den 5 september föddes vår lilla pojke. Han levde inte längre när förlossningen började, och analys av moderkakan visade att det fanns en infektion.

    Enligt de läkare som jag pratat med så gör det ingen skillnad med antibiotika när en infektion satt sig i fosterhinnorna.

    Jag är nu gravid igen och får inga extra kontroller och går på vanliga mödravården. Jag har krävt extra urinprov och cervix-odling men det har inte visat nåt än. Är bara i vecka 9+2 så vet inte riktigt hur det ska gå, är rädd att det inte går att förhindra att det händer igen. Jag hade inga symptom alls förra gången, och inte ens nån sänka när vattnet gick. Hur ska jag kunna hålla koll nu?

    Det är superläskigt men jag försöker att acceptera att det inte går att kontrollera. Även om skräcken finns där så är det mer troligt att det kommer gå bra, rent statistiskt. Jag måste försöka lita på att kroppen kan klara det här.

  • Sön 24 feb 15:11 #12

    Hej alla!

    Jag har som tur är inte varit med om samma sak, men är gravid efter många försök med ivf.

    Vill bara rekommendera att söka om man är orolig. Jag äter nu antibiotika varje dag pga GBS och flera infektioner. Senaste gången jag var inne och gjorde ctg som inte visade något tyckte jag att jag "stört dem i onödan" men en klok sköterska gjorde en odling som alltså var positiv.

    Stor kram till er som delat med er!

  • Anonym (Mm)
    Visa endast
    Sön 24 feb 15:24 #13

    Jag beklagar så mycket! Du ska framförallt inte känna dig skyldig på något sätt, det händer tyvärr Och det hade inte hjälp att åka in tidigare heller. Jag fick liknande symptom i v 15, åkte in till gynakuten direkt, de konstaterade infektion och jag fick antibiotika intravenöst. Vår lilla flicka levde men under natten kom värkar och hon överlevde inte förlossningen. Vi fick aldrig veta varför detta hände, bara att det var en infektion. Vi blev gravida igen 3 månader efter missfallet och fick en frisk flicka helt utan komplikationer. Jag bad om extra urinodlingar men allt var rent. Ändå var jag orolig ändå tills jag började känna henne sparka, då först kunde jag slappna av något. Styrkekramar!

  • Sön 24 feb 18:02 #14
    Anonym (Mm) skrev 2019-02-24 15:24:13 följande:

    Jag beklagar så mycket! Du ska framförallt inte känna dig skyldig på något sätt, det händer tyvärr Och det hade inte hjälp att åka in tidigare heller. Jag fick liknande symptom i v 15, åkte in till gynakuten direkt, de konstaterade infektion och jag fick antibiotika intravenöst. Vår lilla flicka levde men under natten kom värkar och hon överlevde inte förlossningen. Vi fick aldrig veta varför detta hände, bara att det var en infektion. Vi blev gravida igen 3 månader efter missfallet och fick en frisk flicka helt utan komplikationer. Jag bad om extra urinodlingar men allt var rent. Ändå var jag orolig ändå tills jag började känna henne sparka, då först kunde jag slappna av något. Styrkekramar!


    Ledsen att höra att du varit med om samma sak, men härligt att höra att nästa graviditet gick bra! Dick du någonsin svar på vad det var för infektion som orsakade missfallet i vecka 15?
  • Sön 24 feb 18:04 #15
    gammelpysen skrev 2019-02-24 15:11:38 följande:

    Hej alla!

    Jag har som tur är inte varit med om samma sak, men är gravid efter många försök med ivf.

    Vill bara rekommendera att söka om man är orolig. Jag äter nu antibiotika varje dag pga GBS och flera infektioner. Senaste gången jag var inne och gjorde ctg som inte visade något tyckte jag att jag "stört dem i onödan" men en klok sköterska gjorde en odling som alltså var positiv.

    Stor kram till er som delat med er!


    Min infektion var tyvärr inte GBS utan troligtvis någon form av bakteriell vaginos eller liknande. Det fanns gardnerella vaginalis i en odling, men dom kunde inte se vilken bakterie som infekterat själva moderkakan när dom skickade den på analys. Men iallafall inte GBS eftersom inte jag hade det.

    Jag har bett om extra urinodlig och cervixodling denna gång men ingen inom vården verkar vara särskilt oroliga för mig utan behandlar det som en lågriskgraviditet denna gång. Jag önskar jag slapp be om alla extrakontroller själv...
  • Sön 24 feb 22:43 #16
    Jojjans skrev 2019-02-24 18:04:28 följande:

    Min infektion var tyvärr inte GBS utan troligtvis någon form av bakteriell vaginos eller liknande. Det fanns gardnerella vaginalis i en odling, men dom kunde inte se vilken bakterie som infekterat själva moderkakan när dom skickade den på analys. Men iallafall inte GBS eftersom inte jag hade det.

    Jag har bett om extra urinodlig och cervixodling denna gång men ingen inom vården verkar vara särskilt oroliga för mig utan behandlar det som en lågriskgraviditet denna gång. Jag önskar jag slapp be om alla extrakontroller själv...


    stackare! Otroligt att det ska vara så. Vet inte om det beror på olika landsting heller?

    Jag hoppas att du får träffa rätt personal inom vården framöver. Fortsätt be om extrakontroller. Önskar dig ett jättestort lycka till!!!
  • Mån 25 feb 06:57 #17
    gammelpysen skrev 2019-02-24 22:43:14 följande:

    stackare! Otroligt att det ska vara så. Vet inte om det beror på olika landsting heller?

    Jag hoppas att du får träffa rätt personal inom vården framöver. Fortsätt be om extrakontroller. Önskar dig ett jättestort lycka till!!!


    Jag finns i Stockholm så hade ju hoppats på att det fanns stor tilllgång till ordentlig vård här, men min bm ser inte detta som en tiskgraviditet då mitt missfall mest verkar ha skett av en slump. Tror också dom har svårt att veta vad dom letar efter eftersom dom aldrig fick fram vad moderkakan blivit infekterad av.

    Men jag hade behövt någon som tog ett övergripande ansvar bara för att lugna mig, så att jag slapp tjata för extra kontroller.
  • Anonym (Maria­)
    Visa endast
    Ons 1 maj 18:43 #18

    Så hemskt att läsa vad du varit med om.

    Jag fick en mindre blödning i vecka 18. Sökte hjälp hos barnmorskan och gynakuten.

    Efter att ha blivit inlagd i tre dagar med antibiotika intravenöst pga infektion så blev vi utskrivna. Skönt tänkte vi. Då är det lugnt.

    Dagen efter gick vattnet. Vi åkte in akut och vår son föddes i vecka 19.

    En frisk pojke som inte överlevde. Först efter att han fötts fick vi reda på att proverna jag tog när jag åkte in visade Mykoplasma. Och då fick jag ?rätt? antibiotika.

    Vi hoppas bli gravida igen snart. Men efter snart 3 månader är min kropp fortfarande inte redo. Har fått göra kompletterade skrapning etc.

    Hur har det gått för er nu?

  • Fre 21 jun 09:11 #19
    Anonym (Maria) skrev 2019-05-01 18:43:35 följande:

    Så hemskt att läsa vad du varit med om.

    Jag fick en mindre blödning i vecka 18. Sökte hjälp hos barnmorskan och gynakuten.

    Efter att ha blivit inlagd i tre dagar med antibiotika intravenöst pga infektion så blev vi utskrivna. Skönt tänkte vi. Då är det lugnt.

    Dagen efter gick vattnet. Vi åkte in akut och vår son föddes i vecka 19.

    En frisk pojke som inte överlevde. Först efter att han fötts fick vi reda på att proverna jag tog när jag åkte in visade Mykoplasma. Och då fick jag ?rätt? antibiotika.

    Vi hoppas bli gravida igen snart. Men efter snart 3 månader är min kropp fortfarande inte redo. Har fått göra kompletterade skrapning etc.

    Hur har det gått för er nu?


    Beklagar er lilla pojk <3

    Hoppas ni blir gravida snart igen men att din kropp samtidigt får den vila och återhämtning dom den behöver.

    Jag och min sambo blev gravida i vintras igen men fick ett tidigt mf i februari. Graviditeten hade avstannat i v.5+5 men själva mf kom ut i v.8+3.

    Allt kom ut av sig själv och jag behövde ingen behandling. Däremot väntade vi en mens, utifall nå småteatrar skulle finnas kvar efter mf.

    Nu är vi gravida igen i v.9+6 och vi har hittills gjort 2 vaginala ultraljud där allt ser bra ut.

    Den 8/7 ska vi på kub och om allt är bra då så sätta cerklage in i v.15 (22/7) Jag ska börja äta antibiotika veckan innan cerklaget sätts pga jag är bärare av GBS och sen kommer jag ära kuren graviditeten ut.

    Oron är stor men vi försöker tänka positivt. Vi har ett fantastiskt läkarteam som står bakom oss. Jag känner mig rätt så trygg med cerklaget men det är GBS som oroar mig mest.

    Hur går det för er nu?
  • Anonym (Jag.)
    Visa endast
    Ons 17 jul 06:24 #20

    Beklagar verkligeb. Jag känner igen mig en aninfens. För drygt 4 månader sedan nu så fick jag ett missfall i vecka 24+5 det är fortfarande riktigt jobbigt och jag kan inte förstå det inu vi hade längtar så mycket. Det började som en helt vanlig dag och jag åkte till jobbet framåt lunch började jag märka av att jag hade lite kramper och små svaga sammandragningarna. Så jag sa till mina kollegor att jag måste nog sätta mig ner en stund för det är något som inte stämmer. Men sen blev sammandragningarna mer och mer intensiva så istället för att jobba klart mitt pass blev det till att åka in till gynakuten. Det visade sig att barnet inte levde längre. Efter några timmar som kändes som flera dagar så föddes min dotter. Jag saknar henne så otroligt mycket fortfarande.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll