Nu måste det få ett slut
Bra! Avsluta! Det där låter som ren tortyr. Elak när han dricker men dricker ändå, du kan inte bo med ditt barn och honom samtidigt...nej fy. Du borde inte ens vänta till nästa helg.
Inlägg från: Anonym (Stina)
|
-
-
Du fastnar nog i att försöka förklara för mannen. Strunta i det. Du har redan förklarat. Men han accepterar det inte och då ger du upp. Du har en lägenhet där du bor med sonen? Bara packa dina saker och åk dit. Förklara inte mer, vänta inte på att mannen och du ska diskutera er fram till en separation. Det tåget har gått för länge sen. Bestäm en dag då du flyttar och bara gör det.jordgubben79 skrev 2019-01-09 06:56:40 följande:
Jag förstår inte mitt eget beteende.Visst är det så, jag låter mig bli hunsad och nedtrampad.Faller tillbaka när han blir ledsen.Skäms för att jag inte bara gör nåt och beter mig som en riktig mes.Men det är så svårt när man är mitt i det.
Men jag vet ju vad jag måste göra och det måste ske omgående.
-
Det låter lite som att du inte har bestämt dig. Som att du väntar på att han ska göra slut. Har du testat att skriva listor över för- och nackdelar med er relation? Funderat över vad du känner för honom? Har du satt ett sista datum för dig själv då du ska vara ute ur ert gemensamma hem för gott? Tror du behöver göra sådant för att göra det verkligt.jordgubben79 skrev 2019-01-11 22:10:37 följande:
De första svarade jag på men inte på de senaste.Usch,jag hör/ser vilken himla kuvad person jag är när jag läser det jag själv skrivit.Hur himla hunsad och feg kan man bli?Så trött på mig själv att jag inte vågar stå upp för mig själv utan faller till föga hela tiden.Men det SKA bli ändring!
-
Konkretisera för dig själv. Vad exakt ska ha hänt på torsdag? Om du bara tänker att ?då ska det vara slut? så är det alldeles för abstrakt och du kommer sitta på fredagen och ha ett nytt samtal med mannen om huruvida ni passar ihop eller ej.jordgubben79 skrev 2019-01-12 08:23:12 följande:
Jag har satt ett ?sista datum ? på torsdag. Efter det så är det ska det vara gjort för nu vill jag börja leva mitt liv.Ta beslut utan att bli ifrågasatt, träna när jag vill, träffa vem jag vill utan att behöva redogöra och ändå bli misstrodd, få omge mig med personer som får mig att må bra och främst att bara få vara den bästa mamman jag kan vara.
Skriv en lista, listor är bra.
T ex: var sover du torsdag natt. Var är dina kläder. Vilka saker/möbler tar du med dig från lägenheten och när gör du det. Behöver du en flyttbil och när ska du hyra den och vad kostar det. Behöver du hjälp att flytta och vem kan du fråga. När meddelar du din son att du nu bor hela tiden i lägenheten.
Om du menar allvar med att torsdag är sista datum så behöver du göra en plan för dagarna innan för det är en del att fixa. Risken är annars att torsdag kommer och torsdag går och det enda som händer är att du skjuter upp datumet ännu en gång. Och om 10 år sitter du fortfarande med samma man och är ännu mer ledsen och förbittrad och undrar vart livet tog vägen. -
Åker du ifrån din son som du inte sett på två veckor för att mannen som anklagar dig för att ha en incestuös dragning till din son behöver din axel att gråta ut mot? Vet du - du felprioriterar.jordgubben79 skrev 2019-01-13 16:11:48 följande:
Så makalöst jobbigt det här är.Nu idag så fick han reda på att en nära familjemedlem ligger för döden, han ska åka dit imorgon och var jätteledsen för det.Han säger att han behöver mig och mitt stöd.Helst ville jag bara säga att jag vill inte och hoppa ur hans bil.
Nu ska jag till gymet och bara rensa huvudet...
Som flera har skrivit så förstår man att det är svårt att ta steget och det märks att du mest prövar tanken. Du vill egentligen inte lämna, inte än iaf.
Det som är bra är att din son slipper träffa mannen iaf. Så egentligen är det bara du som tar direkt skada. Sen mår väl inte din son jättebra av att du ständigt är uppriven men det verkar ju inte vara så mycket att göra åt. Du väljer faktiskt detta. Och jag har förståelse för att man kan fastna i en destruktiv relation osv men det känns lite udda att du hur enkelt som helst kan säga att han misshandlar dig psykiskt men ändå inte gör något alls för att lämna.
Det låter hemskt men ibland undrar jag om det inte finns en dos bekräftelse i att stanna hos såna män. Känna sig viktig typ. Och vara ett offer utan något eget ansvar. Och ja, jag vet att misshandel kan leda till sådant men guess what - man kan dra sig ur ett förhållande ändå.