Vi har en sladdis, strax över 11 år mellan äldsta och yngsta. Och som du skriver så tror jag inte att man ångrar de barn man får. Eller att man inte ens prövade att bli gravid.
Jag var 35 när vi började försöka. Det gick fort precis som med första barnet och som tur var visade det sig att bebisen var fullt frisk.
Jag hade längtat länge efter syskon och tyckte att jag var väl förberedd. Men det blev ändå en chock att gå från att ha ett stort barn som i princip klarade sig själv, åt allt, sov ordentligt, hade egna sociala sammanhang och aktiviteter, kommunicerade mm till att börja från noll igen.
Många gånger önskar jag att jag kunde klona mig själv för i 99% av fallen behöver jag prioritera lillebror och det svider att min stora kille vet det. Han frågar ibland inte ens om saker för han vet att svaret är nej. Nej vi kan inte gå på bio ikväll, nej jag kan inte följa med på din fotbollsträning, nej det går inte att du har hem en kompis just nu för jag ska lägga lillebror och sen måste det vara tyst inne. Eftersom han var "endabarn" länge så var han ju van vid att vi gjorde saker och levde på ett visst sätt. Han var bortskämd med TID.
Jag ångrar inte vår lilla men det har krävts större förändringar av vår vardag än jag hade räknat med. Vi har också kommit ifrån en del av vårt tidigare umgänge eftersom de flesta av dem he barn jämnåriga med vår stora son och lever liksom ett annat liv nu känns det som. Och vill göra saker som inte funkar med en ettåring. Vilket ju är fullt rimligt , jag hade kanske känt likadant.
