hur slutar man älta det som varit?
Lång historia. För drygt tio år sen hade jag och min flickvän, numera fru, en kris när jag kom på henne med en flirt med en annan kille.När jag var bortrest i jobbet en längre tid var hon på en gemensam kompis sommarställe över en helg med kompisen och några andra gemensamma bekanta, inget konstigt med det. Flera veckor efter att jag kommit tillbaka hade hon lämnat sin mejl öppen och jag kunde inte motstå frestelsen att snoka och hittade då ett mejl från kompisen med sommarstället där han skrev att "vad beträffar XX så lovar jag inte säga nåt till till YY så har jag det sagt" - YY det är jag och XX en annan kille som var med på sommarstället. Jag konfronterade min flickvän som erkände att XX hade börjat flirta med henne på sommarstället och de hade skickat flirtiga SMS till varann i några veckor efteråt men inget mer hade hänt. De hade också sovit i samma rum själva på sommarstället men hon lovade att inget hände, förutom att hon lagt sig hos honom och gett honom en tröstkram för att han hade det jobbigt med sin pappa eller något i den stilen. Jag hade rätt svårt att tro att det var allt som hänt, men pratade med min kompis som skrivit mejlet och han sa att det inte hade varit något mellan XX och min flickvän såvitt han visste. Hon hade också raderat ett antal mejl från XX och jag fick henne att skriva honom och be honom skicka dem igen så jag kunde se vad de skrivit men innan han hann skicka dem ändrade hon sig och sa att de handlade om hans personliga kris och hon tyckte det kändes fel att jag skulle läsa dem, så jag fick aldrig se dem. Jag övervägde att göra slut då men valde att acceptera hennes förklaring för jag insåg att jag verkligen ville satsa på henne trots allt. Till saken hör också att hon hade känt sig väldigt osäker på mina känslor en tid, vi hade haft en paus året innan och båda träffat andra under tiden men sen blev vi ihop igen men de gamla såren var fortfarande inte helt läkta. Hon ville också skaffa barn men jag var tveksam om vad jag egentligen kände och hade varit bortrest mycket, så jag hade viss förståelse för att hon blev smickrad av att en annan kille flirtade med henne. Och jag insåg att jag älskade henne oavsett vad som egentligen hänt.
I stort sett kunde jag släppa det som hänt, men någon gång under året efteråt hade vi slitsamma samtal när jag tog upp allt igen och fick henne att lova och bedyra att hon talat sanning om vad som hänt. Åren gick, vi gifte oss och fick barn, allt är i princip bra mellan oss nu och jag känner mig mycket trygg i förhållandet och hennes känslor för mig. Jag inte heller orolig för att hon är otrogen nu eller att hon varit det någon annan gång.
Men tankarna på det som hände kommer tillbaka gång på gång. Det är inte egentligen svartsjuka - jag vet hur hon kände sig då och har full förståelse för att man gör misstag och skulle ärligt talat inte bry mig så mycket om jag fick veta att de haft sex eller hånglat eller så, särskilt inte efter all den tid som gått.
Nej, det som stör mig är att det känns inte som om hon varit helt ärlig med vad som hänt. När jag läser det jag skrivit verkar det rent objektivt som att jag var lite naiv - varför var hon så mån om att jag inte skulle se mejlen om det nu bara var en SMS-flirt, osv. Jag vill bara en gång för alla veta exakt vad som hände för att kunna lägga det bakom mig - eller lära mig att sluta älta det och acceptera att hon talat sanning. Hur går man vidare? Det känns som jag har en mental fixering som jag inte lyckas komma över. Hur får jag henne att lägga korten på bordet och säga som det är och med vetskapen om att jag kan acceptera det? Eller hur kan jag låta mig övertygas om att hon berättat hela sanningen om hon nu har det? Det tar så mycket mental energi att älta det och jag vill verkligen kunna släppa det och leva i nuet.